Kan man säga att Matala är Kretas LA? Venice Beach? Tveksamt, men det dit tanken rörde sig när vi åkte dit idag. Småbutiker, gatumålningar, hippie-historia omgjord till tok-kommers. Lite ”rädda sköldpaddorna” och massor av turister.
Jag och Helene var här för femton år sedan. Då hade hon varit här tidigare och kunde berätta om Matala på det glada 80-talet. Nu har det förändrats ännu mer. Campingen är borta till exempel. Den är ett stort hotell nu.
Red Beach ligger där den låg sist, men nu fanns serveringar där. Den ena, som vi kastade oss in på direkt för att svalka oss, drivs av en snubbe som verkar vara ökänd. Barnen googlade upp recensioner av hans ställe (som skryter om världens bästa mojito) och det var ingen kul läsning. Men där fanns skugga. Och efter klättringen över berget för att komma till den röda stranden var det värt att betala överpris för fem läskeblask med is. Klättringen var tuffare än jag minns den. Ungarna kämpade på bra.
På kvällen gick vi ut och åt lokalt. Månen var nästan full när vi traskade hemåt längs strandpromenaden.
