Det slog mig igår, när grannen kom förbi och sa att han lyssnat på Anna Kinberg Batra på radio (han tyckte det var samma skit som allt annat, vi brukar prata om politisk öken han och jag), att jag inte hört en sekund av sändningarna från årets Almedalen.

Det kändes på något sätt bra, som ett bevis på semesterns allvar. 
Jag har aldrig varit i Almedalen. Om jag någon gång gör det är det för att jag blir kommenderad. 
Men visst, jag fattar grejen. Rockfria drogfestivaler är en tanke jag gillar, det är ju bara synd att rocken bytts ut mot politik.

Jag tänker att allt är precis som i Viktor Barth-Krons Gröna Gården och att författaren själv är där och tokligger runt med äldre kvinnor (vaddå, skulle figuren i romanen vara fiktiv!?) och att det är allmänt knullispartaj och roséspyor överallt. 
Nu när jag skriver det där så verkar det ju faktiskt helt rimligt att vara där.
Förutom när det gäller knullandet då, för det är ju så jävla jobbigt. Hålla på och mörka för Helene och sätta allt som jag håller kärt på spel, nej det får fan vara. Men en roséspya eller två, det skadar ju aldrig.

Well well nog om fucking Gotland.

I verkligheten är det mest bad som gäller. Bad, Leif GW Perssons första bok i serien om Palmemordet och musiktjänster på nätet. Jag har signat upp på både Tidal och Apple Music för att matcha dem mot Spotify. 

De kurerade listorna verkar bra hos båda, fast å andra sidan är min smak helt fucked up just nu så jag går på ovanligt mycket.

Det enda konkreta jag funnit än är att Tidal saknar Dischord Records. Stort minus.

Ett plus med Apple Music är att jag fick höra OT Genasis och Stormzy som jag aldrig hört förut.

Jag ställde klockan i morse för att hinna träna innan supervärmen slog till. Det gick sådär. 
Jag gick upp och jag sprang, men jag kom inte undan hettan. Det var gassigt redan klockan halv åtta på morgonen.
Det är inte min kopp te, att springa i brännande sol. Om jag får välja mellan det och underkylt regn väljer jag det senare tio gånger av tio.
Jag pinnade på så bra jag kunde men det blev inte så långt. Det kändes som en dryg mil men det blev ett par kilometer kortare visade det sig när jag kollade på Runkeeper efteråt. 

Den där morgonrundan satt i hela dagen sedan. Vi drog till stranden redan före lunch och var inte tillbaka förrän vid sex. Jag kände mig rätt mör redan innan vi gick iväg och ännu mörare när vi gick tillbaka. 
Men det hade inte funnits något bättre ställe att vara på idag än på @världensbästabadstrand

Det är 24 grader i vattnet!!!

Ungarna var i flera timmar. Dessvärre fick de betala med brända ansikten.

För övrigt fick jag ett förfrågan om ett nytt jobb idag. Det fick mig inte att bli exalterad.
Men ställa lite detaljfrågor kan man ju alltid göra, för att få lite mer koll på vad det är för ett jobb egentligen.

Vi hoppade från klipporna idag min brorsa Per och jag.

Det var som förr, fast vi blivit gamla. Lite läskigare kanske men lika roligt.
Jag vågade inte dyka från det höga, det har jag bara gjort en gång för längesedan. Det gav en rush ändå genom att bara hoppa med fötterna flyttat från fem-sex meters höjd ner i mörkt vatten.
Brorsan däremot han flög ner med huvudet först som den altlet han är. Lydie tog ett gäng fina bilder.

Det har varit fint att ha brorsan här i landet några veckor. Vi har roligt ihop. Men som allt annat gott måste det ta slut.

Annars har jag inte mycket att komma med idag. Jag drog ihop en jävla fin tacomiddag på en höft och blev perplex när jag lyssnade på Doug Stanhopes podcast och han helt öppet sitter och pratar om hur han köpt sex då och då genom åren. Han diskuterar detta med bisittaren och komikern Lynn Shawcroft som inte lägger någon vikt vid saken i sig utan fyller på med en historia om hur hennes make Mitch Hedberg (nu död) klagat på en upplevelse med en prostituerad kvinna eftersom han misstänkte att "she was faking it". No shit Sherlock.

