Torplife
Som gråsprängt skägg
Fuktig morgon. Sval. Men solen värmde över fälten när jag sprang förbi mitt barndomshem. Där är annorlunda nu.
Nere vid sjön stod tre campingbilar. Alla verkade sova så jag näckade.
På tomten ligger daggen över gräset som gråsprängt skägg.
Fångade på bild en silverstreckad pärlemorfjäril när den satt på oreganon utanför huset. Det är undersidan av vingarna som avslöjar vilken sorts pärlemorfjäril det är har jag lärt mig. Det finns 18 olika arter i Norden.
Midsommarafton
All went good. It was sunny and warm and everybody stayed up late. Today we’re tired.
Midsommaraftons morgon
Vaknar först. Dricker ett glas vatten och knyter skorna. Springer runt Rökärr och ner till sjön. Där var Tord och Katarina. Vi språkade lite. De ska ha fest på sitt ställe ikväll och var nere vid sjön för att låta hunden ”bada av sig lite”. En tradition på midsommarafton enligt Tord. Jag tog ett snabbt dopp, om jag inte haft sällskap hade jag näckat. På vägen hem mötte jag Mathias och Malin på varsin hästrygg. Vi kommer att ses på Julita gård senare.
Tillbaka på torpet är kaffet slut.
Monopol, jag spelade högt och förlorade
Det händer inte ofta men ikväll var nästan hela familjen med på Monopol. Jag körde hårt som vanligt och som i vanliga fall förlorade jag. Men det är det värt för att få lite fart på spelet.
I övrigt har det varit en dålig dag. Huvudvärken satt i hela dagen och jag vaknade med en känsla av ensamhet som inte gick ur. Det är märkligt det där, hur det går att känna sig ensam i sällskap. Att vara aktiv brukar vara den bästa medicinen. Jag har rensat buskar, sprungit en sväng och övningskört med den äldsta. Det var bra.
Pojken i Hästens öga
Jag springer över fälten och lyssnar på Håkan. Det har jag aldrig gjort förut. Musiken brukar vara annan. Stegen är tunga i början men lättar efter första dungen. Håkan är bra. Melankolin, det är det jag gillar. Jag tycker verkligen om den här musiken tänker jag och springer och tänker varför har jag aldrig lyssnat, som i lyssnat, på Håkan förut. Tonerna slår an i mig, nuddar vid nostalgin och gamla minnen, tråcklar ett bultande stygn av röd tråd. Jag dagdrömde ofta om den stora kärleken som barn.
När jag springer minns jag tv-serien Hästens öga och hur vacker jag tyckte att tjejen i huvudrollen var. Och pojken med mopeden. Han trängtar och gör vad han måste, drar gasen i botten och åker iväg mot henne. Fälten rör sig i vinden, rågen mest. Vetet är kort och stabbigt.
Jag tar nya steg, rör mig mellan skikten av tid.
Dagdrömde om den stora kärleken
Jag springer över fälten och lyssnar på Håkan. Det har jag aldrig gjort förut. Musiken brukar vara annan. Stegen är tunga i början men lättar efter första dungen. Håkan är bra. Melankolin, det är det jag gillar. Jag tycker verkligen om den här musiken tänker jag och springer och tänker varför har jag aldrig lyssnat, som i lyssnat, på Håkan förut.
Tonerna slår an i mig, nuddar vid nostalgin och gamla minnen, tråcklar ett bultande stygn av röd tråd.
Jag dagdrömde ofta om den stora kärleken som barn. När jag springer minns jag tv-serien Hästens öga och hur vacker jag tyckte att tjejen i huvudrollen var. Och pojken med mopeden. Han trängtar och gör vad han måste, drar gasen i botten och åker iväg mot henne.
Fälten rör sig i vinden, rågen mest. Vetet är kort och stabbigt.
Jag tar steg för steg och rör mig mellan skikten av tid.
Knöt skorna
Vaknade tidigt. Dumskrollade tills jag drabbades av vämjelse. Gick upp, drack ett glas vatten och knöt skorna.
