Det har varit en dag med dåliga vibbar. Dåliga vibbar i mig. Barnen har varit glada och Helene och Axel åkte iväg med gott humör för en weekend i London på tu man (mor och son) hand. Jag däremot har brottats med dem där hopplösa känslan av vemod som slår till med oregelbundna mellanrum. 
"Du har ett svar moln runt dig idag" som Helene sa i morse. 
Så sant. 
Och som jag ogillar det. 
Ogud ska veta att jag försökt jobba bort det hela dagen. 
Det har gått så där. Men jag tror inte barnen har märkt så mycket och det är ju alltid något.

Det är som om allt tar emot. Oavsett vad det gäller. 
Det snabba stoppet på #Katrineholmsveckan gjorde inget bättre. Fast barnen gillade det. De fick sockervadd.

En ljuspunkt var meddelandet från brorsan som kommit fram till Thailand nu och som skickade en länk till en nystartad blogg. Den bör läsas såklart. Du hittar den här. 

Gräset blev inte klippt idag heller.

Och nya sängen från Ikea är ouppackad.

Inom en mycket snar framtid stänger vi dörren till årets torplife och åker hem och blir stockholmare igen. För att skriva artiklar om Slussen, SL och anti-byggdemonstrationer.

Det är som det är med den saken.

Jag ska ju börja träna på gym också.

Och jag har köpt en borrhammare.

Ikväll åt vi den traditionsenliga pizzan i Äsköping för att kröna och avrunda årets #torplife

Tidigare idag sprang jag och Calle den sista sommarrundan ihop.

Det luktar uppbrott.

Det är inte en god lukt.

Jag är snart tillbaka på jobbet och den känsla jag har nu i kroppen (jag står barfota på köksgolvet i shorts och tittat ur över en äng i solnedgången, jag har sprungit idag, jag är mätt och glad) kommer att vara svår att minnas. Den finns nu, sedan är sedan.

Så är det med det.

Imorgon ska jag klippa gräsmattan.

Det blev en liten family get together ikväll. Brorsan mellanlandar i Katrineholm innan han drar vidare till sitt liv i Asien igen imorgon. 
Det var fint att se alla syskon samlade en stund – om så bara för en kortis.

Det gäller att fylla de sista dagarna på årets #torplife med så mycket bra som möjligt.
Om en vecka kliver jag in på jobbet igen.

Idag åkte vi på en planerad utflykt. Det är väldigt sällan vi gör det men ibland måste man testa nya grejz. Siktet var inställt på Sagostigen i Malmköping och det var värt besväret. Här vet man inte vad "att slå på stora trumman" betyder. Här är ledorden "kul med små medel". 
Det hela består av en lada med barnteater, en stig med "titthus" (ett per känd saga),ett fik, en hoppborg och lite andra lekparksgrejer. Därutöver en stor fin skog, picknickplatser, en stor gräsyta samt några grisar, ponnyer och höns.

Det är underbart i all sin enkelhet. Om du är här med barn i rätt ålder vill säga. Tänk barn mellan fyra och sju typ.
Som Helene sa: "Dockorna inne i husen ser ut som om de är gjorda på fyllan".
Ett sanningens ord. Sagostigen är sjukt ful. Men våra ungar var med på noterna och sprang engagerat mellan Askungens slott och Bockarnas bruses bro (det fanns inte ens ett troll under den!!!!).

Sedan fikade vi och drog hem. 
Nej, höll på att glömma den oförglömliga prylboden och loppisen. Jesus fucking Christer. Low key var ordet.

PS. Hon som gjorde barnteatern var proffsig som fan även om hennes versionen av Dummer-Jöns var helt obegriplig för våra sexåringar. DS 

PS 2. Damen i entrén bjöd på en överraskning. När jag råkade köra lite för långt med bilen (eftersom skylten var svår att se) sprang hon ursinnig ur sitt lilla bås och skrek: "Du måste stanna! Du försöker smita förbi entrén!"
Det var en rolig överreaktion som jag svarade på genom att ställa massor av dumma frågor. Då blev hon snällare. DS 2.

Imorgon återser jag Stockholm och Södermalm för första gången sedan veckan före midsommar. Jag ska hem över dagen för att städa lägenheten innan vardagen börjar igen.
Det blir varken kul eller tråkigt. Det är bara att göra. Jag ska passa på att lyssna på svinhög heavy metal i bilen.
Jag har ställt klockan på svintidigt för att kunna springa först, vi får se hur det blir.