Jag vet inte vad jag ska tycka om deras snack riktigt. Jag blir både förvånad, förbannad och fascinerad.

Imorgon ska jag springa.

Alla bilder tagna av LydieRuiz. 

Jag har plockat fram gubbräsern jag köpte förra sommaren av en man som heter Algot.

Det är en brittisk åttiotalshoj med bockstyre och spakväxel. Märket är Dawes, handbyggd i England.

Det är långt ifrån den snabbaste, lättaste eller mest bekväma åttiotalare som gjorts men vilken glädje det är att cykla den! Och vad snygg den är.

Brunt och guld i ljuv kombination.

Jag gjorde ju min debut i sporten duatlon på den här cykeln goddamnit.

British fucking steel!

Det enda som är direkt dåligt är sadeln. Så sjukt obekväm. Tänker att jag borde lägga pengar på en Brooks. Om det är någon hoj som ska ha en sådan jävla finsadel i läder är det en brittisk. Jag känner lite hat mot alla Brooks-åkare men samtidigt trånar jag efter samma. Är inte det en sorglig beskrivning av livet självt? En hatar sådant som en egentligen trånar efter.

Men ursäkta hur kom jag inte på det här?! Det var ett stickspår. En cykelsadel är en cykelsadel och ibland lite det inte mer än så.

Eller vad fan vet jag, borde fråga någon av de intelligenta och trevliga psykologerna jag träffade på bröllopet i Korrö istället. De borde veta.

Varför hatälskar jag Brooks-sadlar och vad säger det om livet?

Emil, Sandra, hjälp mig!

Jag fick äntligen läge att hjälpa mamma och mostrarna med att tömma mormors hus. 
Det var på måndagen. Sista dagen före flyttstädning. 
Det var bara det sista kvar var det sagt. Jag skulle hjälpa till att köra lite grejer till tippen och till loppisen på Ängby.
Det tar väl några timmar så kan jag vara hemma framåt eftermiddagen tänkte jag, om jag börjar tidigt. 
Jag cyklade in till stan för att möta pappa klockan nio och sedan satte vi igång.

Arbetet tog tolv timmar. Tre fulla släpkärror till loppis. En till tippen och två hem till mamma och pappa.
När jag kom till mormors hus och såg mostrarna där bland alla grejer fick jag upp en gammal bild från en bok i huvudet.
Den finns med i någon svensk punkantologi och föreställer Freddie Wadling som sitter på sin säng och röker. På alla väggar runt honom står skivor i långa rader, böcker, affischer, tusentals pinaler precis överallt. 
Bilden är tagen av en kompis till Wadling som kommit hem till honom för att hjälpa honom att flytta. Men Wadling har inte packat någonting!

Så illa var det ju självklart inte i mormors hus. Och varken mamma eller mostrarna röker. Men den där bilden beskriver ganska bra den känsla jag drabbades av. Där och då insåg jag att det hela skulle ta längre tid än jag trott.

Men nu är det gjort. Och jag är glad att jag var med. Min insats behövdes och dessutom blev det ett bra avslut, ett fint och definitivt hejdå till mormor.

En eloge till mamma som roddat och fixat med allt i flera månader.

"Nu har du fått vara med om ett riktigt småländskt bröllop" sa Helene efteråt.

Ja nu har jag det. Och jag älskar det.

I stort var upplägget som ett klassiskt bröllop. Kristen vigsel, sittning med trerätters och tal samt efterföljande dans med bar. Skillnaden mot det klassiska upplägget: Festen som pågick till sent dominerades fan av det äldre gardet.

Dessutom: En stor del av talen var musikaliska uppträdanden (av blandad kvalitet men framförda med mycket värme och kärlek) och innehöll noll prettoreferenser.

Det blev brakfest helt enkelt.

Själva middagen var också ovanligt bra. Anledning: Alla jag satt bredvid hade humor! En var psykolog, en blivande sommelier och en forskare inom ämnet engelsk litteratur. What a crowd det. Jag hade kul.

Också skönt att vara tillbaka på torpet.

