Sol över City.

Rolf Carl Werner.

Tim Timmey.

Bayne.

Jobbade på 7-Eleven på Hantverkargatan.

Karin Ernlund (C) och pressekreterare Gustaf Arnander väntar på partikollega Kristina Yngwe i en Tesla.

Angelica Jonsson med sina hundar Önska och Lycka under misteln vid Centralen.

Normal 0

21

false false false

SV X-NONE X-NONE

/* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:“Normal tabell”; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin-top:0cm; mso-para-margin-right:0cm; mso-para-margin-bottom:8.0pt; mso-para-margin-left:0cm; line-height:107%; mso-pagination:widow-orphan; font-size:11.0pt; font-family:“Calibri”,sans-serif; mso-ascii-font-family:Calibri; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-hansi-font-family:Calibri; mso-hansi-theme-font:minor-latin; mso-fareast-language:EN-US;}

Normal 0

21

false false false

SV X-NONE X-NONE

/* Style Definitions */ table.MsoNormalTable {mso-style-name:“Normal tabell”; mso-tstyle-rowband-size:0; mso-tstyle-colband-size:0; mso-style-noshow:yes; mso-style-priority:99; mso-style-parent:""; mso-padding-alt:0cm 5.4pt 0cm 5.4pt; mso-para-margin-top:0cm; mso-para-margin-right:0cm; mso-para-margin-bottom:8.0pt; mso-para-margin-left:0cm; line-height:107%; mso-pagination:widow-orphan; font-size:11.0pt; font-family:“Calibri”,sans-serif; mso-ascii-font-family:Calibri; mso-ascii-theme-font:minor-latin; mso-hansi-font-family:Calibri; mso-hansi-theme-font:minor-latin; mso-fareast-language:EN-US;}

En bra helg på landet. Jag skrev mer här.

Det var en fin dag.

Är på torpet kanske för sista gången den här säsongen.
Hösten strålar.
Gult blandar sig med rött och solen spränger daggen i marken.
Jag har lite huvudvärk, det har jag alltid när jag vaknar här eftersom jag sover så tungt. Helene brukar reta mig för det. Att jag är typ medvetslös.
Det är en vacker dag herrans hage, som en äldre och mer kristen person kanske skulle sagt.

Kolingsborg är en evighetshistoria.
Underbar på så många vis.
Tänk att en skulle gå och bli någon sorts graffitireporter. Kan fan vara sämre.

Klassåterträffen var lyckad. Långt ifrån alla var där men en stark skara på sexton personer dök upp och var som de var för tio år sedan.
Som klyschan säger: Det var som om tiden stått stilla. 
Lite äldre har vi ju blivit och vi har producerat ett stort antal barn sedan sist. Dessutom har vi jobbat en jävla massa och flyttat och bytt karriär kanske. 
Men känslan var ändå densamma och jag tycker att de flesta var sig lika. Det var kul att ses! Och det blev bra samtal runt borden där på haket på Järntorget.

En minoritet av oss verkar som journalister vilket gjorde att vi snackade om andra saker. Några av ämnena som det föll sig naturligt att prata om var Miljöpartiet (Göran sitter i partistyrelsen), företagande (Martin driver byggföretag), SJ (Hanna jobbar med Kupé), Chalmers (Torgil är kommunikatör där och Axel har börjat studera igen), svenska flygplatser (Magnus jobbar på Swedavia) och Gothia Towers (Lena chefar där). 
Med mera. Och så vidare. Etcetera.

Senare, framåt midnatt tittade vi in på Pustervik och där var det fortfarande Soulastatic! Samma soulklubb som huserade där för tio år sedan typ. Det var inte kul. För låg volym för att dansa, för hög för att prata och dessutom den tråkigaste typen av soul.

Men sällskapet var ju fortfarade bra – även om det krympt.

Klockan två tyckte jag att vi skulle gå till Park Lane men tyckte ingen annan. Det slutade med att jag gick dit själv – för att ångra mig så fort jag hade chansen att gå in. 
Det var ett väldigt moget beslut. Jag är sjukt nöjd med det.

Istället vandrade jag hem till hotellet, förbi Bältesspännarparken, Kungsportsplatsen och längs Stora Nygatan.  

I somras fick jag ett infall efter att ha noterat att det är tio år sedan jag gick ut journalisthögskolan: ordna en återträff. 
Jag skickade iväg några trevare till de personer från klassen jag har koll på via Facebook och plötsligt var allt bokat och klart! Det är ju så det aldrig blir. Det brukar stranda efter en kort period med orimlig pepp, men nu är det alltså på riktigt. 
Vi ska träffas på Järntorget för en enkel middag och sedan får vi se vad som händer. 
Antingen blir det kanon eller så blir det inte riktigt lika kanon. Oavsett är resan till Göteborg resan en hit. 
Det är så sjukt längesedan jag var här och det är lyx att vara helt själv utan barn ett dygn. 
Jag passade på att springa en långrunda genom hela stan för att kolla in alla gamla ställen. Jag hann inte med alla men Landala torg, Gamla Masthugget, JMG, Linné, Slottsskogen och delar av city hann jag med på 16 kilometer. 
Vissa delar av stan har verkligen förändrats, andra är fullkomligt orörda. Gamla Masthugget till exempel. Vilka underbara kvarter det är. NEJ TACK TILL KÄRNKRAFT-märket satt fortfarande kvar i ett hörnfönster på Flaggatan. 
Delar av Gårda- och Svingelkvarteren däremot ser ut som Liljeholmskajen numera.

