Vilken vacker morgon det är. Jag pressade mig upp och sprang en runda.

Jag passade på att säsongsstarta bloggandet på Soul Enduro när jag ändå var uppe och ledig.

[soundcloud url="api.soundcloud.com/tracks/20…" params=“color=f2346d” width=“100%” height=“166” iframe=“true” /]

Det här är starkt material. 35 kvinnor berättar med namn och bild om hur de blivit drogade och våldtagna av Bill Cosby.

Läs hela reportaget i New York Magazine.

Anders Franzéns park ligger i Henriksdal i Hammarby Sjöstad och består till stor del av ett mycket ambitiöst lekparksbygge designat Tor Svae.

Jag har sprungit förbi det ett par gånger förut men aldrig varit där. Tills nu. Jag tog med mig tvillingarna dit i brist på andra anledningar att vara utomhus. De senaste dagarnas stjärtlappsåkning gick inte att upprepa på grund av brist på snö.

Det var trevligt. Vi åkte lite buss och lite buss igen och lekte bland Tor Svaes kreationer ett par timmar innan vi drog hem och käkade pizza. Jag förklarade att pizza på nyårsdagen är tradition i Stockholm och att det är en bra tradition och att man helt enkelt måste äta pizza på nyårsdagen. Ungarna fattade. De tänkte inte protestera.

Allt som allt blev det en mycket bra första dag på 2016.
Jag hann dessutom flytta in i den verktygslåda jag fick i julklapp av storsonen. Aldrig har jag haft sådan ordning på alla skruvar och pluggar och obegripliga hylsor som nu.

Över till populärkulturen...

Jag och Helene ser på River, miniserie på Netflix med Stellan Skarsgård som jag antar att man antingen älskar eller hatar. Det är många långsamma scener med ett äldre och bitterljuvt snutmansansikte i närbild om man säger. Jag älskar det.
Vi är på avsnitt fyra av sex. Spännande är det. Och snyggt.

På bokfronten har jag precis läst ut Färjan av Mats Strandberg, han som skrivit Engelsforstrilogin tillsammans med Sara Elfsberg. Färjan är en skräckroman med vampyr- och Finlandsfärjetema.
Betyg: Underhållande men för lång. Splatterfilmsäckel snarare än thriller-rädsla. Effektivt berättad med en historia som läsaren får följa via flera personers perspektiv.
Bäst är miljöbeskrivningen. Jag har åkt Finlandsfärja en gång och avskydde det. Inget i den här boken får mig att göra en omvärdering. Jag gillar också Strandbergs detaljerade  beskrivningar av hur förvandling från människa till vampyr går till. Hur den känns för den som är med om den. Hur det börjar med huvudvärk och ett tryck i gommen och hur metamorfosen blir omöjlig att ignorera när tänderna lossnar och de blodiga kratrarna som blir kvar väcker hungern efter mer blod, andras blod.

Allt är mycket filmiskt. Och precis som i Cirkeln har en tonårig relation stor betydelse och de unga karaktärerna är tecknade på ett både fint och trovärdigt sätt.

Man kanske skulle ta sig an Stephen King igen. Jag har bara läst ett fåtal. Det är ju lite kul med skräck faktiskt.

Jag och mina sexåriga tvillingar gick ut på Årstabron redan vid halv fem för att spana på fyrverkerier. Vi såg en hel del och det var glada miner och skutt på alla håll och kanter.
Ännu mäktigare var det när jag och dottern (sonen var för trött) gick ut igen vid halv elva. På bron mötte vi två  tonårskillar som stannade när de hörde min dotter säga att hon älskade glittret på himlen.
"Ursäkta, vill ni ha en sådan här?" sa en av killarna och sträckte fram en stor smällare. 

Jag tackade och önskade gott nytt år och de svarade "detsamma" och fortsatte sin promenad.

Jag och dottern tände på, sprang iväg och fick en sprakande uppvisning ovanför våra huvuden. 

Hon tyckte det var övermäktigt. Stolt och glad gick hon hem igen.

Ett mycket fint slut på 2015. 

Trots mildgrader låg det ju kvar lite snö på marken idag. Det räckte både till stjärtlappsåkning och snögubbskreerande.
Jag och ungarna gjorde tre stycken. De blev mycket otäcka alla tre. Inte för att de såg särskilt läskiga ut egentligen men för att de är snögubbar. Snögubbar är som clowner, creepy per se. Figurer som gjorda för skräckfilmer.
Olof i Frost må ju vara gullig och rar men den snabbare associationen för mig stavas Jo Nesbø. Den norske deckarförfattaren som skrivit en miljon böcker om den våldsamma periodaren till snut Harry Hole. Det är snabblästa grejer med ett klassiskt deckarupplägg. Trevligt när man vill ha just det.
Det som utmärker Jo Nesbø är våldet. Det är väldigt detaljerat och ondskefullt. Och det är här snögubben kommer in. I en av böckerna, Snömannen, spelar snögubbar en avgörande roll.

"En liten pojke tittar ut genom fönstret på en snögubbe som någon gjort i trädgården. Varför ser den så otäck ut och varför stirrar den upp på honom i stället för ut mot gatan?"

Så beskrivs boken på Piratförlagets hemsida och det ger en ganska tydlig bild av det hela. En snögubbe som stirrar med ett alldeles för stort grin och skeva ögon rakt på dig, det är fan läskigt.

Det är vad jag tänker på när jag gör snögubbar med ungarna. Men det säger jag inte till någon.

