Andreas Jennische

Jag och Helene kom hit igår kväll, det regnade och var kolmörkt. Ogästvänligt är ordet som bäst beskriver intrycket av det nedsläckta och utkylda torpet då. Efter ett par timmar, då elden brinner i kakelugnen, elementen är på och en lika sen som enkel middag ätits upp, känns det bättre. När jag vaknade i morse och möttes av sol och sprakande höstfärger – ja då finns inget ställe jag hellre skulle vilja vara på.

Charly Salonius-Pasternak, forskare vid Finlands utrikespolitiska institut, uttalar i P1 ordet eloge på det mest underbara sätt: EL-Å-GE. Klipp från Sveriges Radio P1.

Isobel Hadley-Kamptz gjorde ett inlägg på Bluesky som jag finner intressant. Hon frågar sina följare om de uppfattar sig som en fest- eller vardagsperson. Jag är en vardagsperson, men skulle vilja dela även vardag i två: arbete och fritid. För mig är det första väldigt viktigt. Det har inte alltid varit så men nu är jag där, en tråkig medelålders medieman som investerar mycket tid och kraft i jobbet. Det är inte så att jag negligerar familjen och barnen, jag jobbar sällan över och är ledig på helgerna, men utan att arbete att liksom hänga upp allt på skulle jag behöva omdefiniera min tillvaro. Även om jag drömmer (som många andra) om att slippa arbeta och ändå ha tillräckligt med pengar för att kunna leva ett fint liv, så vetefan hur bra det skulle vara. Så mycket tid! Jag har inget fritidsintresse som jag skulle vilja ägna all vardag åt. Läsa, ja. Träna absolut. Skriva vill jag ju men utan koppling till arbetskrav tror jag inte det skulle bli så mycket gjort. Det skulle krävas hårt mentalt arbete. Barnen ägnar jag gärna mer tid men de börjar bli stora.

Hur tänker ni kring detta?

Apropå barn som blir stora så kommer det att bli en stor förändring när det flyttar hemifrån och fritiden plötsligt kopplas fri från dem. Det är mycket tid bara där som blir ens egen på ett nytt sätt. Min och min frus.

Det är några år framåt. Men tiden går fort numera.

Att vara en arbetsperson är liksom fattigt på något sätt. Å andra sidan bygger mitt arbetsliv mycket på relationer och där har vi något viktigt. Kanske är det kärnan. Få sammanhang erbjuder lika många olika typer av relationer och människor som arbetslivet, trots viss likriktning inom branschen.

Jaja. Det här blev rätt osorterat. Kanske väcker det en tanke någonstans.

Nu går jag hem och kokar gryta. Det kommer folk ikväll.

Är inne i ett bra tempo nu, läste klart två romaner i helgen. Mycket på grund av att jag köpte dem på papper. Det är verkligen inte samma sak att läsa på skärm.

1. Don Winslow: “Stad i brand”. Ganska enkel men välskriven Sopranos-historia om Providence i USA.

2.** Mikael Yvesand: “Häng City.** En fin roman om tre kompisar i nedre tonåren och deras sommarlov i Luleå där alla vuxna (nästan) är bortfiltrerade ur berättelsen.

Har Kerstin Ekman läst George RR Martinoch böckerna om Game of thrones?

Den åldrande jägaren Ulfs beskrivning av att byta skepnad och bli en varg i boken Löpa varg påminner väldigt mycket om Brans i Game of thrones. Kanske är det som Ekman skriver i Löpa varg, att idén kommer från gamla folksagor och George RR Martin har hört samma. Eller så har hon blivit väldigt inspirerad av den brittiska fantasygubben och förfinat storyn.

Jag hoppas att det är från honom hon fått idén. Jag tycker om tanken på att Ekman läst Martins böcker och blivit så tagen av historien att hon gjort den till sin.

Jag sa detta till min fru, att det finns stora likheter och att Ekman kanske är värsta fantasytorsken. Jag vill det ska vara så, sa jag. Det tror jag inte, sa min fru och gjorde klart att Ekman är en kulturtant med helt andra inspirationskällor. Gamla folksagor till exempel. Tråkig inställning tycker jag. Varför skulle Ekman inte kunna vara såld på fantasy? Hon har fyllt sitt liv med litteratur och för att skriva som hon måste hon ha läst en väldig massa olika saker. Ett brett intag av högt och lågt tänker jag mig.

Oavsett vilket är Löpa varg en fantastisk roman. Språket är kondenserat (inte alls som Martins ordrika prosa) och det är vackert att läsa. Hennes karaktärer framstår som livs levande trots hennes återhållsamma sätt att beskriva dem.

En stark rekommendation.

I have been reading a newsletter made by a blogger I got to know over at Write.as. He was one of the most frequent ones over there. He quit and left for another platform and later switched from that one as well. Later on he started a newsletter. It was very personal, like a weekly diary. The last one was a cliffhanger and then they stopped coming. It got me a bit worried.

The other day I sent him an email and asked how he’s doing.

Yesterday I got a very nice reply.

He’s doing great. But the newsletter is no more. Which is completely fine.

Personligt skrivande för mig har ingenting med att sitta ner med penna och papper vid skrivbordet att göra. Personligt skrivande gör jag i stunden, i huvudet, i tanken, och då gäller det att snabbt få upp mobilen och skriva ner dem.

September.

Not as green any longer. More yellow and brown.

Beautiful in other ways.

I’ve been mowing the lawn and it looks like I’ve been harvesting. The grass is laying in thick lines.

It’s good to be out here.

Det är ju skit att mitt knä sätter stopp för Sigtuna swimrun på söndag, men bortsett från det är det bra. Jag är glad. Det är fredag efter jobbet och helgen stundar, men det är inte bara därför.

Jag är också glad på grund av jobbet.

Det har varit en fin arbetsvecka och jag har en god känsla för mitt nya gäng på Dagens Samhälle.

Det här kommer att bli kul.