På min väg hem på cykeln tänker jag ofta på alla vanliga fina platser jag åker förbi och att jag någon gång i framtiden kommer att vara ledsen för att jag aldrig tog sådana här vanliga bilder.

Vår redaktion ligger granne med den där kinakrogen som jag hatälskar för att ölen är så dyr och personalen så otrevlig. Tills nu, för idag öppnade det nya stället som vi sett håller på att växa fram där inne.

Som @geniet sa när jag lade ut den här bilden på Instagram. "Jag misstänker att de återanvände några gamla koncentrationslägerritningar när de byggde Duveholm".

Fotograferad på en promenad med mamma, pappa och systrarna på Norr i Katrineholm.

Jag är en värdelös bloggare. Jag skriver för sällan, för dåligt och kan inte hålla mig till ett och samma ställe.

Å andra sidan är det det som är det fina: Jag bestämmer hur och när.

Dagen till ära (det är ju ändå torsdag) ska jag bjuda på ett av mina allra bästa journalisttips.

Så fort du pratar med en person på telefon som har något att säga, representerar en intressegrupp, är sakkunnig, är politiker eller bara allmänt svår att få tag på: SPARA KONTAKTEN I DIN DIGITALA TELEFONBOK. Namn, nummer och så mycket info som möjligt.

Obetalbart. Nästa gång söker du i din telefon och bam! så ligger du steget före.

Och så en grej till. Snapchat är inte helt lätt att använda och se poänger med men efter att ha läst den här artikeln kände jag wow.

Läs den här Buzzfeed-artikeln och du får en helt ny bild av Snapchat.

Det händer nästan aldrig, att jag på lördag morgon börjar tänka på att fixa något i lägenheten. Fixa i betydelsen göra något omständligt och svårt, som kräver en bilresa, användning av verktyg och noggrann mätning.
Men idag är en sådan dag.
Jag åkte till Bauhaus i Länna för att köpa konsoller och hyllplan. Pockethyllan. Nu jävlar, tänkte jag.
Jag hann inte klart. Men jag klarade av Bauhaus utan att bli vare mig bli att arg, stressad eller glömma något.
Det är en upplevelse att åka till byggvaruhus på en lördag. Jag brukar fästa störst uppmärksamhet vid alla par som är där. Som ska komma överens om hur den där nya grejen eller ombyggnationen egentligen ska se ut.
Utanför mötte jag en man i min egen ålder tillsammans med en kvinna. De hade köpt några stora träskivor och lite andra pinaler och rullade en stor vagn på väg mot bilen. Mannens blick drabbade mig. Skräcken! Hur fan skulle han klara av att bygga den där hyllan!? såg det ut som han tänkte.
Men nu hade de varit här på Bauhaus i Länna och köpt alla grejer och därmed finns ingen återvändo.

Det kan ha varit hon som skulle bygga allt, men det var inte så det verkade. Han ville göra det. Han skulle klara av det. Men fan vet om han egentligen var mer kompetent än hon.

Jag känner lätt oro inför minsta borr- och byggprojekt. All den glädje som jag känner av att snickra ihop något på landet är som bortblåst här. På landet är det på lek. Här är det allvar.

Men känslan efteråt är obetalbar. Varje gång jag går in i det lilla rummet med bokhyllan som är måttbyggd (ytterst enkel konstruktion, men ändå) blir jag stolt över att jag faktiskt byggt den själv.

Träffade det här gänget idag. De har gjort en handbok i konsten att fixa pop up-parker och andra icke-kommersiella grejer på syrrans gator och torg.

Jag har gymkort på Sats Södra station. Det ligger i ett av de där vita, nyligen renoverade husen mellan Rosenlundsgatan och Ringvägen. Jag gillar det här kvarteret, tänker jag varje gång jag går till gymmet. Det är alldeles för trevligt för att innehålla så många tråkiga saker. Läs kontor.

Det är alltid svårt att ta sig för sådant där fix som innebär verktyg och oöppnade kartonger. Det är så mycket som kan få fel. Jag är hyfsat händig och brukar reda ut det mesta, men det tar ändå alltid emot.
Idag tog jag åsnan i öronen. Slet upp den där välpackade tv-appareten och skred till verket.
Lästa beskrivning för väggmontering, öppnade alla skruvpåsar och mätte och stämde av.
Det var ju fel på skiten såklart. Skruvarna som följt med i den tillköpta väggarmen (beställd just för den här modellen tv) var ju för korta!
Helvete vad arg jag blev. Jag ville bara skicka hela skiten ut genom fönstret MEN jag bet ihop. Tog cykeln och begav mig i rask men behärskad takt till Järnia på Hornsgatan. Jag älskar den butiken. Öppet sju dagar i veckan, stort sortiment, kunnig och trevlig personal.
Jag köpte åtta skruv för 25 spänn och åkte hem igen.
Sedan jävlar: Allt gick som på cykelbana.

