Är ute på torpet. Premiärhelg. Hustrun mötte en uggla i ladan. Förra året låg en död där inne så det här var bättre. Dottern glömde sitt air pods-etui på tåget vilket var lite av en downer. Jag ringde hittegods men de hade stängt, mejlade en noggrann beskrivning av plats och tåg. Får svar på måndag i bästa fall.

Det är vackert här. Tiden nu, innan bladen vecklar ut sig i full storlek och det doftar kall jord på kvällen, är den bästa. Så fort det blir full blown grönt och totalljust ute börjar jag tänka på slutet.

Före och innan.

Vet inte varför men jag har tänkt på Jonas Colting i dag. Triatleten, köttprofeten, den periodiska fastaren. Det är inte någon favorit. Märkligt det där.

Trallen har börjar flagna. När jag såg det började jag planera för att åka in till stan imorgon och handla träolja. Men är det så bråttom? Jag måste inte göra så mycket hela tiden. Bättre att hjälpa Helene med landen i så fall, för hennes skull. Men skriva borde jag göra mer, för min skull.