Gårdagens besök med övernattning på Räfsviken hos Mattias och Lisa var förträffligt. Fint ställe, fint umgänge, fint väder (fuck regn, vi hade punschveranda).

Det enda dåliga var att både dotter och Helene kom hem med varsin liten äcklig fästing på kroppen.

Men nu finns de inte mer. Fästingarna alltså.

Ibland är jag fan för på, för snäll och för dålig på att stämma av och prata med Helene innan jag bestämmer saker.

Tydligen har jag bokat upp hela helgen (med tre olika sällskap) utan att Helene vet någonting. Eller rättare sagt, utan att hon visste någonting.
Nu vet hon.
Och det är både bra och dåligt.

Själv mår jag mest dåligt.

Men men, det går över.

För övrigt är jag fullt upptagen med att läsa Daniel Suhonens "Partiledaren son klev in i kylan" samt vårda nya bloggen Soulenduro.se

Eller fullt upptagen är att ta i. Det är vad jag gör när jag inte är fullt upptagen. Med att hänga med barn, laga mat, diska, städa dass och planera mat.
Jag älskar allt det där när jag är här. Och jag bävar för att behöva sätta p för årets #torplife och växla upp igen. Lägga i den högre jobbväxeln, dra ner på sömnen och stressa mellan arbete, hem och skola.

Jag gillar mitt jobb. Jag gör verkligen det. Vissa gånger vore det nog lättare om jag inte gjorde det.
Nej det menar jag inte. Det är bara jag som måste bli bättre på att säga nej och gå hem i tid.

Det är som en viss kusin brukar säga, vi kan kalla honom Erik, att det inte finns någon gräns för hur många bloggar man kan ha.
En blogg är bra. Två är bättre och fem-tio stycken riktigt jävla bra.
Jag är på väg mot åtminstone fem.
Den mest intressanta just nu (utöver den här då) är nya SoulEnduro.se – en fucking blogg om fucking löpning! Jo det är sant!
Vaddå, ska jag bli värsta trista löparsnubben nu tänker du som håller på och delar sin detaljerade träningsdagbok och ba: "Sprang tusingar på 3.14. Femtio stycken. Sedan bytte jag till Asics Alien PRO Force III och körde femtio till".
Nej så ska det inte bli.
Snarare lite som Carl Andreas Is Cooking Something där jag tog mig an både kokning och stekning på ett hatiskt sätt, förlåt kärleksfullt och initierat sätt.

Hoppas vi ses även där.

Puss och kram.

PS Jag stannar kvar här också. Såklart. DS

PS 2. Matbloggen hittar du på diskbanken.wordpress.com DS 2.  

Jag sprang en kvällsrunda förbi Propptorp. Det gick i samma tempo som oftast fast det var jobbigare.

Allt kändes grymt.

Himlen var rosa och jag lyssnade på Slayers nya låt.
Den är fan HARDCORE!

Vilket får mig att tänka på Jimpas berömda Slayer-dyk den där sommaren på 90-talet då vi bodde i en sandlåda på Hultsfredsfestivalen.

För övrigt är jag nu anmäld till sommarens uppsättning av Julita Duathlon ) som min vän Daniel förtjänstfullt fixar. Kom igen, det blir kul!
Mitt mål: Under två fucking timmar.

Värt att notera är också att jag och ungarna eldade lunch idag. Vi passade på att testa hur det blir om man eldar en tom Brooklyn-lager också. Det blir fett coolt som ungdomarna säger.

Anslutningsvis.
Min granne och kompis Mathias bjöd på fälttävlan idag. Fett coolt det med. 

Vädret suger banan och ungarna är lite småless. Vad göra?
Ta fram alla tuschpennor och lek tatueringsstudio!
"Jag tycker att de här tatueringarna är snyggare än riktiga tatueringar" som sonen säger.
Där hör ni.

Har hållit på och grejat flera timmar med min andra sajt aochj.com nu och blev så förbannad att jag raderade hela skiten.

Inget fungerade som det skulle och dessutom är jag verkligen inte i behov av fler än en blogg. Jag gillar att ha flera bloggar på olika plattformar men jag orkar fan inte uppdatera dem och då är det bara kostsamt.

Nu får det vara den här. Åtminstone ett tag, tills jag ledsnar och blir tvungen att registera mig någonstans igen.

Bloggplattformar som jag testat hittills:

Blogger.com

Wordpress.com

Tumblr.com

Postach.io

Posterous.com

Först ett tips.
Marc Maron intervjuar Vince Gilligan, mannen som skrivit Breaking Bad och Arkiv X.
Jag hann lyssna lite igår kväll när jag stod vid min älskade diskbänk och lite i morse när jag satt på dass.