PS Gissa vilken som är jag DS

Masthamnen. Vilket vidrigt ställe. Tomt. Mörkt. Alldeles intill vatten som vill sluka dig.
Varje gång jag är ute och springer Södermalm runt och passerar den här platsen tänker jag att det är ett perfekt ställe för någon annan att döda mig. Bara plötsligt hoppa fram och knuffa ner mig i vattnet. Kanske dänga något hårt i min skalle först. Under sommarmånaderna juni-augusti huserar Bouleklubben på andra sidan vattnet vilket gör att där finns vittnen, men alla andra tider på året: tomt, släckt, människofientligt. Kajkanten är en dryg meter hög. Utan stegar. 

Det går alltid fort att springa den här sträckan. 

Helene fick den i julklapp och läste den på en eftermiddag och idag gjorde jag samma sak.
Den är bra. Mindre snaskig än jag trott och inte heller så detaljrik, men som tidigare recensenter sagt: drabbande. Jag blev berörd.
Det gör ont att läsa om hur kvinnan i förhållandet blir uppenbart bedragen, förminskad och lämnad och hur hon ändå vill ha sin make kvar. Hur hon älskar honom.
Haag berättar om att lämna och om att bli lämnad och om hur orättvist det är.
Boken ger mig brutal igenkänning.
Den får högt betyg. 

Det är något med natten mot juldagen som gör ont. Den är svår tycker jag. Det har varit trevligt att äta julbord med mamma, pappa, barn och fru och svärmor ändå hoppar mitt hjärta som en kanins och jag har svårt att sova.
Jag vet inte varför men jag känner mig bara ledsen nu.
Mina barn blev glada för alla klappar och har varit så där underbara som bara de kan hela dagen faktiskt. Några vuxna har varit halvsjuka men det är ju som det brukar och dagens utflykt gjorde det lättare än vanligt att göra kvällen.
Ändå, jag är stressad. Stressad och sorgsen.

Kolla in min christmas poll jag gjorde på Twitter igår. Resultatet är här – och det är både förvånande och glädjande.

Två tredjedelar gick in i det precis avklarade dygnet med genuin glädje i sinnet!

Jag svarade ljudet av pistol men måste erkänna att jag nu känner glädje. Glädje och trötthet.

Det har varit lite motigt idag som det är så här en dag före.
Alla vuxna är lite smårisiga och trötta men så här långt komna är det bara att lägga i en sista växel och göra det bästa av läget.

Det blev en bra start på @ Von Bysings Café. Vi mötte mina föräldrar där för en enkel middag och det var lika trevligt som alltid.
Allt var stängt och låst när vi kom, trots att vi bokat bord, men det var bara att banka hårt på dörren så kom Farton och öppnade.
Allt var hipp som happ och såklart helt perfekt.
Farton tog en bild på hela gänget men alla barnen, svärmor och mina föräldrar. En riktig creepy och på alla sätt bra familjebild.

Det blev som det ska. Trevligt och sent. Dessvärre går ju konsekvenserna att förutse, och ja det är lika illa varje gång.
Jag har varit allt annat än stolt och stark i dag. Eller jo förresten, stolt är jag. Var ju uppe skitsent! Stark var jag så länge festen ännu pågick men sedan blev ju värre.

Men eftersom jag är en family man med barn om måste ut och vallas var det bara att bita ihop. Till Bryggartäppan, käka bullar, åka buss och handla lördagsgodis. Det var längesedan jag drog så många dåliga pappaskämt på en och samma dag.

Jag har inte en enda bild att bjuda på från gårdagen tyvärr. Det finns en fin lite Periscope-snutt att se för den hugade som visar hur Christian och Matilda dansar på Kåken i övrigt är det torrt med bildbevis.

Detaljer som är värda att nämna:

Viktig säljperson höll brandtal om varför det är fel att låta SD annonsera,

Kollega på annan avdelning räknade kallt med att chefen skulle stå för alla spritdrinkar, trots att chefen inte själv var på festen.

Två andra kolleger berättade hårresande historier om hur båda råkat ut för svåra olyckor utomlands vilket kunde ha kostat dem livet.

Jag jobbade i Stadshuset idag. Det var årets sista kommunfullmäktige och då var det ju dags för Twitter-rapportering.
Det brukar börja vid 16 men eftersom alla ledamöter skulle käka julbord drog det igång två timmar tidigare. Vilket jag inte hade koll på utan upptäckte via Twitter då politiker och journalistkolleger började skriva grejer. Det var ju bara att kasta sig upp på lådcykeln och dra iväg fort så inihelvete. Eller fort så inibaljan  som Björn Ljung (L) skulle ha sagt.

Det var för övrigt ett ganska mustigt sammanträde idag. Det hade substans som @viktorbk sa där uppe på presshyllan. Ofta är det ju bara skit och debatt för debattens skull och det är sällan skoj. Eller ibland är det skoj, men helt tomt på annat värdefullt.

Efteråt skyndade alla iväg till julbord och och jag satt kvar och skrev en stund och då hände det här. Det var så nära jag kom ett luciatåg i år.
Det räckte gott.
Sjunga kunde de i alla fall.

[youtube www.youtube.com/watch

Det jag skrev kan du läsa här. En jävla matig sammanfattning om jag får säga det själv.

Med Storify och allt.

Det här beslutade dina politker ikväll

Äs är en by i den lilla sörmländska socknen Julita.
Uppenbarligen också en kod på tågspråk.

Jag är inte den som håller på med uttrycket en bild säger mer än tusen ord för många gånger är det tvärtom. Men vissa gånger är det bra mycket enklare att visa några bilder än att skriva långa drapor. Det blir lite svårt att förstå, men vaddå, det här är ju inte journalistik så wft.

[youtube www.youtube.com/watch