Det är vår i luften. Ungarna och Helene är på genrepet inför Mello så jag får några timmar själv. Jag tar cykeln. Jag passerar nyöppnade blombutiken på Rosenlundsgatan och tänker att jag ska köpa tulpaner till min fru där sedan och hamnar snart på Mariatorget. Där stannar jag vid foodtrucken Köftebilen och äter lunch. Murveca i rulle. Auberginebiff that is. Bra. Bredvid står tre damer i 50-årsåldern, förmodligen hitresta över helgen. De tycker också att det är fantastiskt. 
Åker vidare till Söderhallarna där jag inte varit på skitlänge och köper fetaost (den bästa fetan som finns i Sverige enligt säljaren) och oliver. Jag handlar i lugn och ro och känner mig helt ostressad. En ovanlig känsla. En angenäm känsla. 
Jag cyklar hem via Swedenborgsgatan. Där är folk ute och strosar och allt känns så där härligt som det gör ibland. 
Det är lätt att älska Södermalm en sådan här dag.

Samtidig. Många människor som tigger vid gathörnen, många människor som slirar fram påtända, psykiskt sjuka, fulla.

Det är lätt att bortse från dem en solig dag. Men de är också Södermalm. Och även om det är svårt att veta hur man ska hjälpa tänker jag att det minsta man ska göra är att se dem. Säga hej kanske. Titta in i deras ögon och bekräfta att de finns.

###

Läser en bra artikel av Johanna Ekström på Breakit. 
Hon har intervjuat Alexander Bard och får det att kännas nytt trots att han syns lite överallt hela tiden. Det är lätt att bli fascinerad av Bard som person och han har ofta intressanta saker att säga om många olika ämnen. Gillade mycket Värvet-intervjun med honom. 
Den här gången är det digitaliseringen som är i fokus, och dess framtid. 
Läs artikeln här 

Jag var kollega med Johanna tills helt nyligen om än inte i samma hus. Kul att läsa hennes grejer på Breakit.

###

Lästips två: Resumés artikel om KIT. 

Yes! Vilken bra start på fredagen: Håkan Persson, mannen som varit programledare för såväl Slammer och P3 Rock, skrev till mig och sa att han läst min hyllning!
Se vilket fint möte ett sådant här evigt bloggande kan ge.
Han tackade för de fina orden och berättade att namnet jag sökte är Susan Seidemar. Gud vad jag älskade henne.

###

Flera timmar senare sitter jag på Pelikan.  Bra det med.
Ohälsosamt. Men bra.

Jag skriver tamejfan hela tiden på jobbet och idag vill jag helst inte göra det mer.

Så känner jag när jag kommer på att det här med bloggningen måste skötas.

Så det är bara att bita ihop. Ta upp telefonen, slå upp Evernote och krama ur sig några sista meningar för idag.

Ungarna är friska. Det är något att vara glad för.

Vad gäller världsläget i övrigt finns mycket att både hoppas på och bäva inför. 

Säg den graffitimålare som tar roddbåten. Nja, det lär vara troligare med sprejburksförsedda isvandrare.

Hemma med hostande barn ytterligare en dag. Det är vad det är, en självklar del av föräldraskapet.
Sonen blir trots allt friskare så det har tack och lov inte bara varit sängläge. Tvättstuga, hemmafix, pyssel har fått dagen att kännas innehållsrik ändå.

Låg vaken sent igår och läste Stephen Kings första renodklade deckare: Mr Mercedes. Den innehåller några språkliga detaljer som får mig att vilja läsa om Kings ypperliga bok Att skriva. Det är där han slår fast att det enda anföringsverb du ska använda är "säger". Ett råd jag följer slaviskt. Det går att brodera ut och förklara nyanser på bättre sätt än att använda "menar", "skrattar", "ler" eller andra tveksamheter.

De språkliga detaljerna i Mr Mercedes ingår i själva plotten. En mördare och vettvilling skriver brev som den självpåkallade utredaren Mr Hodges granskar i detalj. Användningen av utropstecken, bindestreck och versaler blir en del av pusslet. I like.

Min fru har f[tt ett tabgebbor nwe sr ett sådant där med minivariant, som är lätt att ta med sig.

Det var ingen lek att skriva med på grund av smått.

Men värt att träna sig på, på grund av bra att kunna skriva fort med enbart mobilen när det krävs.

