Alla som är intresserade av att upptäcka nya band som ägnar sig åt hardcore, punk och metal bör kolla upp Lukinzine.se. Följ DIY-sajtens uppdateringar på Facebook och Twitter och du har snart så många nya tips på band som verkar värda att kolla upp att du snabbt inser att du måste sålla. Produktionshastigheten på sajten är enormt hög. Jag drog i väg ett par frågor till upphovsmannen för att få vet lite mera om tanken bakom Lukinzine.se
Håll till godo.


Hej Lukinzine. Du twittrar och facebookar som en dåre och bloggar om band och nya youtube-klipp en gång i timmen. Vem är du?

• Jag heter Ramon, har passerat passerat 30-strecket, arbetar som lärare och tycker fortfarande att musik gör sig bäst i fysiskt format.
  
  
  Vad är din mission med Lukinzine.se?
  
  
• Inte mycket mer än att se till att några fler människor får kontakt med annan musik än det som syns överallt annars. Det fanns inte många renodlade svenska ställen att läsa om bra musik på förutom så kallade ”nedladdningsbloggar” där man kunde ladda ned skivor, så då började jag själv skriva lite om musiken jag gillade.
  
  
  Varför och när startade du?
  
  
• Det hela började med att jag skrev för några andra bloggar/nättidningar, men kände hela tiden att deras fokus inte alltid låg där jag själv ville att det skulle ligga, nämligen på musiken i sig. Jag började lite smått att skriva på Lukinzine.se i slutet av 2008 och hade väl inga större planer än att hjälpa band som jag själv gillade att synas.
  
  
  Driver du sajten ideellt eller tjänar du några pengar?
  
  
• Helt ideellt. Det har dimpt ned några reklamerbjudanden, som jag dock har avböjt, då detta aldrig var syftet med sidan. Att få ett glatt eller argt mail från någon som på ett eller annat sätt berörts av det man har skrivit är egentligen lön nog, men att få skivor och gå på konserter och fota är inte heller det fy skam.
  
  
  Hur många plattor får du skickade till dig en vanlig vecka?
  
  
• Det varierar verkligen, men vi kan nog kallt räkna med 5-8 skivor i veckan, vilket både är kul och frustrerande. Man kan ha arbetat på bra med recensionshögen och börjat se skrivbordet lysa igenom alla skivor igen, och då hör man en duns från golvet och vips ligger det 7 nya skivor och skriker på en. Tricket är att vid tillfälle avsätta en till två timmar och bara lyssna och skriva som om det inte fanns en morgondag.
  
  
  Recenserar du allt?
  
  
• Tills alldeles nyligen gjorde jag faktiskt det, men under 2011 har det börjat bli problematiskt att få ihop det. Till en början recenserade jag verkligen allt, även mp3:or och streamade verk som folk skickade in. Nu strömmar det dock in mp3:or/streams hela tiden, och då jag alltid låter dem som skickar in fysiska verk få förtur så hinner jag oftast inte längre med mp3:or/streams, då de fysiska verken också (bokstavligen) strömmar in. Lite tråkigt, men så är det. Jag försöker väga upp det med att tipsa om de band som skickar in sitt material digitalt… …i alla fall om de är bra. En och annan mp3-recension dyker dock upp fortfarande, men då får bandet allt golva mig.
  
  
  Vad har du för stil, är du en ex-vegan med straight edge-tatueringar ett förflutet i svarta blocket eller är du en förvärvsarbetande småbarnspappa med tofflor och skägg?
  
  
• Oj… stil är inte alls min grej. Men en gammal djurrättare som upptäckte hardcoren på 90-talet och aldrig riktigt ville släppa taget om den. Arbetar, som sagt, som lärare med ämnena samhällskunskap och historia. Skägg och tatueringar har jag också, men det har inte blivit varken tofflor eller barn ännu.
  
  
  Du länkar till så mycket grejer att jag får för mig att du sitter hela dagarna och letar efter saker att tipsa om, är det så?
  
