Isobel Hadley-Kamptz gjorde ett inlägg på Bluesky som jag finner intressant. Hon frågar sina följare om de uppfattar sig som en fest- eller vardagsperson. Jag är en vardagsperson, men skulle vilja dela även vardag i två: arbete och fritid. För mig är det första väldigt viktigt. Det har inte alltid varit så men nu är jag där, en tråkig medelålders medieman som investerar mycket tid och kraft i jobbet. Det är inte så att jag negligerar familjen och barnen, jag jobbar sällan över och är ledig på helgerna, men utan att arbete att liksom hänga upp allt på skulle jag behöva omdefiniera min tillvaro. Även om jag drömmer (som många andra) om att slippa arbeta och ändå ha tillräckligt med pengar för att kunna leva ett fint liv, så vetefan hur bra det skulle vara. Så mycket tid! Jag har inget fritidsintresse som jag skulle vilja ägna all vardag åt. Läsa, ja. Träna absolut. Skriva vill jag ju men utan koppling till arbetskrav tror jag inte det skulle bli så mycket gjort. Det skulle krävas hårt mentalt arbete. Barnen ägnar jag gärna mer tid men de börjar bli stora.

Hur tänker ni kring detta?

Apropå barn som blir stora så kommer det att bli en stor förändring när det flyttar hemifrån och fritiden plötsligt kopplas fri från dem. Det är mycket tid bara där som blir ens egen på ett nytt sätt. Min och min frus.

Det är några år framåt. Men tiden går fort numera.

Att vara en arbetsperson är liksom fattigt på något sätt. Å andra sidan bygger mitt arbetsliv mycket på relationer och där har vi något viktigt. Kanske är det kärnan. Få sammanhang erbjuder lika många olika typer av relationer och människor som arbetslivet, trots viss likriktning inom branschen.

Jaja. Det här blev rätt osorterat. Kanske väcker det en tanke någonstans.

Nu går jag hem och kokar gryta. Det kommer folk ikväll.