Här är ett axplock ur fotoalbumet. 

Jag gick ut i vedboden för att hämta ved (!)  
Där fastnade blicken på en stor kaxig bit körsbärsträd som bara låg där på marken och var störig. 
Jag lade upp den på huggkubben och drömde till med yxan. 
Swisch donk. 
Inget hände. 
Swisch donk. 
Swisch donk. 
Swisch donk. 
Nu började jag bli förbannad. Jag drämde till igen, så att yxan fastnade i träbiten. 
Sedan fortsatte jag att hugga, fast uppochner. Alltså med yxhuvudet neråt, not huggkubben. Det är ett klassiskt trick mot sega bitar. 
Swisch donk klunk ner i marken i två bitar. 

Det funkade!

Jag utnämnde mig till fucking Master of vedboden och gick in.

I övrigt har jag sprungit i dag. En knapp mil i 4,27-tempo. Det kändes inte alls bra. Efter maraton har min kropp spelat humungus fungus med mig. Det känns som om jag väger ett ton.

Well well det lär väl ge sig.

Imorgon ska jag in till Katrineholm och handla en ny slips. Fläcken på den (!) jag har går fan inte bort trots behandling med sidentvål. Det vankas bröllop nämligen. Inte mitt eget dock.

Intill torpet ligger ett garage, aka en bilverkstad. Det är en raggarfarsa som har det som sitt privata mekartillhåll. Vi kan kalla honom Nicke. Han är en lika stor jävel på att prata snabb katneholmsdialekt son han är en stilikon i sin genre. Korta fransiga jeanskorts, tajt svart t-shirt (gärna instoppad) och bakåframvänd keps.

Han är ett ess på att fixa gamla raggarbilar också. 
Just nu håller han på att sälja en rosa Chrysler. Om jag hade 95 papp liggande i en låda hade jag köpt den. Men det har jag inte. 
Istället väntar jag några tiotal år tills Nicke har fixat den här. Så jävla snygg. En gammal Volvo-pickis.

PS. Drog till stranden. Solen sken ju för godsake. DS

En underbar sak jag såg idag. En fågel som tog ett bi i luften. Jag satt i en solstol på gruset och hörde något i luften. Det var en stor insekt, vad långsamt den flyger, hann jag tänka. Nästa sekund: SNAP! Hej då insekten.

Det har varit värsta fågelskådespelet på tomten hela dagen. Två av de gamla fågelholkarna rymmer ungar som är svinhungriga och deras stackars föräldrar flyger fram och tillbaka som galna.

Sonen har upptäckt att Icona Pop har gjort fler låtar än I love it vilket resulterade i att vi lyssnade på hela albumet på svinhög volym tre gånger på raken. Han har därmed också lärt sig innebörden av album och konstaterat att Dolly Style inte gjort något album, utan bara två låtar.

Själv har jag lyssnat igenom Refused nya. Den är fan svinbra. Svinbra. På allvar. Jag är mycket glad för detta.

Marc Marons intervju med Barack Obama kom ut idag. Den var okej men inte fantastisk. Mycket på grund av för få frågor.

Refused nya platta har också släppts men den har jag inte hunnit lyssna igenom än.

Nya säsongen True Detective får vänta tills Helene är tillbaka på torpet.

Viktigare än allt ovanstående är att jag vann mot musen. JAG VANN!!!
Dessutom TVÅ GÅNGER!!! För det var ingen mus jag krigat mot. Det var möss. Och båda åkte dit inatt. Den ena dog när den skulle ta ett bett av geléhallonet som fällan var riggad med, den andra när den skulle glufsa i sig russin.

Jag kände mig dock inte så glad när jag möttes av den synen i köket i morse. Mest besvärad. Men jag gjorde vad jag var tvungen att göra och återförde de stackars små (o)liven till moder natur.

Ungarna satte fingret på min tvehågsenhet med den mycket berättigade frågan:
"Varför vill du döda mössen när du inte tycker om att döda djur?"

Jag sa att möss är omöjliga att stoppa och att det inte är okej att springer omkring och bajsar i köket och försöker äta allt de kommer åt, hur gulliga de än är. Men inombords hatade jag mig själv lite också. Å andra sidan kan jag skriva upp det hela som en sedelärande historia om att vuxna (och därmed världen) inte är svartvita.

