Swimrun

    Jävla knä – loppet inställt

    Det blir inget swimrun på söndag, mitt knä sätter stopp. Jag var på gymmet i morse med förhoppningen att 30 minuters jogg skulle kännas bra, men icke. Efter en kvart kom smärtan tillbaka. Jag får meddela min lagkamrat Helena att det inte blir något lopp på söndag. Detta är jag mycket ledsen för, jag hade sett framemot en revansch från förra året.

    Det blir till att hålla fast vid rehabträningen och glömma alla planer på löpning ett tag till.

    Sprang och sam

    Tränade nere vid sjön. Höll löftet till mig själv och körde samma pass som i förrgår. Fem kortare simrundor varvade med korta löpningar, tre kilometer spring som avslutning. Det känns bättre och bättre. Solen hjälpte till att göra det nöjsamt. Varje gång har förvånade campare tittat på mig när jag frustande går upp i vattnet för att heja och springa vidare.

    Skjutsade in sonen till tåget förut så nu är det bara jag och Helene kvar härute. Det är nya tider. Ovant. På Coop i Katrineholm stötte jag ihop med pappa som handlade kexchoklad, ovant det med, att stöta ihop med honom. Ett plus med att dela kommun under sommaren.

    Eftermiddagen har gått åt till att hyvla till en dörr som aldrig gått att stänga (nu går det) och fixa en gardinstång för att hålla kylan ute från en annan dörr som alltid stängd men som läcker som ett såll. Vi är mot slutet av augusti och jag mår bättre än på länge.

    Swimrun Saturday – we made it

    We had fun. And we made it under two hours which was our upper limit.

    Sigtuna Swimrun was a great race with a friendly vibe. The swimming was tough but the water nice and calm. Me and my teammate Helena did our first race together but we decided right after finish that we’ll do it again. 🏊‍♀️ 🏃🏼‍♂️

    Tomorrow is race day

    Me and my friend Helena are competing as a team on Saturday. It’s swimrun time! Early in the morning we’re going to Sigtuna in the north of greater Stockholm, prepared to do 11 kilometres of running mixed with 3 kilometres of swimming. We’ll be dressed up in short wetsuits, goggles and running shoes. Our goal is to have fun.

    Race report: Så var det att köra Västerås swimrun

    För det första så är det ett mycket vackert lopp som utgår från Björnö friluftsområde i Västerås. För det andra är det jobbigare än vad det ser ut på papper. Inte löpningen, den är lätt och mestadels flack. Undantaget är passagen som ringlar sig upp på baksidan av en gammal skidbacke. Den biten är lika brant som Hammarbybacken, fast inte alls lika lång.

    Simningen däremot är jobbig. Två sträckor är riktigt långa med mina mått mätt, 650 respektive 550 meter. Dessutom var det betydligt vågigare än jag räknat med. Att simma i vågor är något helt annat än i en stilla sjö som bekant. På inrådan från min teammate Per, en helt ny bekantskap och en mer erfaren person på swimrun, lånade jag ett par handpadlar av honom. Jag har testat det förut men inte tyckt om den extra påfrestningen på axlarna. Men okej, sa jag och trädde på de rosa plastassietterna på mina händer. Det gick bättre än väntat, kanske fick jag lite extra skjuts, men jävlar vad trött jag blev i armarna.

    Per var dessutom en riktigt duktig simmare, stark och snabb, och jag hamnade efter hur hårt jag än slet. Jag måste helt enkelt träna lite mer simning om jag ska hålla på med swimrun, det gör väldigt stor skillnad på tiden (och upplevelsen) om du tappar på varje simsträcka.

    På uppsidan har vi löpningen. Där har mina korta men frekventa turer till och från jobbet gett resultat. Att springa drygt 15 kilometer under dagens lopp var inga som helst problem. Där var jag lätt i steget.

    Sammanfattning: Jag har haft en kul lördag.

    Västerås swimrun i punktform

    Publiken: Liten men entusiastisk

    Medaljen: Ingen. Däremot en träningströja. Och nummerlinnet fick man behålla.