  
• Jag skulle kunna klappa mig själv på axeln ordentligt här och ljuga mig blå om hur jag sliter för allt det här, men faktum är att folk mailar in tips till höger och vänster. Sedan silar jag igenom dessa, samt sådant man själv snappar upp på forum/statusuppdateringar/Twitter/vänner etc, och postar det lite sporadiskt på Facebook/Twitter. Visst, även det tar sin tid, men då jag själv väljer när jag vill göra det, och även om jag vill göra det så är det inget som jag direkt tänker på.
  
  
  Tipsa om fem demoband som bara en idiot låter bli att kolla upp.
  
  Jag är generös, så du får ett extra tips:
  
  Söft Dov (US)
  
  Thräshers (SWE)
  
  Sänkt (SWE)
  
  Vulvalard (US)
  
  Tramwreck (SWE)
  
  Real Talk (US)
  
  
  
  Vilka släpp gjorde dig gladast 2011?
  
  Alltid en svår fråga, och jag arbetar just nu med att komponera min egen årsbästalista som ska komma ut i mellandagarna, så jag tipsar om några släpp som troligtvis kommer att hamna på den.
  
  Midnight – Satanic Royalty LP
  
  Night Birds – The Other Side of Darkness LP
  
  UX Vileheads – XI LP
  
  Antichrist – Forbidden World LP
  
  Terra Tenebrosa – Tunnels 2LP
  
  
  Tack för nu.
  
  Tack själv.
  
  ——————————————
  www.lukinzine.se
  Lukinzine på Facebook
  @lukinzine på Twitter

Ungarna sitter i badet och jag håller dem sällskap på muggen. Vad passar bättre än att använda stunden till att tipsa om en nyupptäckt pärla i bloggosfären - Getvargen. Två personer skriver om och intervjuar band de gillar, allt på ett charmigt personligt vis. Det är getvargarnas förtjänst att ungarna just nu badar till ett soundtrack som utgörs av norska Devil.
Det tackar vi för.

Devil finns på Spotify.

Age of woe har nyligen släppt en 7″ på Halvfabrikat som jag plockade upp på Sound pollution. Jag tyckte det lät så pass intressant att det var värt att ställa några frågor. Efter att ha fått föredömligt långa svar av sångaren Sonny kan jag konstatera att hans och min syn på musik har mycket mer gemensamt än vår syn på snuten. Vad tycker ni? Läs och kommentera här på min andra blogg AMB.

Ett medelklassliv i Stockholm 1.0. Vi jobbar båda med media. Hon har en son sedan ett tidigare förhållande och vi har två gemensamma barn.
Vi bor i en trea på Södermalm som är belånad till 100 procent. Vi har gått ner något i tid på jobbet men alla uteblivna timmar på jobbet tas igen vid köksbordet sena kvällar.
Vi träffar mycket folk på jobbet men desto färre vänner på fritiden.

Jag älskar mina barn över allt annat men tycker att det är för jävla jobbigt när de är sjuka eftersom det tvingar mig att vabba, vilket i sin tur skapar mer stress på jobbet.

Jag vaknar varje vardagsmorgon och tänker “hur ska det gå att lämna på dagis i dag”?

Jag tycker om mitt jobb när jag är där. Så fort jag går hem drömmer jag om att aldrig komma tillbaka.

Jag tänker varje vecka på hur det skulle vara om vi flyttade. Till landet. Till ett hus. Till en större lägenhet. Inbillar mig att det skulle göra mig lyckligare. Det är onödiga tankar. Vi kommer inte att flytta. Det vet vi båda.

Jag lever ett rikt liv. Ändå känns livet tomt på värde. Jag dras med medelklassens standardåkomma - självförakt.

I går pratade jag med min sambo på första gången på veckor. Pratade som två vuxna människor. När alla barn sov. Det gjorde mig gladare än något annat som inträffat på mycket länge. Det gav mig lite nytt hopp. Fick mig att blicka bortom kommande veckas spruckna deadlines och flyttade möten. Jag såg år framåt. En tid när barnen är lite större. Det kändes lite lättare då. En stund. Tills jag insåg att det måste vara som alla säger - små barn små bekymmer - stora barn stora bekymmer.
Det är här och nu som is the shit. Det är här och nu vi har att spela med. Känslan av vårt samtal stannade kvar en stund. En bra känsla.

