Finished reading: Bartleby the Scrivener by Herman Melville 📚
Lyssnade på den här idag när jag var ute och sprang. (Den är en lång löprunda kort). Har nyligen lärt mig att det är en udda klassiker. Jag förstår varför. Det är en underbar berättelse. Den handlar om språk och kommunikation. Eller om motstånd. Eventuellt psykisk sjukdom. Kanske allt.
En nyckelmening är ”I would prefer not to”. Den upprepas gång på gång av den unga skrivaren Bartleby som tjänstgör på ett kontor på Wall Street.
Det är tidig morgon den 22 december. Jag vaknade 06.30 med oro i kroppen. Dricker kaffe och lyssnar på P1 med svagt ljud i köket.
Lånehunden har inte vaknat, trodde hon skulle börja skälla. Om hon kommer tar jag med henne på en kort promenad, men det gör mig inget att det dröjer. Läste det här och gjorde samma inställning på min sajt.
Annars är läsningen dålig just nu, jag kom av mig under sjukdomen.
Finished reading: Den första boken by Karolina Ramqvist 📚 (Swedish)
En mycket fin roman om den stora omöjliga kärleken. Handlingen utspelar sig under en stilla förmiddag, men berättelsen sträcker sig bakåt och framåt i tiden i både Jamaica och Stockholm.
Till en början hade jag svårt att komma in i det ordrika språket men sedna växte det på mig. En rekommendation.
Jag springer över fälten och lyssnar på Håkan. Det har jag aldrig gjort förut. Musiken brukar vara annan. Stegen är tunga i början men lättar efter första dungen. Håkan är bra. Melankolin, det är det jag gillar. Jag tycker verkligen om den här musiken tänker jag och springer och tänker varför har jag aldrig lyssnat, som i lyssnat, på Håkan förut. Tonerna slår an i mig, nuddar vid nostalgin och gamla minnen, tråcklar ett bultande stygn av röd tråd.
Vaknade tidigt. Dumskrollade tills jag drabbades av vämjelse. Gick upp, drack ett glas vatten och knöt skorna. Joggade förbi stranden, hästgården, Stoffes barndomshem och ut på 56:an. Vek av på vanliga grusvägen förbi Rökärr och tog rundan via Grytstorp. Det blev en mil. Ingen smärta i knät. Efteråt tog jag en campingdusch och drack kaffe. Svartvita flugsnappare ser ut att ha flyttat in i holkarna.
Nästan sist kvar på hela våningsplanet, som vanligt på fredagar efter klockan 17.00. Den här stunden har något speciellt. Arbetsveckan är över och just nu är jag glad att jag inte föll för frestelsen att prokrastinera järnet hela dagen. Det kändes som det enda rimliga i morse. Nu kan jag ta helg med godare samvete och måndagen ser ut att bli okej.
Strax ska jag resa mig, knalla förbi affären och ta mig hemåt.
📚Finished reading: Sommarhus, senare by Judith Hermann.
+++++
Noveller ligger aldrig högt på min önskelista. Den här köpte jag på Arlanda för att Hermann är tysk och gav mig in i den med låga förväntningar. Jag blev glatt överraskad. Flera av berättelserna kommer att stanna kvar. Stiligt skriven.
Tar med hela familjen. Har inte varit där sedan jag och AM hälsade på J för cirka 20 år sedan. Minns en kall lägenhet (tror den låg i Kreuzberg), en uteservering på natten, gatukonst och en butik med handtillverkade väskor av återvunnet material. Det var någon bekant till J som hade den. Vi var dåliga turister på grund av kärvt med pengar. Tog bussen dit och hem.
Det är fint ute, särskilt på landet. Men kallt. Och storbonden har stängt av vattnet. Vi själva stängde själva torpet för vintern. Städade och tömde köket, rev ur alla sängkläder, räfsade löv och täckte odlingarna för att preppa dem för nästa år. Vi kommer nog inte tillbaka förrän i april. Då är det vår igen.