I övrigt är centrala Göteborg väldigt olikt Stockholm.

När jag ändå var här passade jag på att titta in en snabbis på bokmässan också. En timme var jag där. Det räckte. 
Jag han se några kulturpersonligheter, jag köpte ett par böcker från Natur & Kultur och en Free Dawit-pin och sedan drog jag.

Next stop reunionfest på Järntorget. 

Vissa dagar hinner en med en massa saker utan att det känns stressigt.
Idag är en sådan dag.
Jag har sprungit i ösregn, varit med sonen på dans, lagat mat till ungarna, städat, jobbat en stund genom att bevaka Ja till flyktingar-manifestationen på Medis, käkat söndagsmiddag och lagt barn.
Jag har också gjort äppelpaj och hunnit läsa en bra bit i Linna Johanssons "Lollo" (jävla bra).

En fet söndag helt enkelt.

Idag var det dags igen för Julita Duathlon. Det kanske roligaste loppet jag varit med i.
Här är en utförlig rapport.

Det har bara gått några få veckor men känns betydligt längre. Från lediga friska dagar på landet till vardagar i stan, med lämningar, hämtningar, jobbmöten och trötthet.
Det är en konst att behålla den inre ro jag lyckas lägga till med under sommarsemestern. Och jag behärskar den inte.
Det är nog bara att acceptera. Jobba är jobba och det är klart som fan att det innebär stress och press. Annars vore det väl inget jobb.
Det är inte prestationen i sig, eller själva arbetsuppgifterna (jag älskar det) utan alla tider, scheman och mängden timmar som ska kombineras med annat.
Det är ett jävla aber helt enkelt.

Det jag är mest rädd för är att jag plötsligt en dag inser: Goddamnit jag missade allt medan det hände eftersom mina tankar alltid var någon annanstans.

Det går fort att glömma bort semestern. Jag har nu varit hemma i Stockholm och jobbat i snart två veckor. Det har varit bra veckor – men också veckor kantade av många jobbtimmar och lite sömn.
De kommande veckorna är avgörande för hur resten av året blir. Det är nu det gäller att sätta rutiner som håller.
Det är så satans svårt bara.
Det är jobb, det är familj, det är träning och det är... Nej det är inte så mycket mer. Men det är tillräckligt många delar för att tiden inte ska räcka till.

När jag skriver det här nattar jag barn samtidigt. Vi har läst bok så egentligen sitter jag bara i deras rum och håller sällskap. Det är ett så kallat tidsfönster. Egentligen borde jag väl bara sitta och stirra i en vägg för att rena skallen men det känns så jävla... Tomt.

Tvillingarna har börjat skolan idag. Och det gick bra. Tänk vilken grej.
Nu håller vi tummarna för att det fortsätter så.

PS Kolingsborg vid Slussen har målats med graffiti som ni vet. Imorgon ska jag skriva en artikel om det. DS

Mina kontakter gjorde att vi på Stockholm Direkt.se kunde vara först med det här idag.

FILMEN som visar hur nya tunnelbanan ska gå i Stockholm.

Snygg och pedagogisk.

Själva anledningen till alltihop var att han skulle presentera starten för årets utomhusbio i Rålis i Stockholm.

Klippte gräset idag äntligen. Det var andra gången på hela sommaren så det var som att långsamt äta sig igenom en äng. Fuktigt var det också.
Men jag vann.
Gräset – Andreas = 0 – 1.

Lyssnade på Marc Marons intervju med Harmony Korine (han som gjorde filmen Kids) och som sa flera intressanta saker. Jag har visserligen ingen som helst kunskap eller erfarenhet om filmande men kan ändå relatera till en grej han sa på det  temat.
Harmony Korine är en sådan där filmregissör som undviker digitala kameror för att istället använda analog film. Inte av nostalgiska skäl utan för att det innebär att man måste hålla sig inom vissa givna ramar. Det blir för dyrt att filma mer än nödvändigt med analog film och skådisarna kan inte göra om scenerna för många gånger. Den grejen fattar jag precis. Det är som att skriva en artikel på 1 800 tecken till ett visst klockslag kontra "skriv vad det är värt" och "lämna när det är klart".
Det sistnämnda blir sällan gjort överhuvudtaget.

I övrigt har jag styrt upp lekdate och bjudit på middag. Mycket trevligt. Och badvädret är fan tillbaka. Temperaturen i sjön stiger igen.

Men det är så dags. Imorgon är det sista hela dagen vi är här before take off to fucking Stockholm.

Det är som det är. Dags att tjäna samhället igen som det heter. Dags att tjäna lite jävla pengar igen som det heter.