Tidigare ikväll satt jag på pressläktaren i Stadshuset för att bevittna vårens sista sammanträde i kommunfullmäktige. Där utspelade sig några av de finaste scenerna jag sett där. Det var en uppvisning i hur folkvalda från helt olika delar av det politiska spektrat kan enas i det vackra i att företräda stockholmarna.

Jan Jönsson, Stockholmsliberalernas mångåriga frontfigur, avtackades. Han ska lämna både partiet och kommunfullmäktige och hyllningarna flödade från talarstolen.

Gruppledarna från samtliga partier –** Karin Wanngård** (S), Christoffer Fjellner (M), Alexandra Mattsson (V), Gabriel Kroon (SD), Jonas Naddebo(C), Åsa Lindhagen (MP) och Nike Örbrink (KD) – gick i tur och ordning upp och höll tal där de tackade Jan Jönsson för hans tid som engagerad socialpolitiker och för hans sätt att vara som person. Mest känslosam var Liberalerna vice gruppledare Isabel Smedberg-Palmqvist.

Jag spelade in allt. Här finns många citat att lyfta fram men det sparar jag till någon annan gång. Poängen är att alla visade uppskattning för hans sätt att bedriva politik – trots meningsskiljaktigheterna.

Jan Jönsson svarade i samma stil. Och han passade på att förklara varför han inte längre vill vara kvar i Liberalerna. Även om politik handlar om att kompromissa måste man någonstans dra en gräns, markera var den röda linjen går för en själv, sa Jan Jönsson. Och när hans Liberalerna valt att öppna dörren till ett parti ”som värderingsmässigt står för motsatsen till de frihetliga värderingar jag själv alltid kämpat för så kan jag inte längre följa med”, sa Jan Jönsson.

Därefter pekade han på vikten av att kunna skilja på sak och person och berättade att han ofta åkt hem från Stockholms kommunfullmäktige i samma bil som Tapani Juntunen från Sverigedemokraterna.

Att sätta höga förväntningar är min nya grej. Det har snackats mycket om att finnarna är det lyckligaste folker i världen för att de lägger ribban lågt och det har varit min grej länge. Sikta lågt, hoppas på att bli postivit överraskad. Men i ärlighetens namn blir det mesta 3/5. För ett tag sedan hörde jag ett radioinslag (jag missuppfattade allt har jag förstått senare men skit samma) som gick ut på att det är bättre att gå in med höga förväntningar i allt man gör. Då ökar chansen att du faktiskt också bli glad av det du är med om. Så nu gör jag det. Jag har också pratat med väldigt många människor om den här nya upptäckten och de flesta verket köpa in på det. Den fest jag ska på ikväll till exempel tror jag blir helt fantastisk. Och när jag dammsök här hemma tidigare idag gick jag in för det med en sällan skådad energi. Resultatet? Svinbra. Ja, ni fattar.

Nutida rallare byter syllar på spåret vid Tanto. Tågen kan alltså inte köra där då, tänker jag inte. Missen visar sig när jag två timmar senare ska boka biljett till Katrineholm. Det blir buss till Flen från Cityterminalen. ”Enjoy the nice spring weather”, säger chauffören när vi rullar ut från stan via Bolinders plan. Jag slumrar till och vaknar i ett regnigt Flen. Boken jag lyssnat på (London Calling) får jag ta om från början.

Men jag är bra på att åka buss. Det sitter i sedan tonårsåren med 714 till och från skolan i sex år. På vintern lärde jag mig att se var jag var med hjälp av trädtopparnas skärning mot den mörka himlen. Nu behövs inte det längre, digitala tavlor visar station för station som i vilken stad som helst.

I’ve had the opportunity to try W Social, the new European based social media with human verification. The functions and look are the same as Bluesky and I really like it. The plan is to open it up for everyone later this summer. I made an interview with their CEO (in Swedish, and behind paywall) but if you’re English speaking and would like to translate it by yourself: send me a message.

You find the interview here.

De senaste årens övningar på gym och grusvägar skulle kunna sammanfattas i den enda meningen. Jag håller på trots att jag inte blir bättre. Kanske håller jag igen för att slippa lägga i en högre växel. Å andra sidan uppfyller min träning det jag haft som mål ända sedan jag var typ 20: att vara i okej form även i medelåldern.

Om det är något jag lyckats med i min träning är det att göra det regelbundet. Jag tränar inte särskilt hårt, men jag gör det ofta. Att göra saker ofta brukar resultera i att man blir bra på någonting, men är man bra på att träna om man inte hela tiden uppnår bättre resultat? Är man bra på att springa om man gör milen på samma tid år efter år? Det går att argumentera för det. Att lägstanivån ligger hyfsat högt, eller åtminstone stabilt.

Men imorgon ska jag inte träna. Jag pallar inte att gå upp extra tidigt på måsta för att hinna till gymmet. Det får bli promenad till jobbet istället.

Jag tycker om att gå. Jag har cyklat mycket senaste åren men egentligen tycker jag bättre om att promenera. Det ger mer tid för tankar och det ger en skön känsla i kroppen. En frisk känsla.