PS. Apropå den där Mike Judge-intervjun jag yrade om igår så har jag börjat kolla på HBO-serien Silicon Valley, som han skapat. Det är precis så bra som Helene sagt i ett års tid. DS

PS 2. Ungarna och jag tittade på Disney-rullen Mulan idag. Den var så bra att vi var tvungna att gå ut i skogen efteråt och krigas med pinnar. Sådant är det bästa, när en kulturupplevelse ger direkt effekt i form av pepp. DS igen.

Jag såg den idag igen. Inomhus. Den tittade upp med sitt lilla face bakom bänkskivan i köket. 
Jag hoppade till. Det gjorde inte musen. Den kaxade sig och drog sig sig tillbaka helt lojt – för att sedan titta fram igen ovan kanten på ena kökslådan.

Hell fuck shit.

Där går gränsen. Nu är det fan krig. Jag har undvikit att sätta ut fällor på bänkarna men nu är allt tillåtet. Jag har riggat en med nektarin och en med geléhallon.

Jag räknar inte med att ta den. But the war won't be over.

(Fast i ärlighetens namn bävar jag lite för att gå ut i köket imorgon bitti och se resultatet av en lyckad attack. Jag har minnen från barndomen av musfällor som slår igen över en muskropp – på fel ställe. Brrrrrr.)

Över till något helt annat. Jag har lyckats fixa en av alla rishögar till bicicletas ute i ladan. Den är tyvärr inte alls lika bra att cykla på som den är fin att titta på. Jag älskar sådana här raka enkla gamla herrcyklar.

Marc Marons intervju med Mike Judge var bra förresten.

Mike Judge bjussade bland annat på en rolig anekdot om Office Space, filmen om en deprimerande arbetsplats med sådana där små bås ni vet. Det är han som skrivit och regisserat den (men han är mer känd som skaparen av Beavis and Butthead). Hur som helst, i Office Space spelar en röd häftapparat av märke Swingline en central roll. Vid tiden tillverkade inte Swingline några röda så Mike Judge målade ett exemplar för att få den som han ville ha den i filmen. Den gjorde succé. Både filmen och den röda häftapparaten. I så hög grad att Swingline fick så många förfrågningar om den röda varianten att de började tillverka den.
Wall Street Journal har till och med skrivit om saken i en artikel från 2002.

Kul.

Musen gäckar mig än. Inatt satte vi ut fällor i köket. Det ena gillrad med russin, den andra med ost.
Och vad händer? Den lille fan käkade upp russinet och halva ostbiten UTAN att någon av fällorna slog igen.
Mutherfuck.

Glad midsommar by the way.

Tvillingarna fyller sex idag. Vilken grej.

Vi har byggt studsmatta och käkat tårta och haft allmänt jävla trevligt.

Tyvärr var jag tvungen att åka till stormarknaden och förstöra två och en halv timme (varav tre kvart i kö) av mitt liv men vad gör man inte för midsommartraditionen att överkonsumera potatis, mjölkprodukter och starksprit. Det senare kan man ju inte handla i matbutiken som bekant men ni fattar poängen. Det blir en satans massa handlande.

I kön träffade jag en kvinna som jag är löst bekant med. Hon är cirka 60 och berättade att hon nyligen blivit arbetslös. En av de stora butikerna i stan har klappat ihop och hon var en av många som fått gå.

Jag beklagade. Vi hann bara prata kort om det dåliga läget på den lokala arbetsmarknaden innan hon langade iväg en känga.
"Jag vet inte hur de tänker när de tar hit en massa folk när det är så många av oss som är härifrån som inte har jobb" sa hon.

Jag fick en bild i huvudet av den unga kvinna som satt utanför Ica Maxi och tiggde. "Jag heter Julia" hade det stått på hennes handskrivna papperskylt.

Kvinnan i kön forsatte:

"Vissa kommer hit med höga utbildningar. De går ju före oss" sa hon.

Jag sa att här på orten är det inte lätt för någon att få jobb. Det är svårt oavsett ålder och utbildning.

