Det var en pärs att ta sig uppför i hettan och fukten men det var värt det. Längst upp stannade vi vid en före detta kanonbunker, som numera tjänar som utkiksplats. Därifrån ser man om inte hela Xiamenön, så i alla fall en bra bit av den. Åt ena hållet ligger Taiwan, åt det andra Fastlandskina.

På vägen hem stannade vi och badade i havet. Det är helt okej om man gör det under flod. När det är ebb är vattnet illaluktande. Det brukar sägas att kineser aldrig badar, men det håller på att ändra sig. Här i Xiamen syns fler och fler både barn och vuxna som tar sig ett dopp. Modet som gäller är extremt tajta badbyxor, eller badkjol, och gärna ett flytetyg. En orange uppblåsbar boll till exempel, som man sätter fast i badbrallorna.

Okej, tillverkningsindustrin kanske är effektiv men på många andra sätt är Kina ett land som medvetet låter bli att effektivisera. Ytterst har det väl att göra med att arbetskraften är så billig.
När jag var nere vid havet här i Xiamen i går jag till exempel ett tiotal personer som krattade stranden ren från skräp. I stället för att köra ner en pickup på stranden krattade de ihop skräpet i små högar som de sedan bar iväg i små ryggselar.

När det gäller mänsklig avföring fungerar det likadant. I Xiamen finns inga slamsugarbilar. Här töms avloppsbrunnarna av arbetare som knallar ner i brunnen med armhålshöga stövlar och tömmer brunnen för hand. Hink efter hink. Slammet töms sedan i stora vattentäta säckar som ställs på flaket till en vanlig lastbil. Jag vet inte om jag vill veta var det tar vägen sedan.
Sophantering är ett kapitel för sig. Här finns ingen som helst återvinning av hushållssopor. Och då bor min bror ändå i ett finare område i stan. Kartonger, plastburkar och lysrör. Allt åker ner i den vanliga soppåsen.

Med jämna mellanrum får min bror, som har ett kinesiskt mobiltelefonabonnemang, följande sms på kinesiska:

“Vill du avlyssna din flick- eller pojkvän? Vårt företag erbjuder kopior av sim-kort."

Meddelandet följs av alla kontaktuppgifter du kan tänkas behöva för att nappa på erbjudandet.

Snacka om att ta debatten om övervakningssamhället till en helt ny nivå.

Kommunistregimen i Kina gillar inte bloggar. Eller sociala medier. Jag kan varken öppna www.blogspot.com, www.twitter.com, eller www.facebook.com här. För att uppdatera bloggen skriver jag i ipad-programmet Pages och mejlar sedan texten till bloggen. Det går det också. Nackdelen är att det varken går att tagga inlägget eller länka ordentligt men mejluppdatering är bättre än ingen uppdatering alls.
Eftersom inte Google+ heller fungerar så kommer jag att vara mer eller mindre avstängd från mina vanliga kommunikationskanaler den närmsta veckan. Ibland fungerar tydligen G+ i mobilen så jag ska testa det senare.

Kineser generellt saknar varken Twitter, Facebook eller Blogspot lika mycket som jag gör. Här finns nationella varianter av sociala medier som används i mycket högre utsträckning och med färre restriktioner. Störst är www.qq.com, Kinas Facebook, med 650 miljoner användare. Trots att du kanske aldrig hört talas om det är QQ världens största sociala medietjänst på nätet. Läs mer i den här artikeln: http://bit.ly/eWlT2J

För övrigt så har jag i dag fått lära mig att den kinesiska regimens kontroll av det egna folket kostar mer än det militära försvaret som riktar sig mot utlandet.

Den svenska bloggaren som blev utvisad från Kina i början av juli kan knappast ha blivit förvånad.

Det finns också glädjande nyheter för dem som välkomnar en demokratisering av Kina. Min bror och hans flickvän besökte nyligen en musikfestival här i staden. Där fanns ett helt gäng med ungdomar klädda i t-shirts med texten I DON'T NEED SEX CAUSE I GET FUCKED BY THE GOVERNMENT.
Å andra sidan hade de kanske inte kommit undan om budskapet varit formulerat på kinesiska.

