Var ute och käkade med Helene. Firre och sandefjordssås, creme brulée. Nickade till i soffan efteråt. Vaknade som vanligt före övriga dagen därpå, käkade gröt och gick till gymmet. Körde marklyft och frontböj för att fira lördag. Har börjat med ett nytt program och det känns i kroppen att det tar på ett annat sätt. Några nya muskler lär det dock inte bli, det har jag aldrig lyckats med.

I söndags promenerade vi längs Söders södra kant. Solen sa hej och vi var inte ensamma om en säger.

Har börjat läsa Don Winslow igen. Jakob pratade om honom och jag blev inspirerad. En bit in i första delen av Stad i brand kom jag på att jag läst den förut. Men jag tar den igen, med storyn i färskt minne blir det rimligare att fortsätta med tvåan. Lättläst, hårdkokt amerikanskt gangsterdrama. Ibland är det precis vad man vill ha.

Thursday morning jump start.

Drog till gymmet i morse före jobbet. Två av de andra morgonstammisarna var tillbaka. Vi nickade till varandra. En fin liten gemenskap, om än så försiktig.

När jag och Helena ställde upp i Nynäshamn swimrun för några veckor sedan (illa förberedda och med en så snäv tidsmarginal att vi inte hann genomföra hela loppet) ifrågasatte vi vårt engagemang. Varför hålla på och ställa upp i lopp som medelålders motionär med små möjligheter att pressa ens sina egna tider? Barn, partner, kompisar – ingen bryr sig ifall man är med eller inte. Inför varje ny start bannar man sin egna svaga träningsinsats och går till start med låga förväntningar.

Ändå gör man om det.

Nu sitter jag på en buss på väg till Vansbro. Imorgon ska jag och min syster Johanna simma tre kilometer i kallt vatten där. Varför? Jag har simtränat tre gånger den här våren. Dessutom har jag nyligen varit sjuk. Det kommer att vara en kamp från början till slut.

I bästa fall känns det roligt efteråt. Ett kort lyckorus grundat i både kroppen och huvudet kan inträda efter målgång.

Nervositeten som byggs upp inför start bidrar till en känsla av att det är något viktigt på gång. Vilket det ju inte är, men att vara nervös är konkret och inte helt oangenämt.

Starten är 11.30 på lördagen. Jag kommer att ge allt.

Vaknar först. Dricker ett glas vatten och knyter skorna. Springer runt Rökärr och ner till sjön. Där var Tord och Katarina. Vi språkade lite. De ska ha fest på sitt ställe ikväll och var nere vid sjön för att låta hunden ”bada av sig lite”. En tradition på midsommarafton enligt Tord. Jag tog ett snabbt dopp, om jag inte haft sällskap hade jag näckat. På vägen hem mötte jag Mathias och Malin på varsin hästrygg. Vi kommer att ses på Julita gård senare.

Tillbaka på torpet är kaffet slut.

OBS bilden föreställer annan "maskin" på grund av "hann" inte fotografera bänkpressen.

Utegymmet vid Eriksdalsbadet. I minusgrader och lätt snöfall en sen söndagkväll.

Förmodligen bättre mental träning än fysisk.

Å andra sidan är det viktigaste formen av träning.

När jag låg ner på marken i "bänkpressmaskinen" och tittade upp mot svart himmel och ljusa snöprickar tänkte jag plötsligt: Tänk om det skulle komma fram någon och bara helt sonika skjuta mig i skallen nu. Vilket snöpligt slut det skulle vara.

Sedan reste jag mig och sprang hem.

@a_jennische

Jag betalar 345 kronor i månaden för att träna absolut max en gång i veckan. Den snabbtänkta räknar då ut att varje pass kostar nästan 90 spänn.
Det är inget bra pris.
Särskilt inte med tanke på att jag kan utnyttja det fina utegymmet vid Eriksdalsbadet gratis samt använda bostadsrättsföreningen habila styrketräningsrum för 600 kronor PER ÅR.

Jag köpte gymkort i höstas för att sätta press på mig själv men hej det handlar inte om mig. Jag var en jävel på disciplin så länge det handlade om att styra över mig själv. När all ens tid ska samköras med fyra andra individer, varav tre är långt ifrån självgående, så är läget ett annat.

Nej min nya deal blir att satsa på beach 2013 UTAN gymkort.

Stadslöpning kräver sin människa. Du måste stå ut med att du är högröd, svettas och flåsar till allmän beskådan. Du måste också väga in att du riskerar att möta människor som du i vanliga fall bara möter i jobbet, och som du inte alls vill visa dig bruten inför.