Jag ville egentligen gå i polemik, säga att hela arbetsmarknaden genomgår ett stort skifte, att antalet jobb blir färre och att vår globaliserade värld gör att ingen längre kan lita på att de stora arbetsgivare som finns på orten kan räcka åt alla.

Men jag fortsatte inte prata. Vad skulle det hjälpa? Jag skulle mest låta som en dryg besserwisser. Jag lyssnade på vad hon hade att säga istället och tänkte samtidigt på vilken privilegierad grupp i samhället jag tillhör. Åtminstone just nu. Vem vet, hela mediebranschen kanske kraschar inom kort och då är även jag helfucked.

Hon fortsatte berätta. Att hon jobbat i flera decennier inom samma företag och att hon börjat jobba direkt efter gymnasiet.

Hon har några månader kvar med lön men sedan: Den stora ovissheten.

"Jag har fem år kvar till pension. Jag har ingen lust att bara gå och dra" sa hon.

En rimlig inställning. Man kan bli stressad, frustrerad, arg och ledsen för mindre.

Ändå kan jag inte sluta tänka på varför vi så gärna vill ha en syndabock. Någon att anklaga och måla upp som fienden. Och helst då någon annan svag grupp.
Gör det att vi känner oss mindre som förlorare om vi åtminstone kan vinna över dem på jumboplatsen? Förmodligen.

Det lika lockande som farliga med den åskådningen är den dessutom erbjuder en lösning på problemet: "Bort med de andra".

Det är fan inte lätt att tackla den grejen. Men det måste vi. För annars barkar du år helvete på så många fler sätt än vi kan ana.

Roland Paulsen kanske är något på spåren när han skriver att den moderna människan måste lära sig att värdesätta sitt liv utifrån en poängskala som inte har med arbete att göra. Lättare sagt än gjort, dessutom måste ju alla kunna leva av något, men ändå. Det kanske är en bra start. Det kanske skulle medföra att den vanliga förklaringsmodellen med "vi och dom" tappade en del av sin funktion.

Eller jag vetefan. Om folk vill ha det som man alltid haft det och inte längre kan ha det så, vad är lösningen då? Finns det någon överhuvudtaget?

En dag i djurens tecken. På ett dåligt sätt. Det började med att vi hittade en mus i en hink i köket. Den måste på något sätt ramlat ner i den efter att ha sprungit över den gamla vedspisen. Jag hörde den innan jag såg den. Krafs krafs krafs. Hopp hoppa hopp. Den var körd. Kanten var för hög. 

Jag backade. Trots en uppväxt i ett gammalt hus på landet (vilket betyder möss inomhus då och då) har jag aldrig vant mig vid de där små krypen. De är obehagliga. De ser söta ut på håll men på nära håll, bestar! De käkar allt helvete de kan hitta och skiter där de går = precis överallt. 

Ungarna däremot var hur coola som helst. De bara gick fram till hinken och böjde sig ner. 

"Ååå vad gullig".

Jag ville inte döda den (läs vågade inte) och det ville ju inte barnen heller så jag ett lock på hinken och så bestämde vi att den skulle få springa iväg på andra sidan stora vägen (då kanske den skulle råka bli överkörd tänkte jag). 

Sagt och gjort. Vi släppte ut den och gick hem och käkade frukost. 

Och vad såg vi utmed husgrunden när vi satt där och åt? En musjävel! Exakt likadan som den vi släppt ut en halv kilometer bort! 

Jag gick och hämtade luftgeväret men det var ett fåfängt försök. Den var borta innan jag hunnit ladda. 

Jag förklarade där och då krig mot den lille gynnaren. Say hello to my little friend musfälla, liksom. Problemet är bara att nya fällor går att handla först imorgon. Det låg tyvärr inga och skräpade längst in i städskåpet, vilket jag hade för mig. 

Det var synd. För det hann bli värre. Fast en musfälla hade inte hjälp den här gången. Det var när jag skulle städa hallen som nästa rendez vous inträffade. Jag skulle sopa trappan upp på vinden och vad låg där vid tröskeln? En mus! Samma utseende igen! Lika brun och trubbig fast mycket mindre levande. Stendöd snarare. Så död att larver börjat äta i den. Fifan vad äcklig den var. Så äcklig att jag glömde bort att ta bild på den. 

