Det är tidig morgon den 22 december. Jag vaknade 06.30 med oro i kroppen. Dricker kaffe och lyssnar på P1 med svagt ljud i köket.
Lånehunden har inte vaknat, trodde hon skulle börja skälla. Om hon kommer tar jag med henne på en kort promenad, men det gör mig inget att det dröjer. Läste det här och gjorde samma inställning på min sajt.
Annars är läsningen dålig just nu, jag kom av mig under sjukdomen.
Sov för få timmar inatt. Sover nog för få timmar alla nätter mot vardagar. Det är inte bra, tillräckligt mycket sömn är en av basingredienserna i receptet för ett friskt liv och god mental hälsa. Jag har inte svårt att somna och sover generellt bra. Men jag får ihop för få timmar eftersom jag går och lägger mig för sent och går upp för tidigt. Det ena kan jag påverka mer än det andra.
What else has happened? Lars Norén sometimes writes this in “En dramatikers dagbok” which I’m reading with great interest. I’ve never been particularly interested in Lars Norén, the Swedish playwright and author who passed away in 2021, but now I can’t get enough of what he writes in his diaries. Every now and then, he pauses and asks himself: What else has happened?
My point is that it’s been a long time since I wrote something longer in English here.
Tränade inte i morse. Vilodag på det sättet, på jobbet intensivt. Tryckte in ett lunchmöte på stan som gjorde det mer stressigt men var väl värt mödan. Rattade med fotografer och print.
Testar att skriva och posta det här via appen Tot Pocket. Helt onödigt att lägga pengar på en anteckningsapp men jag hade tråkigt och lite pengar på kontot.
Det funkar med markdown för att enkelt göra sådana här fetade stycken.
Eller indrag.
Vi får se om det blir värt pengarna. Oavsett är Micro.Blogs egen app helt värdelös för att skriva i så det är inget alternativ.
Jag tänkte på tiden på neonatalavdelningen nyligen. Hur små barnen var när de kom. Den ena två kilo, den andra bara ett. Vi blev kvar i sex veckor. Det gick åt rätt håll. Glädjen var så stor när vi fick komma hem. Nervositet och rädsla fanns också, de var fortfarande små och känsliga.
Med tiden försvann det prematura och idag är båda som vilka andra tonåringar som helst.
Jag känner stor tacksamhet för det.
Booked an apartment for our trip to Paris in the end of June. Always a hassle but now it’s done. I like to decide stuff, and I like to decide stuff fast. As a child I was indecisive and was suffering from it. As an adult I’ve made it a way of living: quick decisions. Not stupidly quick but I try very hard not to overthink them. Overthinking is what it sounds like, thinking of something for too long.
Hamrar ner några snabba ord innan jag börjar fixa middag. Har handlat lite blandade grejer som kanske inte riktigt passar ihop men det är så man vill äta på sommaren eller hur.
Intervjuade Maria Henriksson om sitt nya jobb i Svenska kyrkan.
Går att läsa imorgon på dagensamhalle.se
Importerade nästan alla bloggposter från samtliga mina gamla bloggar för att hålla allt här. Vet egentligen inte varför, men jag fick feeling. Det har tagit nästan hela helgen att rensa bort onödiga kategorier.
Jag springer över fälten och lyssnar på Håkan. Det har jag aldrig gjort förut. Musiken brukar vara annan. Stegen är tunga i början men lättar efter första dungen. Håkan är bra. Melankolin, det är det jag gillar. Jag tycker verkligen om den här musiken tänker jag och springer och tänker varför har jag aldrig lyssnat, som i lyssnat, på Håkan förut.
Tonerna slår an i mig, nuddar vid nostalgin och gamla minnen, tråcklar ett bultande stygn av röd tråd.
Isländsk noir. 65-åriga Hulda är polis med mycket nära till pensionen. Som en effekt av en oönskad händelse på jobbet börjar hon utreda ett gammalt, avklarat fall. Hon hittar nya spår och berättelser rullas ut i ett otippat mönster. Inte din vanliga genredeckare.
Har efter att ha läst guiden som Stand tall har på sin sajt lärt mig att det inte enbart är kroppslängd som avgör vilken bräda man bör välja. Vikt och skostorlek är minst lika viktigt. Låter självklart, men det är inget som jag någonsin tänkt på. Jag fastnade på ett gäng sidor när jag började googla. Det är mycket larvigt och extremt medelålders att vilja köpa dyra sportprylar som man egentligen inte behöver, men det är väldigt lockande.
