Det är något djupt vemodigt över sista veckans semester. Hur mycket solen än skiner och hur varmt det än är i vattnet fortfarande så andas allt uppbrott, hemfärd och tillbaka till vardagen. Det är folktomt nere vid stranden, ungarna börjar få svårare att hitta på saker och tankarna rusar helt tiden iväg till jobbet trots att jag inte måste tänka på det än. I väntan på det oundvikliga lutar jag mig tillbaka i solstolen, vänder ansiktet mot solen och minns allt kul som hänt de senaste veckorna.