Min kamrat till höger om mig är skön. Han knäppte på filmskärmen så fort vi kom på planet i Amsterdam och satt sedan klistrad framför den elva timmar i sträck. Måste ha hunnit med åtminstone fem långfilmer på raken. Pratade lite med honom när det var matpaus. En trevlig man. Från Taiwan. Han är på väg hem från semester i Madrid och Lissabon. Han hoppades att jag skulle besöka Taiwan någon dag.
- Very good for hiking, som han säger.

När jag skriver det här återstår bara en halvtimme innan vi landar i Xiamen. Äntligen framme.

Satt och pratade med en tvillingpappa hela resan mellan Stockholm och Amsterdam. Han var svensk men bodde numera i San Francisco med sin anorektiskt smala hustru, en mexikansk barnflicka och två döttrar på två år.

Familjen hade åkt till Sverige för att vara med på begravningen av mannens kusin och nu skulle alla fem åka hem till San Francisco igen. Mannen var en glad prick. Han berättade att han utbildat sig i USA och sedan blivit kvar. Nu jobbar han som konsult på ett företag som bygger signalsystem och hustrun är hemmafru. Hans enda lön räcker till att hyra ett hus, hålla en inneboende barnflicka anställd på heltid samt betala alla familjemedlemmars sjukförsäkring. Pappaledig hade han bara varit i en vecka.

• Om man är kvinna har man rätt att vara hemma med ekonomisk ersättning i USA men inte som man, sa han.
  
  Jag frågade om han trodde att det är på väg att förändras.
  
  
• Nej, det kostar för mycket. Och kvinnorna vill ändå vara hemma och pyssla och laga mat, sa han.
  
  Jag berättade att jag varit pappaledig i sammanlagt ett år.
  
  
• Ja, i Sverige ser man ju att nästan hälften av barnvagnarna körs av pappor. Om man får vara pappaledig så blir det ju så att man tar mer ansvar för barnen när de är små. I USA tar papporna mer ansvar när barnen blir äldre. Håller på med sport och så, sa han.
  
  Han hade inget emot att det var så. Vad hans fru tyckte har jag ingen aning om. Hon såg mest trött ut. Fast det behöver ju inte betyda något. Hon kanske bara längtade hem till pysslet och spisen.
  
  Jag försökte tänka mig in i hur det skulle vara att leva hans liv. Jobba, jobba, jobba få barn, vara hemma en vecka, jobba, jobba, jobba, komma hem till en fru som varit med barnen och lagat mat hela dagen, jobba jobba jobba, vara ledig på helgerna, jobba jobba jobba, träna sport och jobba jobba jobba igen.
  
  Det känns ojämställt. Systemet bygger på att det endast är förädrar av ett kön som är hemma. Att kvinnor inte ges samma möjligheter att arbeta och att pappor inte ges samma möjligheter att ta ansvar för sina barn.
  
  Det är dåligt. Något amerikanerna borde ändra på.
  
  Eller?
  
  Vilka är vi att säga att det amerikanska systemet är dåligt för amerikanerna? Det kanske är så att de amerikanska kvinnorna faktiskt vill vara hemma och pyssla och laga mat. Och att de amerikanska männen inte vill.
  
  Låt oss leka med tanken att det amerikanska systemet speglar både männens och kvinnornas önskan och endast är ett utslag av valfrihet. Skulle vi sluta att racka ner på det då?
  Förmodligen inte.
  
  Jag tror att vi skulle fortsätta att hävda det svenska systemets förträfflighet gentemot det amerikanska. Det är svårt att sluta veta alla andras bästa.
  
  Det är som med min och min sambos ambition att aktivt strunta i de könsrollsmönster som följer med flick- respektive pojkbarn. Det är så vi vill ha det. Och även om jag vet att det finns de som vill behålla blått som blått och rosa som rosa kan jag inte låta tycka bli att tycka att det är fel. Fel mot barnen.
  