Det var bra att åka snöbröda ett par dagar. Det är något med bara ljudet av liftar och kösorl som gör mig glad. Åkningen, att susa ner, få använda kroppen och vara utomhus. Ingen annan gång mår jag lika bra som då. Jag är glad att ha återupptäckt det och att jag kan dela glädjen med åtminstone ett av barnen.
Coach Dala var på plats utanför torpet tio minuter efter att jag meddelat att jag var redo för vårt genrep inför söndagens swimruntävling i Katrineholm. (Det finns kanske några få platser kvar! Anmälan stänger vid midnatt!). Han hade köpt paddlar som vi såklart ville testa.För det första är de sjukt obekväma att ha på sig. Remmen över långfingret ger mig tvångstankar om att allt ska råka böjas åt fel håll.
Varje arbetsdag cyklar jag genom Stockholm. Jag passerar Hornsgatan, Slussen, Slottet, Grand Hotel, Nybrokajen och Strandvägen. Platser fulla med liv och rörelse. Detta cyklande har givit stoff till massor av lokala nyheter för StockholmDirekt genom åren. Och till en massa bilder för privat bruk, av olika slag. Solnedgångar över Söderströmsbron (en av Stockholms mest fotograferade platser), klotter, rivningen av Slussen, bilar, cyklar och människor. Bilder av stadsliv kort sagt. Jag älskar sådana bilder.
Jag har en grej med Lars Epstein på DN. Jag och han träffas ofta ute på pressträffar som rör Stockholmspolitiken och byggen och liknande och då tar vi bilder på varandra som vi mejlar till den andre. Eppe har till exempel tagit flera bilder på mig när jag det fullkomligt vild ut i min mössa och runda briller. Idag var det min tur. Jag bjussar på den här. Med på bilden är också Eva Rosman, kommunikationsansvarig på Slussenprojektet.
En hel dag med pyssel och bak och vänner på besök och allt är trevligt men när det är dags att få barnen i säng och sova…. AAAAARRRHHHGGGGG
Barnböcker och filmer ljuger. Det är INTE mysigt att natta barn.
Okej jag överdriver. Det är mysigt ibland. Men vissa gånger ÄR DET HELT JÄVLA OMYSIGT.
Ett intern skämt som är svårt att förklara men som fler och fler hakat på. Det går under namnet #kaffemaskinen och handlar om… ja, kaffemaskinen på jobbet.
På redaktionen har vi larvat oss om det här i månader och retat gallfeber på en av Stockholms stads informatörer som fått in allt i sitt flöde, men på andra håll har det hela blivit så uppskattat att personer utan någon som helst koppling till vår arbetsplats gör tummen upp.
Det gäller att göra det där lilla extra ibland för att piffa upp arbetsdagen. I morse hade jag turen att cykla förbi Henrik när han springandes var på väg till jobbet - och då tog jag tillfället i akt.
Det är mäktigt att se hur nya byggnader börjar resa sig upp från marken. Först händer ingenting i typ två år (eller jo, det händer massor men inte vertikalt) sedan plötsligt står där nya byggnadsskelett och sträcker sig upp mot himlen.
Jag gick förbi på närmare håll i dag när jag och sonen knallade hem från bussen. Vi hade tagit buss 3 upp till SÖS och sedan tagit vår hemliga genväg genom sjukhuset för att komma ut på andra sidan.
Bättre sent än aldrig att vinterstänga torpet. Så vackert. Det är något med fri sikt som fungerar omedelbart avstressande. Varje gång jag är här ute tänker jag varför skiter man inte bara i det vanliga gnetet och stannar här och gräver lite gropar, snickrar ihop något skevt bord, krattar löv och går ner i tid. Söker något jobb på kommun kanske. Ibland är det precis vad jag vill.
Kickar loss lördag eftermiddag på gymmet. Det är min och Helenes bröllopsdag idag. En oförglömlig dag av flera anledningar. Den 19 november är utöver vår dag även den internationella mansdagen OCH den internationella toalettdagen. Den förra rent trams den senare en bra grej. Ofantligt många människor på jorden har idag ej tillgång till bra toaletter – en grundläggande sak för ett hälsosamt liv. Alltså: uppskatta när du går på vattenklosetten idag.