När jag och Helena ställde upp i Nynäshamn swimrun för några veckor sedan (illa förberedda och med en så snäv tidsmarginal att vi inte hann genomföra hela loppet) ifrågasatte vi vårt engagemang. Varför hålla på och ställa upp i lopp som medelålders motionär med små möjligheter att pressa ens sina egna tider? Barn, partner, kompisar – ingen bryr sig ifall man är med eller inte. Inför varje ny start bannar man sin egna svaga träningsinsats och går till start med låga förväntningar.

Ändå gör man om det.

Nu sitter jag på en buss på väg till Vansbro. Imorgon ska jag och min syster Johanna simma tre kilometer i kallt vatten där. Varför? Jag har simtränat tre gånger den här våren. Dessutom har jag nyligen varit sjuk. Det kommer att vara en kamp från början till slut.

I bästa fall känns det roligt efteråt. Ett kort lyckorus grundat i både kroppen och huvudet kan inträda efter målgång.

Nervositeten som byggs upp inför start bidrar till en känsla av att det är något viktigt på gång. Vilket det ju inte är, men att vara nervös är konkret och inte helt oangenämt.

Starten är 11.30 på lördagen. Jag kommer att ge allt.