  Men vem är jag att döma sådant egentligen? Jag kanske bara är överspänd.
  
  Jag har en manlig kusin som ser annorlunda på saken. När hans dotter snöade in på prinsessklänningar och puttinutt och plötsligt blev oerhört flickig, sa han bara:
  
  
• Äh, det spelar ingen roll. Det är bara kul att hon hittat något hon gillar.
  
  Så kan man också se det.

Jag är på väg till min bror i Kina. Jag ska vara borta från mina barn och min kvinna i nio dagar. Det är med blandade känslor jag sätter mig på tåget till Stockholm och Arlanda. Jag har aldrig varit borta från familjen så länge förut och jag är dålig på att vara ifrån mina barn.

Jag känner ett mått av oro. Jag är orolig för att vår nära relation ska påverkas och bli sämre. Jag ser framför mig hur jag kommer hem och liksom är exkluderad, borträknad. Jag ser hur jag gör försök på försök att komma dem nära igen och de gång på gång möter min blick med misstänksamhet. Det ger mig kalla kårar.

Jag inser att jag är blödig. Onödigt orolig. En flöjt. Mina barn är två år gamla och har långt ifrån en fullt utvecklad förmåga att kunna relatera till tid.

Jag är borta. De härjar med mamma och mormor i några dagar. Jag kommer hem.

Ingen skada skedd liksom.

Så borde jag tänka.

Det blir lättare så fort jag är på plats där borta hos min bror. Men än så länge har jag svårt att koppla bort känslan av att jag är en svikare. Barnen är det viktigaste och mest älskade jag har och ändå väljer jag att vara ifrån dem. Frivilligt.

Å andra sida, what the fuck. De lär inte minnas att jag var borta överhuvudtaget om man frågar dem om några veckor.

Jag är en mes helt enkelt. Eller bara fåfäng. Egentligen är det väl det hela grejen handlar om i grunden. Jag vill vara pappan som alltid sätter barnen först och som på allvar kan säga att jag alltid var hos dem. Att familjen inte fungerar utan mig.

Det är väldigt barnsligt. Dessutom en diss av barnens mamma.

Jag får försöka koncentrera min energi på att njuta av att slippa familjen i en dryg vecka. Det är en ynnest. Jag intalar mig att det också kommer att göra mig till en bättre och gladare pappa i längden men det tror jag inte ens själv på. Det är nog bara något vi säger för att det ska kännas bättre att vara självisk.

Jaja, nu är det som det är och alla gör vi så gott vi kan efter egen förmåga. Typ så.

Det går ju alltid att skylla på barnen. De gör en lite dum i huvudet.

Om ett dygn är jag här. Då känns allt lite annorlunda.

Kanske.

Mats, Micke och Timmy. Jag tror det var de som var värst. Vem som började minns jag inte men öknamnet var det nog Timmy som hittade på. Han gillade sådant. Roliga namn. Vi andra tyckte också att det var roligt. Det tycker jag inte längre.

Jag träffade min första bästa kompis häromveckan. Vi har inte umgåtts på nästan tjugo år men har hittat tillbaka till varandra i och med att vi vistas på samma ort på somrarna. Vi kan kalla honom Stefan.

Stefan och jag lekte från fem års ålder och var länge bästa kompisar. I mellanstadiet hittade jag flera att leka med men Stefan och jag fortsatte att vara nära vänner. I högstadiet började våra intressen att skilja sig för mycket och i åttan umgicks vi nästan aldrig längre. Tidigare hade vi båda varit grymt intresserade av att elda, bygga lego och hacka sönder gamla trädstammar men i mellanstadiet började Stefan plötsligt att rida.

Det var så det började. Stefan gillade att rida. En tjejgrej. Dessutom var han helt ointresserad av att försöka ställa sig in hos folk eller framstå i bättre dager. Han fick skit helt enkelt. Aldrig stryk men väl tråkningar och ett öknamn. Det räcker gott för att prägla en människa för resten av livet, vet jag nu.