Se bara neda, det går att få kläm på ganska fort.

Det är sjukt litet, och tangenterna å ocg ä sitter längst ut till höger som två extra små tangenter. Lika litet som det är,lika svårt är det att skriva på. Jag har aldrig lärt mig korrekt fingersättning men som de flesta andra som jobbar med att skriva så jobbar man upp en egen variant som gör att man skriver i alla fall 80 procent rätt. Med det här lilla tangentbordet var det mycket mycket svårt att få flyt till en början. Kanske inte för att just bokstäverna sitter på "fel ställe" utan för att övriga viktiga tangenter gör det, exempelvis mellanslag, komma, punk och enter.

Men trots detta, vad mycket snabbare det gär att skriva på mobilen med ett vettigt tangentbord. MEN! När det gäller att fånga intryck och citat i luften eller då du på stående fot måste göra en intervju då går det inte att förlita sig ens på ett sådant här litet tangentbord. Hur mobilt det än är krävs det att du sitter ner för att kunna använda det. Även om du kan skriva med en hand så krävs ett stöd. Det är nersida. Men för att snabbt skriva en artikel för publicering, kanske efter att du gjort de första stående anteckningarna och intervjuerna, dä kan det här vara ett alldels utmärkt hjälpmedel.

Ännu bättre är ju sådana varianter ned inbyggd hållare för mobilen, som förvandlar dina verktyg till en hemmabyggd variant av en Surface Pro-dator (fast sämre).

Märket på det tangentbord den här texten är skriven med (i appen Evernote) heter Oyama, är lätt lutat, 20,5 centimeter långt och 8,1 centimeter högt. En stor fördel jämfört med det Belkin-tangentbord jag har sedan tidigare är att det finns delete-tangent. Den saknas på Belkin. Det är inte förrän den saknas som du inser hur mycket du använder den.

Okej, over and out from the kitchen table.

Jag skrev i förrgår om hur jag överväger att släppa Tidal-prenumerationen men så i morse upptäckte jag vad som hänt efter senaste uppdateringen. Coolt! Det måste man gilla.

[youtube www.youtube.com/watch

En gång i tiden var jag en notorisk P3-lyssnare. I synnerhet på Håkan Perssons två timmar långa P3 Rock varje söndag (vilket arbete byttes mot torsdag). Jag började lyssna slaviskt redan när programmet hette Slammer och Håkan Persson var programledare tillsammans  med en kvinna var namn jag inte minns (började på S) och som jag blev våldsamt förälskad i bara genom att höra hennes röst. Vi snackar tidigt 90-tal nu och när jag säger lyssna slaviskt menar jag det. En period spelade jag in alla program på kassett och skrev noga upp vad alla låtar hette och gjorde blandband med de bästa låtarna.

Jag har lärt mig det mesta jag kan om rock/metal av att lyssna på P3 och Håkan Persson.

Många inslag minns jag än. Intervjun med B-thong, Landlords, Grave och Henry Rollins till exempel. Långt ifrån några storheter (bortsett från Rollins då) men vars röster och approach måste ha gjort intryck.
Ett tag körde Persson mycket obskyr Indiepunk från England. Ett band som heter Bivouac kommer jag ihåg att han träffade. De hade valt namnet för att det låg bra i munnen. Musiken minns jag inte. Förmodligen var det mycket fuzzy gitarr och släpig brittisk nasalsång.

Nåväl. Jag älskade P3 Slammer och P3 Rock.
Med tiden lyssnade jag även på P3 Dans med Calle Dernulf och ibland på P3 Soul med Mats Nileskär.
Vilka intervjuer han gjorde Nileskär. Eller förlåt, vilka intervjuer han fortfarande gör!

Idag insåg jag att Nileskär is going as strong as ever. Av en slump hamnade jag på P3 Souls sida på Sverigesradio.se och hittade massor av fina färska program Nileskär.
Jag blev genuint glad av det. P3 Rock fick ju nyligen lägga ner.

Vilken skatt han är Nileskär. Viken access han har. Och vilken kunskap han sitter på. Och rösten!
Efter att ha lyssnat på hans timme om och med Kendrick Lamar och J Cole fick jag en känsla i kroppen som påminde om den jag hade i mitt pojkrum de där sena söndagkvällarna med Slammer. En känsla av att bli guidad och upplyst. Jag blev glad helt enkelt.