I dag gick ut med dottern en sväng. Sonen fortfarande för hostig. Vi kastade en liten boll högt upp i luften och tittade på när den vände och dök ner igen. Vi gjorde det massor av gånger på rad. Dotter skrattade. Jag skrattade. Jag tänkte att det här är en sådan stund.

Träffade en granne på gården. Jag tycker om henne. Hon berättade att hon intervjuat en egyptisk frihetskämpe. Han hade gjort sånger om revolutionen - priset han fick betala var tortyr. “Och vad gör jag med mitt liv?” sa grannen.
Ja, vad gör vi med våra liv?

Vi lever dem. Tills vi inte gör det längre.
Men räcker det?

Jag läste litteraturvetenskap en gång i tiden. Jag har aldrig läst så mycket böcker som då. Jag hade tid. Jag hade lust. Jag minns att det gav mig en känsla av att få veta mer. Att få blicka in i något större än mitt egna liv. Vilken lyx.

Dagarna går. Snart är det jul. Min två och ett halvt år gamla son har en önskan. En rosa liten väska och en mobiltelefon.

En rosa liten väska och en leksakstelefon. Det betyder något. Det är viktigt.

Jag minns en mening som Scott Kelly - musiker i Neurosis - skrivit på sin blogg. “Family is all there is”

Familjen är allt. Alltid.

Något att ta fasta p&#229.

Det har snackats en del om manlig omskärelse den senaste tiden. Mycket på grund av integrationsminister Erik Ullenhags (FP) inlägg i DN.

Jag har några ord att säga om saken, från en personal point of view.

Jag är omskuren. Jag var över 20 år när jag opererades. Min förhud var för trång. Den skyddade ollonet för bra.
Jag gick till en urolog, fick en remiss till kirurgen i Västra Frölunda, blev lokalbedövad, snittad och ihopsydd.
Jag minns bandaget. Som en fransk hotdog. Det gjorde lite ont ett tag efteråt men det var aldrig så farligt. Och jag blev sjukskriven i två veckor och på den tiden tyckte jag att det var betydligt bättre än att jobba.

Jag minns också när jag fick ta av bandaget. Prydligt och naket var det. Jag tyckte det var skitsnyggt!

Och sex blev en helt annan femma. Det kändes väldigt mycket mer, vilket var fantastiskt. Men när jag inte hade sex kändes det också mer, vilket var mindre fantastiskt, även om skavet gick över med tiden.

År senare har huden på ollonet blivit grövre. Det betyder g r ö v r e än den var från början, inte att den är grov. Jag är mindre känslig i dag än jag var då men det är inte i närheten av att utgöra något problem.

Frågan är vad jag hade tyckt om jag inte hade medicinska skäl att ta bort en bit förhud. Om det var mina föräldrar som fattat beslutet åt mig som mycket litet barn.

Om jag delade mina föräldrars syn på kultur och traditioner hade jag förmodligen tagit det för givet, ansett att allt var i sin ordning. Men säg att jag växte upp och började ifrågasätta mitt arv, kanske bestämde mig för att ta avstånd från det, då hade jag kanske känt mig… stympad.

Kanske inte i första hand på grund av ingreppet som sådant men för att mina föräldrar inte lät mig bestämma själv. En förhudsoperation är oåterkallelig.

I diskussionen om huruvida sjukvården ska utföra traditionsenliga förhudsoperationer eller inte, tycker jag det är irrelevant att blanda in omskurna mäns upplevelser av operationsresultatet. Det spelar ingen roll om barnomskurna män inte upplever det som något problem. Frågan är om föräldrar i Sverige ska ha rätt att skönhetsoperera sina gossebarn eller inte.

Jag tycker inte det.