    Målgångssnacks: Bananer, bullar, bärs (alkoholfri Erdinger). Jag hade gärna ätit något som inte var sött men plus för ölen.

    Stämning: Trevlig och familjär. Omklädning på gräsmattan och väskförvaring i en grillstuga!

    Klasser: Par i herrar, par i damer, mixade lag och solo.

    Vädret : Strålande sol och runt 20 grader i vattnet. Varken jag eller Per körde med våtdräkt. Han hade swimpants med lite extra flytkraft, jag körde som jag gjorde i Katrineholm. Vanliga shorts och löparskor. En konsekvens av att vi bar nummerlinnet direkt på bar överkropp var att bröstvårtorna fick sig en redig omgång. Halvvägs in i loppet började det svida, i mål blödde det.

    Resultatet: Vi kom i mål på 2:55:37. En knapp timme efter vinnarna men långt ifrån sist. Tre timmar är lång tid men när man väl håller på känns det inte så. Se alla resultat här.

    Jag och Per en stund före start.

    Imorgon ger jag och min nyfunna lagkamrat Per järnet i Västerås swimrun

    Det blir blött och det blir jobbigt och det blir riktigt kul. Efter att ha varit inne på att köra solo (man får det i det här loppet) så ändrade jag mig och började leta en lagkamrat på Facebook, där finns en ganska stor swimrun-community. Jag hittade Per. Eller om det var han som hittade mig. Vi snackade en gång på telefon och så var det klart. Imorgon ställer vi oss på startlinjen bara en kort stund efter att ha träffats för första gången. Jag känner på mig att det kommer att bli riktigt bra. Loppet går på Björnö i Västerås och mäter drygt 16 kilometer varav cirka tre kilometer är simning (fördelat på åtta sträckor). Löpningen känner jag mig bekväm med men frågan är om jag kommer att hålla jämna simtag med Per, som verkar vara en duktig simmare. Om jag är för långsam har vi kommit överens om att vi kopplar ihop oss med lina så får han dra mig lite i vattnet. Det blir en utmaning, jag har aldrig kört med lina förut. Bara att lära sig i så fall, trial and error som det heter. Vårt lag bär det lika enkla men stiliga namnet Ersson & Jennische. Jag återkommer med rapport.

    Så var det att springsimma Katrineholm swimrun 2019 – race report

    Först slår vi fast att det här är ett lopp som är värt att springa enbart för den Raw cut-tillverkade medaljen efteråt. Den är sjukt stilig varje år och den här varianten var snyggast hittills. Det är det lilla Löddeköpingbaserade företaget Raw cut studio) som specialiserat sig på medaljer och priser av trä och designen är unik för varje lopp. Roligt att gänget bakom Katrineholm swimrun hållit fast vid samarbetet.

    Ett annat skäl att springa det här loppet är att det är småskaligt och familjärt och samtidigt öppet för alla. Det är ett jävla trevligt arrangemang helt enkelt. Här ställer både elit, glada motionärer och totala nybörjare upp och alla möts av en mycket peppande publik. En instruktion innan start kan låta så här:

    ”När ni hoppar i första simningen kommer ni inte att se vart ni ska upp. Men det är bara att ta sikte på det gula huset på andra sidan”.

    Eller så här:

    ”Alldeles i början kommer det ligga fyra stora stenar över vägen. Vi har ställt fyra barn på dem men gula västar. Spring inte in i vare sig barnen eller stenarna”.