Joggade förbi stranden, hästgården, Stoffes barndomshem och ut på 56:an. Vek av på vanliga grusvägen förbi Rökärr och tog rundan via Grytstorp. Det blev en mil. Ingen smärta i knät.
Efteråt tog jag en campingdusch och drack kaffe. Svartvita flugsnappare ser ut att ha flyttat in i holkarna.
Efter första böjen stod en älg
Sprang i korts över fälten. Traktorer på åkrarna. Efter första böjen stod en älg, öronen rakt upp när jag passerade. Mötte ett par på promenad i höjd med Proppen, på samma ställe som vildsvinsfamiljen sprang över vägen förra sommaren. Knät kändes bra så jag fortsatte över Leby. Inga får ute. Inga människor heller. Vid utfarten från Hammartorp mötte jag Tord och Laima i full biskötaruniform, de kom i pickupen.
Dagen rullade på i högt tempo. Åkte och hämtade Arvid som kom med tåget. Handlade träolja, penslar och korv på Lövåsen. Skrubbade däcket, byggde om den stora odlingslådan, grillade både lunch och middag. Tog fram utemöblerna och diskade utomhus, premiären för i år. Solen har lyst över oss hela dagen.
Det känns nu på kvällen, kroppen blir kall. Jag sitter framför kakelugnen. Här är varmt. Jag är trött.
Full blown grönt och totalljus får gärna dröja
Är ute på torpet. Premiärhelg. Hustrun mötte en uggla i ladan. Förra året låg en död där inne så det här var bättre. Dottern glömde sitt air pods-etui på tåget vilket var lite av en downer. Jag ringde hittegods men de hade stängt, mejlade en noggrann beskrivning av plats och tåg. Får svar på måndag i bästa fall.
Det är vackert här. Tiden nu, innan bladen vecklar ut sig i full storlek och det doftar kall jord på kvällen, är den bästa. Så fort det blir full blown grönt och totalljust ute börjar jag tänka på slutet.
Före och innan.
Vet inte varför men jag har tänkt på Jonas Colting i dag. Triatleten, köttprofeten, den periodiska fastaren. Det är inte någon favorit. Märkligt det där.
Trallen har börjar flagna. När jag såg det började jag planera för att åka in till stan imorgon och handla träolja. Men är det så bråttom? Jag måste inte göra så mycket hela tiden. Bättre att hjälpa Helene med landen i så fall, för hennes skull. Men skriva borde jag göra mer, för min skull.
Winter is coming på torpet
Det är fint ute, särskilt på landet. Men kallt. Och storbonden har stängt av vattnet.
Vi själva stängde själva torpet för vintern. Städade och tömde köket, rev ur alla sängkläder, räfsade löv och täckte odlingarna för att preppa dem för nästa år.
Vi kommer nog inte tillbaka förrän i april. Då är det vår igen.
Det är något visst med den här årstiden
Jag och Helene kom hit igår kväll, det regnade och var kolmörkt. Ogästvänligt är ordet som bäst beskriver intrycket av det nedsläckta och utkylda torpet då. Efter ett par timmar, då elden brinner i kakelugnen, elementen är på och en lika sen som enkel middag ätits upp, känns det bättre. När jag vaknade i morse och möttes av sol och sprakande höstfärger – ja då finns inget ställe jag hellre skulle vilja vara på.
Personlig skrivande för mig görs i rörelsen
Personligt skrivande för mig har ingenting med att sitta ner med penna och papper vid skrivbordet att göra. Personligt skrivande gör jag i stunden, i huvudet, i tanken, och då gäller det att snabbt få upp mobilen och skriva ner dem.
The colours are different now
September.
Not as green any longer. More yellow and brown.
Beautiful in other ways.
I’ve been mowing the lawn and it looks like I’ve been harvesting. The grass is laying in thick lines.
It’s good to be out here.
Sista kvällen
Vilken vecka vi fick. Strålande sol (nästan hela tiden) och fri.