För övrigt har Mats Jonsson skrivit i serieromanen Mats kamp om hur det kan vara att ha en förhud som är någon storlek för liten.

Två mycket intressanta rubriker på Medievärlden just nu. Den ena är den här.
Den andra är denna

Lördag är inte heller vad det varit. Numera: upp sju med tvillingarna, sätta på tv:n, göra kaffe, dricka kaffe, äta frukost och försöka avstyra bråk mellan tvillingarna fram till lunch. I går var lite bättre. Då lurade jag ut de två vättarna före klockan 11. Vi åkte buss (kul) och hälsade på mina vänner Johannes och Linn (som har katter och bullar hemma) och sedan knallade (jag knallade, vättarna åkte mest vagn) till Medis där de små tryckte i sig varsin kokt med bröd.

Sedan hittade vi en rolig trappa och sedan sov de (i en timme i vagnen FTW!)
Det var den bästa stunden på hela lördagen. Jag satt på en bänk i solen och lyssnade på Rising (fortfarande inte fantastiskt men bättre än mycket).


Vad hände sedan? Vi gick hem, barnen vaknade, det blev mörkt, vi åt mellis, vättarna slogs, vi lagade middag, åt upp den, härjade ungarna i säng och konstaterade att det inte blir så mycket roligare.


Söndag? Mer eller mindre samma sak. Fast med sämre humör.

Klockan är 21.04. I morgon är det måndag igen...............,..,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,

I kväll gör jag som övriga Metalsverige gjort för längesedan - lyssnar på ANTICHRIST.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=udSfv1d8lzE&w=420&h=315]

Eller jag önskar att jag gjorde det, jag har så många barn som ska nattas och så mycket tvätt som ska tvättas att jag inte hinner ett jävla skit.

Fredag goddamnit. Ett bra avslut på en i övrigt rutten vecka. Barnen sjuka, kolleger sjuka och inspirationen i botten. I dag hade jag glädjen att intervjua smarta Sakine Madon och det höjde betyget på veckan från överkryssat IG till väl godkänt.
Ytterligare bra grej var @crj138:s och Santamarias krönikor som kom på mejlen i dag. Och den här låten med Bolt Thrower.
I morgon är det lördag. Det är ingen lek.

Det var en fin artikel om människor med aspbergers syndrom som Peter Letmark skrivit om min barndomsvän Robert och hans fru. Bringar minnen till liv. Från en annan tid och plats när det mesta handlade om mopeder, punkrock och fest.

Det här är för övrigt en intressant artikel som alla borde läsa. Den handlar om en man som är MMA-proffs och homosexuell. En långt ifrån idealisk kombination, tyvärr.
Artikelkommentarerna ger gott hopp dock.

Jag är så rastlösa av mig när det kommer till det här med att blogga att jag hinner tröttna på mig själv innan jag kommit i gång ordentligt. I stället för att trappa upp tempot på själva skrivandet brukar jag byta namn. Jag är nu inne på namn tre eller fyra. Hepper/Depper kan tolkas som en beskrivning av en person som både heppar och deppar. Sådan är jag. Sådana är vi väl allihopa. Upp och ner, rakor och krokar, hepper och depper. Helt enkelt. Med vänlig hälsning.

Vissa läsarsamtal är bättre än andra. Sedan jag började på Tidningen Liljeholmen/Älvsjö och Tidningen Årsta/Enskede har de varit ovanligt trevliga. I dag ringde det en man som ville hjälpa sin gamla pappa, en åttioårig herre som tidigare livet arbetat som brandman. Sonen berättade att hans pappa hade läst min artikel om ett gäng pensionerade brandgubbar som ägnar varje onsdag åt att meka med gamla brandbilar i ett bergrum i Midsommarkransen.
“Pappa blev så glad av den där artikeln för en av gubbarna som var med var hans gamla jobbarkompis Lillvar. Han skulle hemskt gärna vilja komma i kontakt med honom”, sa sonen till mig.
Jag hjälpte honom med kravet att han hörde av sig och berättade om hur mötet hade gått.
Det är sådana där små saker som får vissa arbetsdagar att bli mer minnesvärda än andra.