Jag träffade som sagt Stefan helt nyligen. Vi började prata om nu och kom sedan i på då. Det var han som tog upp det. Lite så där i förbifarten. Om hur alla tråkningar och känslan av att inte passa in format honom till en extremt målmedveten ensamvarg. Han höll fast vid sitt intresse för hästar och är i dag en framgångsrik företagare inom hästnäringen. Det har gått bra för Stefan. Det hindrar honom inte från att tänka på de mörka minnena från skoltiden. Han berättar att flera av dem som var framstående i sina försök att göra sig roliga på hans bekostnad i skolan, tillhörde dem som han lekte mest med på tu man hand på fritiden. Märkligt kan tyckas, men så var det. Jag var Stefans kompis. Ändå deltog jag i tråkningarna. Jag stod inte upp för honom. Jag sålde ut honom helt enkelt.

Jag minns första gången. Det var på lekis. Jag var fem eller sex. Stefan var min bästis och jag hade precis kommit över min rädsla för att behöva ha att göra med fler barn än honom på en och samma gång. Jag och Stefan är i kuddrummet när Timmy, en ny kille i vår grupp som var dominant och hade en tuffare attityd än de flesta av oss andra, kommer in och vill vara med.

• Men då måste du sluta leka med Stefan, sa Timmy till mig.
  Jag sa inget till Stefan men jag gick med på Timmys krav.

  I stort har jag glömt eller förträngt de tillfällen Stefan blev mobbad. Men jag vet att jag var med och kallade honom det där namnet som han än i dag inte vill uttala. Jag minns att mina föräldrar tog upp det med mig en gång. Våra familjer brukade umgås på den tiden och Stefans föräldrar hade pratat med mina föräldrar om att Stefan hade det jobbigt i skolan.
  

• Retar ni Stefan i skolan och kallar honom för saker? frågade mamma.
  Jag var runt tio och fortfarande ärlig mot mina föräldrar.
  
• Ja, men han är en sådan som man kan kalla för saker utan att det gör någonting. Han blir inte ledsen, svarade jag.

  Jag minns inte vad mina föräldrar svarade men de gjorde det klart för mig att så inte var fallet. Jag minns än i dag hur jag skämdes.
  Jag tror inte att jag fortsatte med öknamnet efter det. Vi var ju kompisar. Men jag tror inte heller att jag bad andra sluta med det. Jag koncentrerade mig förmodligen på att behålla min plats i hierarkin genom att inte bränna några broar åt något håll.

  Det är lätt att i efterhand säga att jag borde ha agerat annorlunda. Jag önskar givetvis att jag hade vågat stå emot översittarna och backat upp min vän. Men det sociala spelet i skolan har ologiska regler och kan inte fullt förstås av andra än dem som är med i samma spelomgång.

  Stefan har lärt sig massor om sig själv av den där tiden. Han pratar om hur det har gjort honom extremt målmedveten och till en människa som konsekvent sorterar bort skit ur sitt liv. Han låter bli sammanhang och personer som inte ger honom något.
  

• Jag är övertygad om att det som hände i skolan har peppat mig till att jobba hårdare för att lyckas med hästarna, säger han.

  Efter vårt samtal började jag tänka på vad jag lärt mig av att vara den jag var under den där tiden i skolan. Jag sålde ut en vän för att inte hamna i fel lag. När jag tänker tillbaka på det så skäms jag. Det var så fegt.

  Jag hoppas innerligt att mina barn blir modigare än vad jag var. Att de blir mindre rädda för konflikter. Att de vågar stå upp för en vän trots att det kan kosta dem sociala poäng. Lättare sagt än gjort.

  Kanske är det så att både skolan och föräldrar generellt är för inriktade på att undvika konflikter i stället för att lösa dem. Vi borde träna våra barn i att det är bra att ge sig in i vissa konflikter samt träna dem i den svåra konsten att lösa dem på ett konstruktivt sätt.

  Good luck.

  Good luck till mig själv och alla andra.

  AJ