Jag bet ihop, hämtade en spade och kastade iväg den långt utanför tomten. Ungarna brydde sig inte den här gången heller. De tyckte den här var gullig också, ända tills de såg maskarna. Uäh! Jag blir äcklad bara jag tänker på det. Fast jag har varit med om värre. En död grävling på dass till exempel.

Well well country life är ett äventyr. 

Imorgon blir det födelsedagsfirarande. Alla möss är inbjudna. Inte. 

PS Det finns grillar och det finns grillar. Grannen Tord har den sjukaste hel jag sett. Helt fantastisk. Ett tåg! Ds

Eftersom bilen är bortlämnad fick jag och ungarna ta bussen in till byn för att handla.

När vi stod och väntade på att åka tillbaka dök ett par sommarkompisar upp.
Vi gick hem till dem. Det blev en mycket trevlig eftermiddag. Ungarna härjade runt som om de lekte varje dag hela året och och jag förhörde Anna om det senaste som hänt på byn.

Det är intressant vad åren utjämnar skillnader. De personer som nu bor här i byn och som jag träffar varje sommar är till mycket stor del personer som jag aldrig umgicks med så länge jag själv bodde på orten. Men nu, när vi alla träffas som vuxna föräldrar, har det där spelat ut sin roll. Nu är alla snarare glada över att ha något gemensamt med varandra överhuvudtaget. Den gemensamma bakgrunden förenar. Jag gillar det.

Samtidigt är jag glad att vårt torp ligger utanför byn. Ingenstans är den sociala kontrollen så hård som i ett litet villasamhälle med låg inflyttning.

Om det är någonting som min uppväxt i en kåk med tre kilometer till närmsta granne fört med sig är det behovet av space. I sin tillfredsställs det genom den anonymitet som följer med ett liv i lägenhet i en stor stad, här tillfredsställs behovet mer bokstavligt: Öppna landskap och mycket plats (utomhus).

Jag minns förrförra sommaren eller något när den gamla proggaren Marie Selander (bekant med mina föräldrar) sa till mig på stranden att hon alltid blev glad när hon åkte förbi vårt torp eftersom det ofta var en massa folk på besök och cyklar låg slängda lite överallt och tomten full av barn och leksaker.
"Det är som hos oss på sjuttiotalet" sa Marie.

Jag tar det som beröm. Och som ett bevis på att vi är rätt placerade där vi är, som de sommargäster och ståkkhålmare vi gick och blev med tiden.

Å andra sidan. Om jag bodde här permanent skulle jag väl snart bli en av de värsta minglarna av alla. Jag kan liksom inte låta bli att slå mig i slang med folk. Det är också någonting som förändrats med åren. Som barn var jag blyg som satan för alla obekanta människor, nu har till och med som jobb att prata med folk jag inte känner.

Life is weird.

Klockan halv elva i förmiddags var jag i Vasa utanför Södertälje.
En dryg timme senare satt jag på pendeln in mot Stockholm och klockan 15 var jag tillbaka på torpet igen.
Vissa dagar hinner man hur mycket som helst.
Jag gick visserligen upp tidigt men ändå.
Anledning till allt detta: Var tvungen att lämna bilen där i Vasa.

På SL-bussen mot Södertälje tågstation åkte jag genom Ronna och fick flashbacks från den där gången jag och en fotograf-praktikant jag inte minns namnet på blev skickade till Södertälje efter flera brandattentat mot stora livsmedelsbutiker.
Jag minns att vi var sena på bollen eftersom organisationen på DN Sthlm då var allt annat än snabbfotad. Dessutom fick jag köra bilen (vilket jag avskyr) då fotograf-praktikanten saknade körkort. Det blev hyfsat till slut ändå.

Well well nog om dåtiden. Trots allt åkande blev det en trevlig förmiddag idag. Pappa ryckte in som barnvakt så jag fick lite ensamtid. Lyssnade igenom Mattsson & Helins specialpod om Lisa Holm-fallet, nya Atlas Losing Grip och sedan Bathory för hela slanten på tåget och bussen tillbaka till landet.