(Jag tappade ut hela skruvlådan en gång i och för sig vilket jag blev mäkta arg för men det glömmer vi).

Efter det kände jag mig som en fackpamp i LO. Bra start på söndagen.

***

Det hann ju dröja innan vi kom ut på grund av ovanstående men bättre ut sent än bara inne. Jag och ungarna drog en lov runt Tanto, matade några änder, cyklade lite och fikade på Bananza. Ett konditori som det ska vara. Som Hembagarns i Katne. Enkel inredning, bryggkaffe, klassiska bakelser och blandat (äldre) klientel.

Solen sken till och med. (Det regnade och haglade också men herregudrun det gäller att välja vinkel här. Det går ju inte att berätta allt).

Jag gjorde det! Drog till Hammarbybacken efter jobbet, hyrde bräda och skor och körde i två timmar i sträck. Det var så jävla kul. Jag var ringrostig såklart och hoppa och greja har jag aldrig varit bra på (på grund av läskigt) men i övrigt hade känslan kvar. Det var drygt 15 år sedan jag åkte sist men nu finns anledning att göra det snart igen. Det är ju helt fantastiskt att ha en backe med lift på cykelavstånd.

Det började med min kollega Ebbas fina reportage om hur ölkartan i Hägersten håller på att ritas om till följd av stigande inkomster och ökad inflyttning och ökat inflytande från "Södermalmsfolket".

Kort sagt: Även den enklaste plankstekskrog har fått börja med Indian Pale Ale för att möta efterfrågan.

Hägerstensbon Rikard skrev en osande insändare till försvar av den vanliga blaskigaste sorten av ljus lager. Stor stark alltså. Sedan var debatten i full gång.

– Jag är orolig för den här "Hornstulliseringen" av Hägersten. Om det är någon bro man ska stänga i det här landet så är det Liljeholmsbron, sa Rikard i en uppföljande intervju och av kommentarsfältet att döma håller en hel del med honom.

Kim till exempel, som skriver så här:

"Hatten av för dig Rikard! Vi är många som håller med dig. Gentrifiering är värdelöst vare sig det handlar om öl eller bostadsmarknad. Tack för din insändare, den gjorde min dag!"

Det som fått så många att engagera sig i frågan är förmodligen den väl valda bilden. En folkets "stor stark" står mot övre mustaschmedelklassens "fin-öl". Och ju fler det fina folket blir i den tidigare arbetarklasstadsdelen, desto mer och dyraste IPA kommer att tappas upp i väl valda glas.

Det handlar om öl, men också om gentrifieringen i stort.

Knorren på det hela är att modet inte alltid följer ekonomins lagar. Bara för att Inkomsterna stiger behöver ju inte det coolaste alltid vara det dyraste.

Jag misstänker att det är många i den nyfrälsta IPA-falangen som läst Rikards insändare och drabbats av en kombination av igenkänning och självhat.

Den ironiska effekten: Stor stark av den blaskigaste sorten kommer snart att vara det mest rätta barvalet av alla. Det är mitt tips.

– Jag gillar Pripps blå eller Norrlands guld, säger Rikard.

Jag ser framför mig hur den ena södermalmifierade personen efter den andra går in på Systemet i helgen och tar sikte på avdelningen "ljus lager".

Jag hade en mycket livaktig blogg under perioden jag var pappaledig. Jag är fortfarande pappa men inte ledig.
Det är bra. Även om du hade varit skönt att vara ledig också.
Jaja, bloggen handlade om att laga mat och om att tillbringa nästan all vaken tid i köket. Det är så jag jobbar när jag är pappaledig. I köket. Och med bloggen då också förstås. Vilket ju gör det ännu viktigare att vara i köket för annars finns ju inget att blogga om.

Well well, till saken. Den är att jag började läsa lite på den där bloggen nu igen när jag såg på twitzy att folk kollar in nya fräsiga vegoprogrammet.

Då hittade jag detta. Det är tamejfan det bästa jag någonsin skrivit.

Att diska klart (nästan)

Pressade mig upp tidigt som fan idag för att hinna träna och för att jag verkligen inte ville gå till jobbet idag och då är det bra att träna först. Det tar liksom död på den värsta motståndskänslan.

Jag lyssnade på Iron Angel. Och senare på Accept.

Ibland är gammal heavy metal det enda som funkar.

I övrigt rullade det ju på som det gör när man gör sitt och sköter sina åtaganden.

Inatt är det fight. Jag kommer inte att vara vaken men så fort jag går upp ska läsa allt.

Det går nog bra.

SE FILMEN Här går jag rakt in i en snökanon.