När jag satt där tänkte jag en stund på den förfrågan om ett jobb som jag fick igår, men nej. Stället verkar intressant, själva tjänsten fuck no. 
Sedan var det dags att rådda med allt för att komma iväg till svärmor i Småland.

***
Och nu är vi hos Svärmor. 
Shit vad mätt jag är. 
I bilen hit lyssnade vi på Sverker i Sommar och han sa fan det bästa någon sagt om Slussen på länge. 
"Det är en rondell i Stockholm som fungerar dåligt. De flesta människor i Sverige är inte intresserade av vad som händer med Slussen".
Word Sverker Olofsson.

Imorgon ska jag greja med hängrännan.

Och fira Helene. Hon fyller år. 

Körde en sväng med bilen faktiskt. Tog med mig storsonen ner till affären för att slänga skräp. En vacker sommarkväll med både ljusa och mörka moln över vete- och ärtfälten.
Vi tänkte köpa glass också men allt är ju tokstängt. Pizzerian stängd (dessutom har den inte glass), Ica stängt, macken borta sedan decennier och värdshuset mörkt som en balja med lock. Tur vi hade Guns n' Roses i stereon.
Jag erbjöd mig att byta efter halva vägen så att Axel skulle få välja någon av reklamradiokanalerna, men han avböjde. Han gillar inte Guns men sa att "det är ändå lite kul".
Det var fint tyckte jag.

Ungarna har fått täljknivar. En succé. Särskilt dottern älskar det, att sitta och skala och vässa pinnar. Hon höll på hela förmiddagen. 

En vandringsstav ska det bli, säger hon.
Jag är så glad att barnen gillar det. Jag kommer ihåg själv hur stort det var att få en egen täljkniv. Jag kände mig stor och ville sitta bredvid pappa bakom hans hyvelbänk. Han hade en liten snickarhörna i ena hörnet av lekrummet på den tiden. 
Jag skar mig såklart och fick lära mig att det trots allt är bättre att skära sig på en vass kniv än på en slö, eftersom såren blir renare då. 
Jag fick plåster och var på det igen. 
Det är något särskilt med att sitta och pilla och greja med händerna på det där viset. Och trä är ett skönt material. 
Jag hoppas ungarnas intresse håller i sig.

För övrigt har jag testat en ny träningsapp. Support your local scene heter det och eftersom jag upptäckt att Jogg.se och appen Svettig är skapad av bland andra Niklas Karlsson från Katne är en ju tvungen att bidra. 
Det är en svensk variant av Runkeeper eller Strava kan man säga, som mäter distans, tider och kartor och fungerar som en digital träningsdagbok. Ett forum och sajt med bloggar och tips finns också knutet till alltihopa. 
Jag är ovan vid gränssnittet men det brukar lösa sig ganska snabbt. Det känns självklart roligare med en produkt skapad av någon en har lite koll på jämfört med Runkeeper som jag använt hittills. 
Det är lite kul med denna Niklas Karlsson också, som jag helt nyligen insåg vem det var trots att vi följt varandra på Instagram svinlänge. För femton år sedan var han lite rund och spelade ståbas i rockabilly- och countryband och jobbade som programmerare någonstans typ. Nu är han värsta ultralöparen och jobbar med träningssajter. Tiden går. I like it.

Imorgon ska jag springa igen. Med Calle från andra sidan åsen. Cirka 15 kilometer. Det blir kul.

PS Slayer är fan världens bästa band DS

Mura en eldstad gjord för en sådan där fräsig stekhäll i gjutjärn. Check.

Elda i eldstaden samt värma upp stekhällen. Check.

Laga mat på stekhällen. Check.

Äta maten stekt på stekhällen. Check.

I övrigt: Skivstång samt Jack Werners intervju med Isobel Hadley-Kamptz.

Jag äter inte kött. Det främsta skälet är att jag ogillar köttindustrin.
Men det är fan skillnad på kött och kött. Magda gård i Näshulta är ett tydligt exempel på köttbönder som har en helt annan syn på sina kor och på sin köttproduktion än storindustrin. Vi hade kusin Jakob och gänget på besök i helgen och då åkte vi till Magda. Bonden berättade allt om sina rödkullor och var allmänt jävla skittrevlig. All respekt år honom. Ska man äta kött ska man äta hans kött. Korna får gå ute hela sommarhalvåret, kalvarna får dia och alla djur får enbart äta gräs som växer på den egna gården och förebyggande medicinering är förbjuden. 
Så alla köttisar. Ta sikte på Magda gård.

