Woke up at 5.15 by myself. That never happens. I took it as a reminder, ate a banana and went to the gym.

I really like this show. My favourite character is Cory, the tense CEO of the UBA company. I hope all get to see an episode where we get to know him a bit better, where he’s coming from and what has made him the way he is.

I’m writing this on the phone sitting at a café in my neighbourhood. I’m eating a sandwich after an hour of working out at the nearby gym. This café is very old school. Neither the coffee, nor the sandwiches are that good, but it’s a place where everyone’s welcome. It opens at 6am every weekday which means a lot of old people made this their favourite place. It’s not cheap (we’re in Stockholm remember) but less pricy than the newer place a block away.

The view is better also. You have to climb the stairs to get a table and from up here you see everyone coming and going to the houses we’re living.

It makes you calm down, sitting here listening to old people talking about bad knees and stuff.

A nice stop on the way home from the gym.

Now: laundry.

Jag och Helene kom hit igår kväll, det regnade och var kolmörkt. Ogästvänligt är ordet som bäst beskriver intrycket av det nedsläckta och utkylda torpet då. Efter ett par timmar, då elden brinner i kakelugnen, elementen är på och en lika sen som enkel middag ätits upp, känns det bättre. När jag vaknade i morse och möttes av sol och sprakande höstfärger – ja då finns inget ställe jag hellre skulle vilja vara på.

Charly Salonius-Pasternak, forskare vid Finlands utrikespolitiska institut, uttalar i P1 ordet eloge på det mest underbara sätt: EL-Å-GE. Klipp från Sveriges Radio P1.

Isobel Hadley-Kamptz gjorde ett inlägg på Bluesky som jag finner intressant. Hon frågar sina följare om de uppfattar sig som en fest- eller vardagsperson. Jag är en vardagsperson, men skulle vilja dela även vardag i två: arbete och fritid. För mig är det första väldigt viktigt. Det har inte alltid varit så men nu är jag där, en tråkig medelålders medieman som investerar mycket tid och kraft i jobbet. Det är inte så att jag negligerar familjen och barnen, jag jobbar sällan över och är ledig på helgerna, men utan att arbete att liksom hänga upp allt på skulle jag behöva omdefiniera min tillvaro. Även om jag drömmer (som många andra) om att slippa arbeta och ändå ha tillräckligt med pengar för att kunna leva ett fint liv, så vetefan hur bra det skulle vara. Så mycket tid! Jag har inget fritidsintresse som jag skulle vilja ägna all vardag åt. Läsa, ja. Träna absolut. Skriva vill jag ju men utan koppling till arbetskrav tror jag inte det skulle bli så mycket gjort. Det skulle krävas hårt mentalt arbete. Barnen ägnar jag gärna mer tid men de börjar bli stora.

Hur tänker ni kring detta?

Apropå barn som blir stora så kommer det att bli en stor förändring när det flyttar hemifrån och fritiden plötsligt kopplas fri från dem. Det är mycket tid bara där som blir ens egen på ett nytt sätt. Min och min frus.

Det är några år framåt. Men tiden går fort numera.

Att vara en arbetsperson är liksom fattigt på något sätt. Å andra sidan bygger mitt arbetsliv mycket på relationer och där har vi något viktigt. Kanske är det kärnan. Få sammanhang erbjuder lika många olika typer av relationer och människor som arbetslivet, trots viss likriktning inom branschen.

Jaja. Det här blev rätt osorterat. Kanske väcker det en tanke någonstans.

Nu går jag hem och kokar gryta. Det kommer folk ikväll.

Är inne i ett bra tempo nu, läste klart två romaner i helgen. Mycket på grund av att jag köpte dem på papper. Det är verkligen inte samma sak att läsa på skärm.

1. Don Winslow: “Stad i brand”. Ganska enkel men välskriven Sopranos-historia om Providence i USA.

2.** Mikael Yvesand: “Häng City.** En fin roman om tre kompisar i nedre tonåren och deras sommarlov i Luleå där alla vuxna (nästan) är bortfiltrerade ur berättelsen.