Mer ledig än så här går inte att bli, jag är mellan två jobb och har njutit av det till fullo. Imorgon drar jag, min fru och dottern tillbaka till Stockholm (sönerna är redan hemma) och på måndag börjar jag mitt nya jobb som premiumchef på Dagens Samhälle och jag ser framemot det. Nystartskänsla, som det ska kännas på hösten. Vägen till arbetet är densamma som tidigare men kolleger, tidning och miljö blir annorlunda. Journalistiken, ja den släpper jag inte. Målgruppen är en annan än DN:s, men många ämnen går igen. Lokalpolitik, kommunekonomi, offentlig förvaltning och allt annat intressant kopplat till kommuner och regioner ska jag ägna mig åt att göra spännande journalistik om.
Men först en sista morgon på torpet och en helg med 50-årsfest.
Tegmark förutspår att mänskligheten går under om cirka 40 år. Lika bra att försöka ha det så roligt det går så länge det varar.
Kanske gå en extra gång till kinesen på Valhallavägen (RIP).
Sista kvällen på torpet
Vilken vecka vi fick. Strålande sol (nästan hela tiden) och fri. Mer ledig än så här går inte att bli, jag är mellan två jobb och har njutit av det till fullo. Imorgon drar jag, min fru och dottern tillbaka till Stockholm (sönerna är redan hemma) och på måndag börjar jag mitt nya jobb som premiumchef på Dagens Samhälle och jag ser framemot det. Nystartskänsla, som det ska kännas på hösten. Vägen till arbetet är densamma som tidigare men kolleger, tidning och miljö blir annorlunda. Journalistiken, ja den släpper jag inte. Målgruppen är en annan än DN:s, men många ämnen går igen. Lokalpolitik, kommunekonomi, offentlig förvaltning och allt annat intressant kopplat till kommuner och regioner ska jag ägna mig åt att göra spännande journalistik om.
Men först en sista morgon på torpet och en helg med 50-årsfest.
Tegmark förutspår att mänskligheten går under om cirka 40 år. Lika bra att försöka ha det så roligt det går så länge det varar.
Kanske gå en extra gång till kinesen på Valhallavägen (RIP).
Sprang och sam
Tränade nere vid sjön. Höll löftet till mig själv och körde samma pass som i förrgår. Fem kortare simrundor varvade med korta löpningar, tre kilometer spring som avslutning. Det känns bättre och bättre. Solen hjälpte till att göra det nöjsamt. Varje gång har förvånade campare tittat på mig när jag frustande går upp i vattnet för att heja och springa vidare.
Skjutsade in sonen till tåget förut så nu är det bara jag och Helene kvar härute. Det är nya tider. Ovant. På Coop i Katrineholm stötte jag ihop med pappa som handlade kexchoklad, ovant det med, att stöta ihop med honom. Ett plus med att dela kommun under sommaren.
Eftermiddagen har gått åt till att hyvla till en dörr som aldrig gått att stänga (nu går det) och fixa en gardinstång för att hålla kylan ute från en annan dörr som alltid stängd men som läcker som ett såll. Vi är mot slutet av augusti och jag mår bättre än på länge.
Egen potatis – och sedan gelé
Att ta upp egen delikatesspotatis och servera den till middag har något speciellt. Odlingarna ska Helene ha äran av, men jag har grävt landet så delaktighet finns. God så inihelvete var den.
Ännu mer do it yourself blev det efter middagen då jag äntligen fick tummen ur och kokade gelé på svartvinbären jag plockade häromdagen. Fyra burkar blev det. Perfekt för höstens middagar. Jag äter ju inte stek men barnen gör och gelé är gott till allt med potatis 🥔 . Vem gillar inte gelé liksom.
EDIT: Gelén blev inte bra, den stelnade inte som den ska, antagligen för att bären hunnit bli övermogna. Mot slutet av säsongen minskar andelen pektin i bären som behövs för att gelén ska stelna. Jag får åka till affären i dag och köpa pektin på burk och koka om hela batchen.