Bitigt i luften, fuktigt men inte regn. Sprang tio minuter på bandet och knät mår fortfarande bra.
Mycket löv på marken. Vi krattade Gunsans tomt i lördags, på söndagen såg den likadan ut igen.
Ser ni att jag fick med mobilen i skugga?
Galoppspelet Jägersro fanns på farfar och farmors lantställe när jag var barn och är det enda stället jag spelat det på, tills idag. Jag hittade ett lika gammalt och fint exemplar hemma hos svärmor Gunsan i Småland och lyckades övertala dottern att vara med. (Min fru bangade pga hatar sällskapsspel). Det är snyggt spel. Vintage som fan. Det är rätt avancerat också, med räntor på banklån och aktieandelar i Totosyndikatet. Snällt är det inte.
Minns med glädje när pappa för några år sedan berättade om när ett gäng barn hade knackat på under halloween och sagt bus eller godis. Pappa hade inget godis och sa att det fick nog bli det andra. Ungarna bara tittade förvånat på honom och gick därifrån. ”De hade inte ens något bus!” konstaterade pappa konfunderat upprörd.
Jag och Helene kom hit igår kväll, det regnade och var kolmörkt. Ogästvänligt är ordet som bäst beskriver intrycket av det nedsläckta och utkylda torpet då. Efter ett par timmar, då elden brinner i kakelugnen, elementen är på och en lika sen som enkel middag ätits upp, känns det bättre. När jag vaknade i morse och möttes av sol och sprakande höstfärger – ja då finns inget ställe jag hellre skulle vilja vara på.
Charly Salonius-Pasternak, forskare vid Finlands utrikespolitiska institut, uttalar i P1 ordet eloge på det mest underbara sätt: EL-Å-GE. Klipp från Sveriges Radio P1.
Isobel Hadley-Kamptz gjorde ett inlägg på Bluesky som jag finner intressant. Hon frågar sina följare om de uppfattar sig som en fest- eller vardagsperson. Jag är en vardagsperson, men skulle vilja dela även vardag i två: arbete och fritid. För mig är det första väldigt viktigt. Det har inte alltid varit så men nu är jag där, en tråkig medelålders medieman som investerar mycket tid och kraft i jobbet. Det är inte så att jag negligerar familjen och barnen, jag jobbar sällan över och är ledig på helgerna, men utan att arbete att liksom hänga upp allt på skulle jag behöva omdefiniera min tillvaro.
Är inne i ett bra tempo nu, läste klart två romaner i helgen. Mycket på grund av att jag köpte dem på papper. Det är verkligen inte samma sak att läsa på skärm.
Don Winslow: “Stad i brand”. Ganska enkel men välskriven Sopranos-historia om Providence i USA. 2.** Mikael Yvesand: “Häng City.** En fin roman om tre kompisar i nedre tonåren och deras sommarlov i Luleå där alla vuxna (nästan) är bortfiltrerade ur berättelsen.
Det är ju skit att mitt knä sätter stopp för Sigtuna swimrun på söndag, men bortsett från det är det bra. Jag är glad. Det är fredag efter jobbet och helgen stundar, men det är inte bara därför. Jag är också glad på grund av jobbet. Det har varit en fin arbetsvecka och jag har en god känsla för mitt nya gäng på Dagens Samhälle. Det här kommer att bli kul.
Det blir inget swimrun på söndag, mitt knä sätter stopp. Jag var på gymmet i morse med förhoppningen att 30 minuters jogg skulle kännas bra, men icke. Efter en kvart kom smärtan tillbaka. Jag får meddela min lagkamrat Helena att det inte blir något lopp på söndag. Detta är jag mycket ledsen för, jag hade sett framemot en revansch från förra året.
Det blir till att hålla fast vid rehabträningen och glömma alla planer på löpning ett tag till.
