Planen höll, jag avslutade arbetsveckan prick fem och träffade ungarna på Centralen en kvart före avgång. Deras framsteg är det tydligaste beviset på att tid går, att utveckling sker. Det är hisnande.

På SJ:s tåg 143 går det sådär. Vi står stilla i Flen med trasiga dörrar. Alla resenärer som ska av får gå längst fram där den enda som går att öppna finns. Det får mig att minnas tiden då jag vikarierade på VLT och pendlade mellan Stockholm och Västerås fem dagar i veckan. Då var tågen med två våningar nya och led av svåra barnsjukdomar. Var det inte kaffeautomaterna som slog ut elen så var det dörrarna. Som jag minns det var det något som strulade varje resa men det är förmodligen en överdrift.

Nu rullar vi igen. Katrineholm nästa. Sedan vidare ut mot torpet. Snart börjar helgen på riktigt. 🇸🇪