Det är ju inte så jag längtar efter att hoppa upp i sadeln när det snöar spik och är tio minusgrader.
Men när jag väl kommit iväg är jag alltid nöjd att jag trots allt valde stålhästen före tunnelbanan.
Det kanske är spårigt och halt och går långsammare än på sommarhalvåret, ändå är det värt det. Varför? Det går att planera hur lång tid det tar att åka från ett ställe till ett annat. Jag skulle från Tanto till Fridhemsplan idag och klarade av resan på exakt den tid som Google Maps anger som beräknad cykeltid. Detta trots att det är vinter och jag varken kör med dubbdäck eller har en snabb cykel.
Att förflytta sig samma sträcka genom kommunala färdmedel kräver en promenad, en busstur och en promenad igen. Alternativ en promenad, två olika tunnelbanor och ny promenad.

Det svåra med hela operation vintercykling är att klä sig rätt. Jag gillar inte att klä om enbart för detta. Jag klär om när jag springer eller gymmar men en cykeltur till jobbet (mellan Södermalm och Östermalm i vanliga fall) är inte att betrakta som ett träningspass. Alltså krävs så vanliga kläder som möjligt. Oftast räcker det med långkalsonger under jeansen och ett par kraftiga vantar men ibland är det snöregnigt och då måste ju någon form av överdragsbrallor på. Det är skönt först, efter ett tag blir det för fuktigt inifrån.
Det är också svårt att skydda halsen och ansiktet på något bra sätt. En rånarluva är väl det enda raka men det ska ju inhandlas och att handla, ja det älskar jag inte att syssla med direkt.
Halsduk är bara ivägen så oftast fryser jag om halsen och biter ihop.
Det är konstigt vad lite vinddrag kan göra. Trots låg hastighet: Svinkallt om ansikte och händer.

Kanske går det att komma runt problematiken genom att smörja in sig med redigt mycket fett.

Jag såg nyheten om du alldeles nyss på Sveriges Radios hemsida och jag är för trött för att skriva något längre just nu men jag lovar att återkomma i ämnet.

P3 Rock och dess föregångare Slammer (båda med Håkan Person i spetsen) har betytt oerhört mycket för mig. Slammer var min språngbräda och vänliga guide till den hårda och tuffa musikens förlovade värld.

Jag fick höra talas om en snowboardskola igår kväll. Den skulle vara idag klockan 11 på andra sidan stan. Jag lanserade det såinihelvete för ungarna eftersom jag själv älskade att åka snowboard för många år sedan och eftersom jag gillar allt som man kan ha kul med både som vuxen och barn.
Sönerna ba nä jobbigt svårt och tråkigt. Men dottern nappade direkt.
Vi drog dit. Kom upp och iväg ovanligt tidigt för att vara söndag.
Hon är en envis person och inte alltid på ett positivt sätt om man säger och inte den som kastar sig in i nya sammanhang så att vi överhuvudtaget kommit iväg var en seger.
Sedan började skolan. Hon blev tvärförbannad eftersom det var svårare än trott. Jag låg på och hon blev bara argare och argare. Men timmen förflöt och jag tyckte hon var skitduktig även om hon inte lyssnade på det örat.
Väl hemma berättade hon för övriga familjemedlemmar: "Det var jättekul". Dessutom kunde hon återge exakt det som instruktören sagt (och som hon tidigare bara fnös åt).

Barn alltså. Vilket underligt och härligt släkte.

Jag tycker den här artikeln "Viss tolerans gynnar rasism" av Hynek Pallas i Svenska Dagbladet häromdagen, är lite lurig. Så här skriver han bland annat:

"Att påpeka för en sverigedemokrat att hen stödjer en rasistisk politik är inte ”stigmatiserande” utan hjälper oss att skydda vissa värden från andra. Du får gärna vara sverigedemokrat – eller revolutionär kommunist – men det finns ingen anledning för oss andra att låtsas som att partiet och politiken du företräder har en tolerant demokratisk agenda som är förenlig med mänskliga rättigheter eller sedan länge framarbetade värderingar i Sverige."

Att vara tolerant mot en åsikt är väl inte samma sak som att gilla den eller låta bli att kritisera den? I ett tolerant samhälle är väl tanken att rasistiska åsikter och annat skit ska få uttryckas så att vi andra kan bemöta och säga emot och att lagvidrigheter kan åtalas, har jag fel?

Varför skulle vi andra "låtsas som att partiet och politiken du företräder har en tolerant demokratisk agenda" bara för att det finns en tolerans för att partiet och politiken existerar?
Det här blir ju hårklyverier i viss mån men både Hynek Pallas och Ivar Arpi är ju inne på tolkning av begreppet tolerans och efter deras artiklar är jag osäker på vad det egentligen betyder.
Eller kanske snarare, vad det betyder för mig.