Efteråt lyssnade jag på J Cole och tyckte det var skitbra. En artist jag knappt hört namnet på innan detta.

Public service när det är som bäst.

Det är en match att få barn som älskar skärmar och digitala spel att gå ut och röra på sig. 
Här hos svärmor i villasamhället är det lättare än vanligt dock. Här finns en gräsmatta precis utanför. 
En perfekt plats för lagom hårda brottningslekar. Tack och lov går det fortfarande att göra sådant. 
"Nu ska jag gå ut och ge er stryk" säger jag och drar igång lite trash talk. 
"Se er ordentlig i spegeln innan vi går ut för snart har jag möblerat om era ansikten för all framtid" och sådant tufft brukar jag reta upp dem med. 
Hittills har det funkar. 
"Det är DU som ska få stryk!" får jag till svar och sedan är det igång.

Idag fick jag möta både tolvåringen och en av sexåringarna på en gång. Det var för lätt. Men jag spelade ansatt och efter att ha snurrat upp dem några gånger så lät jag dem få mig ner på marken.

Efter en hård kamp tappade jag ut mig. Jag blev svettig, barnen blev svettiga och de fick slå sig lite men komma på att det inte var så farligt. Och vi skrattade ihop!

En bra lek. Ett bra fysiskt avbräck från alla digitala krigslekar som också ska klaras av och som tränar helt andra förmågor.

Jag har klippt till fler saker idag. Två äppelträd fick en ny frisyr med sekatören. 
Det var också kul.

Imorgon drar vi hem till Stockholm. Det blir bra det med.

*Ett lekfullt uttryck för att brottas på gräsmattan 

Fredagar är en av de hårdaste dagarna på jobbet för mig. Utöver den vanliga produktionen av dagsaktualiteter tillkommer fix av artiklar som ska publiceras under helgen, då vi inte har någon fast bemanning.

Dessutom tenderar fredagar att bli allmänt stressiga av andra skäl. Folk är trötta, inställda på att få komma hem i tid och vill få saker ur händerna.

Jag klarade av det allra nödvändigaste och kunde dessutom trycka in en kort springtur på lunchen. Fast det krävde att jag gjorde en paus mitt på Gärdet för att kunna göra en telefonintervju med landstingsrådet Ella Bohlin (KD). Jag sprang med två mobiler. Pratade i den ena. Skrev på den andra. En teknik jag blir allt bättre på. 

Efter jobbet: Pang hem med alla ungar, steka hamburgare i rekordfart och sedan in med alla i bilen. We're heading for the great landscape of Smauland for a few days. 

Det blir skönt att komma fram. Det blir skönt med en paus några dagar. 

Som nämnt tidigare börjar årets #blogg100 den 1 mars. Jag är på. 

Jävlar vilket trevligt ställe Ölkaféet var alltså.
Jag och Närn gick dit igår.
"Fan vilken bra musik", ropade Närn och jag var inte den som var den.
Vi hivade in bärs från Södra Maltfabriken och salta mandlar (smakade bacon men var helt vegetariska) och jag åt en jävla god veganmacka med portabello.

Göken i baren var en trevlig gök och publiken blandad både vad gäller kön och ålder.

Nu vet ni

Kom hem klockan 23 efter att ha druckit bärs med min gode vän och själsbroder Johannes. Då satte jag på en balja kaffe som jag drack upp själv och åt ett halvt paket Ben & Jerry och satte igång att steka pannkakor till ungarnas matsäck imorgon.

Helvete vad jag älskar livet ändå.

Förresten, den 1 börjar årets #blogg100. Då jävlar blir det bloggning varje dag. 

Wendy Beckman, Apples chef för butikerna i Europa, pekar och berättar om den butik teknikäpplet vill bygga i Kungsträdgården.
Jag var där på presskonferensen idag. Den kan sammanfattas med ett ord: effektiv.
När den väl började alltså. För innan den började hängde ett tiotal übertrevliga Appleanställda utanför montern med identiska kläder och supervänliga leenden.
De bara var där och gjorde ingenting.

Men sedan kom Wendy och då jävlar blev det leverans. Hon sportade femton-tjugo förutbestämda sägningar om platsens förträfflighet, Apples goda intentioner gentemot stockholmarna, byggnadens utformning och Applea fantastiska utbildningsprogram och karriärsmöjligheter. Typ.

Hon sa det hon ville och gick därifrån.