Det är mycket som fått mig att tänka på tiden senaste tiden (!). En avslutad semester, två femtioårsfester och så Solvej Balles roman ”Om uträkning av omfång” som jag nu lyssnar på. Runt mig rör sig stockholmare på väg till eller från något. Det är en tidig sensommarkväll och det känns som att alla borde göra något annat, vara upptagna med vädret kanske. Igår gjorde jag det, gick upp i vädret och träffade min vän Tyr på Skånegatan.
Klockan är lite efter sex och eftermiddagen på stranden börjar övergå i kväll. Övriga har åkt till affären eller går tillbaka till huset och jag ska snart kolla efter. Min uppgift är att bära sup:en. Den får inte plats i bilen. Dagarna flyter fram på likartat semestervis och det är fint. Sova tills man vaknar, äta sen frukost, pyssla lite i huset och sedan packa lunch för stranden. Där simmar jag en stund, läser lite (just nu Märket av Frida Isberg) och solar.
Det är blåsigare idag. Himlen är målad med vattenfärg och tjock pensel. Jag tar vägen som börjar bortom ladan, en tidig morgonpromenad innan kaffet. Gästerna ska skjutsas till tåget och innan dess måste alla hinna packa och äta frukost. Jag förbereder mig genom att ligga steget före.
Igår när jag gick här såg jag jägare vandra ute på fälten med gevär. Jag tror de var ute efter vildsvin. Vi har sett gris nästan varje kväll sedan vi kom hit, det är första året någonsin vi ser vildsvin i de här trakterna.
Plockade sommarens första fästing idag, den satt på dottern. Varje gång det händer gläds jag åt tbe-sprutorna vi tog. Borrelia är en annan femma, tydligen är det nästan bara på män som får röda ringar runt betett. Borrelia dök för övrigt upp som ett tema i Curb your enthusiasm häromdagen, jag tittar på serien från början till slut men orkar bara några avsnitt i taget. Jag är väl på säsong tre eller fyra nu och Jeffs fru var mystiskt sjuk när Larry föreslår att hon ska testa sig för borrelia.
Ni vet historien som snurrade när vi var barn, att det hänt att någon hoppat i vattnet från en brygga och landat på spetsade pålar som någon placerat på botten av sjön. Att det hade hänt fler än en gång var alla övertygade om. Sökte fakta gjorde ingen. Oavsett satte det spår hos oss barn, en oro som dök upp varje gång man skulle hoppa i mörkt sjövatten från någon sorts höjd.
Träffade en granne på gården, det är nu man börjar göra sådant igen. Under vintern håller alla sig inne i respektive låda, när solen och värmen kommer går vi ut och stöter på varandra igen. Han bar som vanligt en keps med amerikanskt tryck. Men det var inte Boston Red Sox den här gången utan New York Yankees. Han har bott overseas vet jag. Nu hänvisade han till USA och fejkade kidnappningar där kriminella tagit hjälp av AI för att efterlikna barn både till ljud och bild.
Det är första gången jag läser Karolina Ramqvist. Jag tycker mycket om stilen. Inga pratminus och ytterst få direkta citat.
Berättelsen är en uppväxtskildring och på ett sätt en utvecklingsroman som ett svårt förhållandet till mat utgör skelettet i. Den kryper under skinnet. Rekommenderas.
Vid Hornstull ångrade jag mig nästan. Varför välja vägen till jobbet en dag när jag inte måste? På norra sidan Kungsholmen kändes det bättre. Där är jag aldrig annars. I lurarna avslutades Ixelles av Johannes Anuyru. En fin roman. Mycket fin. Någonstans längs vattnet ska min vän göra ett beständigt avtryck framöver. Enligt ett beslut av folk som kan bestämma sådant. Jag passerade regeringsbyggnaderna. Varför är där lejon?
Man blir mjuk och svajig i kroppen av att ligga i sängen en hel dag. Om man var sjuk innan känner man sig nästan mer sjuk efteråt. Men det gör väl gott. Sömnen.