Jag hann köpa några böcker också. Robert Putnams "Our Kids. The American dream in Crisis" till exempel. Jag har bara hunnit läsa några sidor men den verkar lovande.

Den här drabbande bloggposten har jag också läst idag. Den är skriven av Daniel, en av mina allra första vänner. Läs den! Både han och Siv (som jag känner stor tacksamhet gentemot efter alla måltider och övernattningar som hon och Jan-Erik bjudit mig på genom åren) är värda all uppmärksamhet.

Senare på kvällen går jag och tvillingarna en promenad i solnedgången. Vi går till grannen och hämtar vatten. Vi pratar om ditten och datten och de studsar fram, glada och spralliga och vi klappar hundar och hästar. 

<3 <3 <3 

Prinsbröllopet har fått mig att börja fundera över monarkin igen.

För några år sedan skrev jag ett blogginlägg om saken som jag till stora delar fortfarande står fast vid. Kontentan är den här: Om vi ska ha monarki måste vi ställa högre krav på kungahuset. För vad får vi i dag? Är det en bra "bang for the buck"?

Nej, säger jag.

Kungen och kungahuset kommer för lätt undan. Inte ens det de ytterst är till för är de särskilt bra på: Att skapa show.
Att det är ett av kungahusets viktigaste syften håller till och med Karin Lennmor, chefredaktör på Svensk Damtidning, med om.

Till och med min snart sexåriga son har gjort samma iakttagelse. När vi bläddrade i dagens Aftonbladet (nästan uteslutande innehåll om gårdagens prinsbröllop) uttryckte han lika delar bestörtning och besvikelser när han fick det kungen och Victoria. De såg ju inte alls kungliga ut!

Kungahuset har bjudit på tre kungliga bröllop på några år nu men vad minns vi? Rörde sig parader på tusen uppklädda karoliner genom Stockholm? Fick vi höra kungen bjuda på pompösa tal till nationen från balkongen på Slottet? Fick vi se kronor, spiror och mantlar? Fick vi höra om det blå blodets vikt och betydelse för Sverige?

Nej, igen.

Kungahuset har det alldeles för lätt. Dessutom skulle det kunna göra en insats för landet på ett bättre sätt än idag.

Jag är inte rojalist. Jag tycker att det är bananas att man kan ärva ett ämbete och att kungen inte ska tilltalas du och har immunitet och så vidare. Men, om majoriteten av svenskarna nu anser att vi ska ha monarki måste vi kunna kräva mer. Det sinnrika i min plan är att den innebär monarkins upplösning, på lite sikt. Varför? För att folket skulle inser det absurda i systemet.

Men först måste alltså kraven på kungahuset höjas. 
För det första, höj apanaget, tvinga kungligheterna att bo på ett slott samt tvinga dem att agera publikt oftare och på ett mer majestätiskt sätt än idag. 
Att blanda det blå blodet med "vanliga" personer av folket, big no no. Victorias bröllop med Daniel och Carl Philips bröllop med Sofia ska aldrig upprepas. Hädanefter är det blått + blått som gäller. Vi är ju redan nu nere på 25 procent blått blod när det gäller Estelle och Leonore med tanke på att Silvia inte är kunglig från början.

Den huvudsakliga uppgiften, näst efter många överdådiga framträdanden, bör vara att agera symbol för Sverige. Alla svenskars gemensamma företrädare, i alla lägen. 
Så är det väl i viss mån redan nu men kungen bör göra det mycket tydligare än idag. Kungen, och sedan Victoria, skulle kunna agera enande tänker jag. De kan åka runt i landet och prata om sig själva och om Sverige och om det fina med ett öppet land som välkomnar alla sorters kulturer och så. Detta skulle öka folkets kärlek till kungafamiljen i samma takt som politikernas dito skulle börja avta. Politikerna skulle ju tycka att var att sticka upp och ta sig friheter.

Den ökade pressen på kungahuset i kombination med ökade skatteutgifter,  bristande respekt från politiker men ökat folkligt stöd skulle bli en krutdurk.