Hela helgen har varit tipptopp faktiskt. Det är alltid grymt att hänga med Jakob och Helena och jag har både druckit bärs, lyssnat på hårdrock och sportat.
Idag söndag var jag ute i morse och sprang fem gånger tusen meter. Det svinjobbigt och kul. I lurarna: Guns n' Roses.

Nu på kvällen cyklade jag Öljaren runt. Tre mil på lite drygt en timme. Satan vad jobbigt och kul. I lurarna: Poison Idea.

Jag ska fortsätta med cykelpass lite då och då, allt för att vässa mig inför Julita Duathlon i slutet av augusti.

Nu har jag ju min Dawes. Dessvärre är sadeln så satans jävla hård så röven håller på att gå av på mitten. Men men. Det är väl mest en övningssak. Jag älskar ju den där hojen.

Jag har en inneboende stress som gör att jag har svårt att ta sovmorgon. Sedan vi kom ut på landet sover ungarna som vedklabbar och vaknar först framåt halv tio, tio. Det gör att jag och Helene inte heller vaknar förrän framåt halv tio, tio. Det är ju rena lyxen och borde enbart betyda glädje men efter en vecka eller så börjar jag istället bli irriterad över att vakna så sent. Flera timmar av dagen har ju redan gått förlorade! Det blir ju fan inte frukost förrän det är lunch! 
Ja jag vet. Det är mig det är fel på. Men eftersom jag vet att det är så har jag också lärt mig att hantera det. Medicinen stavas sätta klockan och gå upp tidigt ett par dagar i rad så är ordningen återställd sedan och jag kan unna mig ett gäng sena morgnar igen. 

I morse var en sådan där medicinmorgon. Jag ställde klockan, snoozade en timme och tvingade mig ut för att springa. Det var sjukt värt. Först en jävla pina att sätta på sig kläder, men efter några meter på grusvägen så kände jag mig enbart glad. 
Jag sprang utan musik eller annat ljud i öronen, förbi hygget, förbi fälten, förbi mitt barndomshem och sedan rakt genom skogen. Jag svängde av skogsvägen och tog den gamla elgatan. Cheesus fucking christ vad där var blött. Det var som att springa i ett jävla kärr. Lerigt vatten upp till knäna. 
Underbart! Jo, på sant!

Sedan käkade jag två portioner havregrynsgröt like it's 1988 och blev sugen på att gå och lägga mig igen. 
Så blev det ju inte för då var alla barn uppe och allt var på fullt ställ och eftersom jag satt en ära i hålla elvaåringarna borta från mobilspelen åtminstone halva dagen så var det bara att lägga i en ny växel.

Vi sköt med luftgevär, jag tvingade dem att lyssna på Slayer, Dissection och  Darkthrone på svinhög volym (vilket genast fick dem att sätta igång med ett vildsint kuddkrig) och jag lyckades få alla att hjälpa till med att göra pannkakor.

Efter det sket jag i att hålla garden uppe men fick ändå med mig ungarna till grustaget för att hämta sten till det senaste viktiga projektet: mura en eldstad.

Josåatt. Första lagret är nu lagt. Med betong och sten och allt. Kände mig jävligt proffsig när jag blandade till den där sköna geggan och började bygga. Vi får väl se om allt fortfarande sitter ihop imorgon. Tanken är att göra allt lagom stort för den fräsiga stekhäll i gjutjärn som Helene köpte på Biltema.

Mvh 
Andreas "Ernst" Jennische

Min kollega @crj138 kallade på Twitter Jurassic World för ett brott mot mänskligheten häromdagen.
Nu förstår jag varför.

Jag var i Eskilstuna idag med två elvaåringar för att se den.
Cheesus fucking christ vad dålig.
Det bästa är flygbilderna över den ö där allt utspelar sig – och de innehåller inte ens några dinosaurier.

Chris Pratt som spelar filmens surmulna hjälte var helt okej i Guardians of Galaxy, här är han en underpresterande skyltdocka.

Manuset innehåller också flera luckor och mitt i alltihop börjar lillbrorsan (två barnbröder spelar avgörande roller) gråta för att han är övertygad om att hans mamma och pappa ska skilja sig. Han och storebrorsan åker en typ av spårvagn för att kolla in några stegosaurusar när tårarna bara börjar forsa ner. "Jag vet att de ska skiljas, de får mejl från varsin advokat" säger lillbrorsan.
"Nej nej, de har alltid varit så där" säger storebror.
Slut på scenen. Och slut på allt som har med saken att göra. End of känslosamt "barn är ledset för att föräldrarna ska skiljas-stycke".
Inte ens i slutet när alla återförenas i en gruppkram görs någon återkoppling.

