Det blev brädåkning igen, andra gången på mindre än en vecka. Det är längesedan det varit så kul att vara utomhus. Jag tackar dottern för hennes intresse. Utan det hade jag aldrig kommit iväg och återupptäckt haschplankan (minns ni när det kallades så?).
Jag har aldrig varit mer än medelbra (och lär aldrig bli) men jag har faktiskt blivit bättre bara genom att jag åkt två vintrar i rad – trots min höga ålder. Det är glädjande. Allt är inte kört. Det finns tid kvar. Dagens övning var att åka regular, med vänster fot neråt backen, och jag kan skryta med att jag klarade ett helt åk på det sättet. Lätt pist visserligen men ändå. Det har jag aldrig gjort förr. Kämpa Jempa!