Tids nog skulle förresten folkets stöd minska även det, för vem orkar bry sig om parader och direktsända baler en gång i månaden år efter år. För så skulle det ju bli. Public service främsta uppgift är ju att okritiskt hylla hovet som ni vet.

Spiken i kistan för hela skiten skulle bli nästa generation kungligheters sökande efter en partner. Att de skulle gå med på arrangerade bröllop enkom för att bevara kungahusets blåblodiga arv är helt osannolikt.

##

Vi saknar tv på torpet och har sagt till tvillingarna att det inte finns något internet. Det har gjort underverk med deras förmåga att sysselsätta sig med annat från morgon till kväll. När det krävs en paus lyssnar de på LP-skivor! Bara en sådan sak. 

Vissa veckor är längre än andra.
Det här har varit en sådan vecka där det kändes i kroppen redan i onsdags som om det var fredag. Så var det inte.

Det var två dagar kvar.

Men det är ju kul att jobba också. Annars hade jag aldrig klarat att prestera så här mycket.

För att få ett mått på hur mycket jag skriver räknar jag ibland antal publiceringar.

Den här veckan tillhör en av de mest produktiva. Från och med i måndags har jag skrivit 27 artiklar, av varierande längd och kvalité visserligen, men ändå 27 artiklar.

Det är fler än fem per dag.

Här är listan på de artiklar jag skrivit på StockholmDirekt.se den här veckan:

Stockholms tidigare ekonomidirektör får nytt toppjobb 

Det svarta höghuset på Liljeholmskajen Årets Stockholmsbyggnad 

Dif raggar pengar till amerikansk fotboll

Tvärbanan avstängd i sommar igen 

Tokfest vid studentutspringet 

Tele2 arena lovar snabbare bärs i pausen 

Stockholms största byggbloggare blir ännu större 

Stockholmare snålast med skatteåterbäringen 

Stockholm vässar insatsen för att få hit Eurovision 

Hammarby: Inte omöjligt att flytta från Tele2 Arena för att ge plats åt Eurovision 

Ännu ljusare läge för Eurovision efter besked från DIF 

Kvaddade golfbana med bil – körde ner i dammen 

Skräcksvängen har slagit till igen – cyklist nära att smälla 

"Sälj delar av Södersjukhuset och bygg bostäder"

S: Bygg nytt akutsjukhus i Söderort 

Socialdemokraterna: Minska antalet anställda i landstinget 

S och M överens: Inget blame game på möte om pendelkaoset 

Gärdet byggs om inför jättegaloppen – väntar 70 000 besökare 

Hamburgaren är överspelad – nu vill vi gå hit och käka hantverks-pizza 

Miljöpartiet vill ge gratis p-piller till länets unga 

Kolla in filmen – flera ton öl på studentflaket 

Byggkamp för att få klart nya Debaser i tid 

Barnprotest mot bostäder väcker ilska 

"Jag brukar gå med tio hundar själv"

Här kan du fira nationaldagen i Stockholm 

I dag öppnar sommarkaféet på Mariatorget

Lindas text om MS fick andra att berätta 

Mina händer är som sandpapper. Det är jorden som gjort det. Ingenting är mer uttorkande och förödande för kontorshänder som jord. Det svider och kliar men what the fuck. Det är fan så gött att ha ont i händerna efter att ha jobbat med dem ordentligt.

Ungarna och jag sköt med luftgevär förut. Jag hittade mitt och brorsans gamla Diana hemma hos mamma och pappa häromdagen och tog med det hit. Fan så kul. Vi radade upp burkar, vattenballonger och tetror fyllda med vatten som vi pangade på. Jag var otippat bra.

För några år sedan gav jag och Helene bort ett luftgevär i 35-årspresent, vilket är en alldeles lysande vuxenpresent. I så hög grad att jag faktiskt gav bort ett graverat luftgevär i bröllopsgåva häromåret. "Ni är mitt i prick". Ja ni fattar. Med deras namn ingraverade i kolven. Supersnyggt.

Det är oklart om de använt det, men vad spelar det för roll.  Hellre ett oanvänt luftgevär än en ful och tråkig skål eller något.

Nu ska jag dricka folkbärs och diska.