Det värsta är ändå att dinosaurierna inte ser mäktiga ut. Att storyn är beyond imbecill tillhör ju genren.
Bäst är kontrollrums-snubben Lauwrys brillor. De klär honom.
Nej förlåt, det bästa – och det är mycket viktigt i sammanhanget – var att mitt elvaåriga sällskap fucking ÄLSKADE VARJE MINUT!!! Båda gav den nio av tio möjliga poäng. Det som gjorde att den inte fick full pott var att det inte var mer av allt.

I verkliga livet var centrala Eskilstuna mer deprimerande än jag mindes det.

Well well.

En bättre sak är den här intervjun med Laura Jane Grace, frontperson i bandet Against Me! Hon hette tidigare Tom Gabel och berättar personligt och till synes ärligt om sitt nya liv som transkvinna.
Det gav åtminstone mig några nya insikter. Den viktigaste: Det är inte alls säkert att den som genomgår en könsförändring själv vet what the fuck is going on eller har alla svar.

Sist men inte minst. Skivstången jag köpte på Biltema igår. I love it already.

Elvaåringarna ville inte stiga upp i förmiddags. Då drog jag på Megadeth på högsta volym. De älskade inte vad de fick höra. Sedan fortsatte jag med Vader. Då blev de rentav rädda. Perfekt sätt att få ner alla till frukostbordet.

Nu på kvällen fortsatte jag lyssna på Megadeth. Det är ju fan ett grymt underskattat band och perfekt att springa till. 
Eftersom de har en låt med på soundtracket till Mad Max lär jag inte vara den första som återupptäcker Dave Mustain och company just nu och det är ju bara fint. Holy Wars, Take no Prisoners, Trust är ju fan prima.
Jag sprang intervaller idag. Det är nog första gången i mitt liv. Tio gånger i backen över åsen. Så fort jag kunde uppför i drygt 200 meter. Varje gång jag nådde toppen lade jag en sten i högen och sedan lunkade jag tillbaka ner igen. 
Efter fem vilade jag i fem minuter sedan körde jag fem till. 
Halva setet lyssnade jag på nya High on Fire men det kändes inte rätt så sedan sket jag i det och stängde av helt.

Kom hem glad i hågen. Kanske det var extra skönt att springa på grund av att jag fixat nya linser idag. För första gången på flera år kan jag träna utan brillor. Varför har jag inte grejat det tidigare!?!?

Det har regnat idag så det blev tid för annat än strandhäng. Jag har beställt en våningssäng till ungarna och gett mig i kast med att sopa rent i delar av ladan. Pumprummet kan bli ett jävla mäktigt rum för äldre barn och vuxna att hänga i och eventuellt också sova i faktiskt. 
Den inre gamla svinstian får bli mekarverkstad och allmänt hobbyrum. 
Det kommer att krävas lite bygge och färg på väggarna men sedan så kan det bli jävla bra. 
När jag stod där ute och sopade lyssnade jag på Marc Maron igen, det var några dagar sedan. Han intervjuade en för mig okänd komiker som heter Richard Vos. Han var ett exempel på ännu en hårt kämpande amerikan med en dröm. Taskig uppväxt, tidigt drogmissbruk, trots detta egenföretagare med sex anställda redan som 22-åring (målarfirma) och med en dröm om att få syssla med komedi och strand up på scen. 
Senare: Trebarnsfar med ett sprucket äktenskap bakom sig och ett nytt i vardande. Han har alltid haft bra kontakt med sina barn och tagit mycket ansvar för dem, sa han. 
Och komiker blev han till slut.

Kort och gott: En slitvarg. Hur bra han är som komiker har jag ingen aning om men det kändes nyttigt att lyssna.

I övrigt är jag fortsatt bekymrad över att den "trevlige pappan" som var med och hoppade från klipporna igår hade en Ultima Thule-tatuering. Det var inte jag som såg den utan Helene. Antagligen för att jag inte har brillor när jag badar. 
En Ultima Thule-tatuering! Jesus fucking Christ.

På förekommen anledning.

Här listar NDRS JNNSCH BLGG årets snyggaste kvinna på #torplife

1. HELENE

Här är listan på årets snyggaste man

1. JAG