Jag springer över fälten och lyssnar på Håkan. Det har jag aldrig gjort förut. Musiken brukar vara annan. Stegen är tunga i början men lättar efter första dungen. Håkan är bra. Melankolin, det är det jag gillar. Jag tycker verkligen om den här musiken tänker jag och springer och tänker varför har jag aldrig lyssnat, som i lyssnat, på Håkan förut.

Tonerna slår an i mig, nuddar vid nostalgin och gamla minnen, tråcklar ett bultande stygn av röd tråd.

Jag dagdrömde ofta om den stora kärleken som barn. När jag springer minns jag tv-serien Hästens öga och hur vacker jag tyckte att tjejen i huvudrollen var. Och pojken med mopeden. Han trängtar och gör vad han måste, drar gasen i botten och åker iväg mot henne.

Fälten rör sig i vinden, rågen mest. Vetet är kort och stabbigt.

Jag tar steg för steg och rör mig mellan skikten av tid.