Artikeln om brandmännen kan du läsa här:
http://pdf.direktpress.se/flashpublisher/magazine/7000?flash=false

Sedan jag blev pappa har jag börjat minnas saker från min egen barndom som jag inte trodde att jag kom ihåg.
Tidigare ikväll, när jag satt bredvid min tvåårige sons säng och klappade honom försiktigt på ryggen för att han skulle somna, mindes jag hur min pappa alltid luktade när jag var barn. Jag hade lutat mitt huvud mot min egen arm och kände doften av min egen varma tröja. Jag satt och tittade på min son. Jag strök honom över kinden. Perspektivet byttes plötsligt.

Jag kände min pappas hand mot min egen kind. Sträv. Täljarhänder. Klädda i elefanthud. Inte alls som mina urbana kontorsnävar. Jag kände också doften av hans tröja. En blå sliten collegetröja med tryck på. Vallmotorp stod det på den. Det var behandlingshemmet pappa jobbade på. Han luktar tyg, sågspån och svett. En doft av trygghet.

Vilka dofter sänder jag min son?

Det tänker jag och ser honom somna.

Det är ett fint ögonblick.

I lördags kom premiärnumren av Tidningen Årsta/Enskede och Tidningen Liljeholmen/Älvsjö äntligen ut. Resultatet blev bra tycker jag även om det alltid går att bli bättre.

Läs gärna min intervju med serietecknaren och vår blivande krönikör Mats Jonsson (via hans blogg).

http://matsjonssonbloggen.blogspot.com/2011/10/tre-slappa-lankar.html

Jag intervjuade Christoffer Röstlund Jonsson i går. Han är journalist, Telefonplansbo, bloggare och konnässör av den sorts musik som osar av ilska, diabolisk obstinatism alternativt vill skrämmas. Dessutom född i Umeå och före detta misshandlare av basgitarr i band som DS-13 och Bruce Banner.

Det var ett mycket trevligt möte. Och Christoffer Röstlund Jonsson är en intressant man.

Dagen innan hade jag äran att träffa en annan begåvad människa, serietecknaren och Kransenbon Mats Jonsson. Han har nyligen kommit ut med serieboken Mats kamp som berörde mig mycket starkt. Inte minst i de direkta och hjärtskärande scener som beskriver hur svårt och samtidigt fantastiskt det är att vara förälder.

Det är med stor glädje jag kan presentera båda som blivande lokalkrönikörer i Tidningen Liljeholmen/Älvsjö.

Tillsammans med journalisten och filmkritikern Elina Wessman som enligt egen utsago är Västertorps (kanske hela söderorts) mesta besserwisser formar de ett extremt starkt krönikerstall i en av våra nya lokaltidningar. Mer om den andra nästa gång.

Det här blir kul.

Läs Christoffer Röstlund Jonssons blogg här:
http://canthateenough.blogspot.com/

Läs Elina Wessman här:
http://www.cinema.se/tag/elina-wessman

Läs Mats Jonsson här:
http://matsjonssonbloggen.blogspot.com/

Jag träffade en kompis i går kväll. Jag hade inga barn med mig och vi drack öl. Vi promenerade en bit först. Pratade. Tittade på folk. Uppdaterade varandra om läget i livet och kommande jobb. Det var givande. Det brukar det vara.

Förr delade vi allt. Nästan. Lägenhet, umgänge, kylskåp och semesterresmål.
Vi ringde varandra så fort vi befann oss på olika platser och gjorde sällan helgplaner utan att den andre blev informerad.

Nu är det andra tider. Jag lever mitt liv. Han lever sitt. Vi har båda stadiga förhållanden och vi har jobb och karriär. Jag ägnar nästan all ledig tid åt att vara med mina barn. Han är barnfri.

Vad som än händer förblir vi vänner. Jag vet det är så. Vissa dagar känns det viktigare än någonsin.