    Ni fattar. Det är en bra ton i hela upplägget.
    Årets prestation för lag Pepparkällan och Rökärr byggde på glädje. Jag hade riktigt roligt ute på banan. Löpningen kändes helt okej och för en gångs skull kände jag mig helt bekväm med simningen. Min teammate, supercoachen Daniel ”Dala” Eriksson (som fick mig att testa swimrun för två år sedan) gjorde en otroligt stark insats med tanke på att han inte sprungit mer än några kilometer i sträck på hela året på grund av en strulande vad. Fast det märktes ju knappt. Hans grundkondition och löpsteg tillhör en annan sort. Simningen tog emot lite för honom den här gången men det var inte mer än rätt att jag fick dra honom lite med tanke på att det alltid annars är tvärtom. Inför sista simningen gick hans simglasögon sönder men det stoppades oss inte! Jag lånade ut mina och knep ihop ögonen lite när det krävdes. Jag var lite rädd att tappa kontaktlinserna men det gick fint. Banan var lite annorlunda i år jämfört med tidigare och jag tyckte den var roligare och vackrare nu än förr, särskilt löpsträckorna. Och vilken support från publiken! Det stod små folksamlingar på de mest otippade ställen längs banan och hejade. Mest hejade alla på Dala. Han har blivit en lokalkändis i och med sitt engagemang i Julita triathlon och för sina gedigna insatser som hälsocoach och träningsinstruktör i trakten. Han är värd alla hyllningar.

    Stort tack till alla arrangörer till ännu en fin tävling. Och störst tack till Dala.

    Vann gjorde elitduon [@team_simployer](https://instagram.com/team_simployer?igshid=1feg8l3j9cwyp)
    Jag och Dala placerade oss på plats 23 (av 71) på tiden 1 timme 32 minuter och 29 sekunder. Vi kom i mål lite drygt 24 minuter efter vinnarna. Det är vi stolta glada för. [Här kan du kika på alla resultat.](https://www.webscorer.com/racedetails?raceid=190165)

    Imorgon smäller det – dags för Katrineholm Swimrun

    Imorgon söndag är det dags för den årliga drabbningen i Djulösjön, då jag och den mäktiga Daniel Eriksson teamar upp för Katrineholm swimrun. Det blir tufft och jobbigt. Sist vi tränade var på samma tävling för ett år sedan. Den här gången har vi inte ens försökt ge oss på en generalrepetition. Men start blir det och bara det är något att vara glad för. Ett tag hängde hela grejen löst på grund av en strulande vad men för ett par dagar sedan kom det glädjande beskedet på sms: vi kör. Jag är mycket peppad trots brist på gemensamma förberedelser. Det roliga är att få köra ihop med Daniel. Arrangemanget är genomtrevligt och som den supercoach Daniel är brukar det alltid hända något när vi väl passerat startlinjen. En känsla av att ha extrakrafter. Kom gärna och heja. Startskottet går klockan 14 från Stora Djulö. Alla detaljer här.

    Så här kändes efter loppet för ett år sedan.

    Testade paddlar för första gången – rackarns vad det drog i axlarna

    Coach Dala var på plats utanför torpet tio minuter efter att jag meddelat att jag var redo för vårt genrep inför söndagens swimruntävling i Katrineholm. (Det finns kanske några få platser kvar! Anmälan stänger vid midnatt!).
    Han hade köpt paddlar som vi såklart ville testa.
     
    För det första är de sjukt obekväma att ha på sig. Remmen över långfingret ger mig tvångstankar om att allt ska råka böjas åt fel håll. Jag körde in två fingrar för att kompensera skräcken men bekvämt blev det inte. Det finns säkert andra modeller men den första upplevelsen var oskön.
    För det andra så förstår jag varför det varmas för att köra med paddlar på en gång, för den som är nybörjare och ovan simmare. För att tala klarspråk, det drar så in i helvete i axlarna. Vi simmade två gånger 200 meter ungefär i lugnt tempo och på slutet hade jag känningar. Men jag förstår att rutinerade och starka swimrunmänniskor vill använda dem. Har man styrkan blir varje simtag effektivare. Det går det fortare helt enkelt.
     
    För egen del kommer jag att skippa paddlar på tävlingen på söndag. Främst för att jag inte vill skada mig, men också för att det är ytterligare en grej att hålla ordning på. Ett moment till att hantera där i stressen. Testa till exempel att sätta på dig simglasögon eller rätta till badmössan med hårda paddlar på händerna. Ingen lätt uppgift kan sägas. Hur gör folk?

    För övrigt kändes genrepet mycket bra. Det kommer inte gå så himla fort kanske men rolig blir det.