Måndag = training camp day. Jag åker dit med brorsan och Patrik, eftersom det är kul att göra jobbiga saker ihop.
Det är fullt i lokalen när vi kommer.
Daniel kör stenhårt. Brorsan håller på att svimma och jag påminns återigen om att springa långt och att lyfta sin egen kropp är helt olika saker. Men kul är det. Efteråt.
Vi handlar och drar och sköljer av oss i sjön. Det är fullt av folk trots att klockan är nio. Jag känner igen ett sällskap, en jordbrukarfamilj. De står och pratar om vetet. Jag uppfattar inte om det växer bra eller dåligt men förmodligen är torkan förödande.
Vi åker vidare till torpet och gör squashbiffar med spaghetti som äter med röda döden.

##
Om en dryg vecka springer jag och Patrik KK-Joggen. Vi anmälde oss i dag.

##
Dif AF tränar torsdagskvällar. Det är åt helvete. Det är den enda kväll i veckan jag verkligen inte kan.

@a_jennische



- Posted using BlogPress from my iPhone

Börjar dagen med att gå ut och inspektera bänken. Det var så mörkt när jag hyvlade det sista i går att jag knappt såg.
Den ser bra ut. Och den är stadig. Så stadig att jag kan sitta på den utan att känna minsta vingel.
Jag är stolt.
Imorgon ska jag måla den. Kanske.

Vi äter frukost och bestämmer att det här är dagen då det äntligen ska bli av att hälsa på Tjurn, Sofolisa och Lilltjurn på deras lantställe.
Helene blir hemma. Hon har jobbgrej att skriva så det kan inte hjälpas.
Jag packar bilen men ungarna och pratar och skojar hela vägen så att dottern inte ska komma på att hon är åksjuk. Det funkar.
##
Tjurfamiljens ställe är fantastiskt fint. Stort och hemtrevligt. Leksaker finns med. Och fika. Och badplats.
Om det inte vore för middagen hemma hos mamma och pappa (med min mormor på plats) hade vi stannat hela kvällen.
##
Mormor håller stilen trots ålderdom, viss glömska och dålig hörsel. Det är fint att träffa henne.
Syster Klaras man Pelle är också här. Det visar sig att han spelat amerikansk fotboll! Jag pratar entusiastiskt om att vi borde börja träna med ett lag ihop. Han fattar grejen.
##
Det regnar lätt när vi kör de två milen hem till torpet men några mängder vatten blir det inte. Svampsäsongen är fortsatt “put on hold."
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPhone

Min fyraårige son stoppar huvudet under vattenytan. Gång på gång på gång.
“Titta vad jag kan, pappa! Utan att få vatten i munnen!” utropar han. Stolt och glad.
Jag förundras.
Just nu händer något nästan varje dag som får mig att förundras över mina barn. Både när det gäller den stora och de små.
Jag tänker att det här måste vara det bästa sättet att lära sig simma, bara bada järnet och leka i vatten varje dag. Det är synd att det är långt ifrån varje sommar som skapar sådana möjligheter. Det är också synd att inte alla föräldrar har råd och möjlighet att vara sommarlediga länge.
Jag tänker på det och känner tacksamhet.
##
Jag fick en träregel häromdagen av min pappa. Han hade tänkt bygga ett staket men nu bestämt sig för att det inte behövs. Jag sågar upp den i lämplig längd för ben till en tillredningsbänk som ska få ackompanjera diskbänken. Resten av virket som behövs hittar jag i ladan. Det är inte ultimata mått på alla plankor men det duger.
Skivan är det svåraste. Det har jag ingen. Istället tar jag tre breda plankor och lägger intill varandra, med litet mellanrum. Det blir bra. Nästan. Den mittersta är tjockare än de övriga och det irriterar mig något fruktansvärt. Jag går till ladan igen. På logen står en gammal träkista med uråldriga verktyg och om jag inte minns fel ligger där en rubank.
Jag har rätt. Där finns till och med flera, som fungerar.
Det är med stor tillfredsställelse jag jämnar till arbetsbänkens mittersta planka med hjälp av ett verktyg jag hittat.
##
Mitt nyblivna intresse för NFL håller i sig. Jag har också, efter noga övervägande och via en kort detour till Oakland Raiders, bestämt mig för att göra New York Jets till laget att hålla på. Jag berättar om detta på Twitter.
@danielcroona frågar mig varför och jag svarar så här (läs nerifrån och upp):

Jag tar @danielcroonas slutord som ett bevis för att jag är rätt ute:


##
För övrigt är Magda NK den bästa loppis jag någonsin varit på.

@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPad

Vita, bruna och gröna ägg.

Vi kokar ägg till frukost. Gröna ägg. Vi köpte de av en familj längre bort på vägen som har höns, hallonodlingar, bin, ekologiska grönsaker och egna kalvar.
“Vi är mycket stolta över de gröna äggen. Det är en särskild sorts hönor som värper dem” säger kvinnan som hjälper oss.
Vi äter dem men andakt. De smakar likadant som de vita och bruna fast mycket godare än de massproducerade industriäggen.

##
Hettan är påträngande ända fram till kvällen. Vi ska ha gäster klockan fem men skjuter upp allting för att hinna bada ordentligt. Vi har knappt börjat laga maten när gästerna kommer. Vi låter de hjälpa till med att bära möbler och sköta grillen och allt blir trevligt och bra på alla vis ändå. Ungarna leker järnet med deras barn. Storsonen hittar en jämnårig frände och de försvinner in i det digitala spelandets förlovade land.
Vi äter hemodlat och svettas i kvällssolen på baksidan.

##
Klockan fem i elva, när tvillingarna somnat kommer en bil körande över den avstängda vägen över åkern. Strålkastarna sveper över ladan.
Jag är ute och när bilen ska passera mig stannar den. Det är en av traktens storbönder tillika vår hyresvärd som kör. Bredvid sitter en kompis med gevär i handen. I baksätet sitter en eller två hundar.
“Vi är ute och jagar gris. Vi såg tjugo stycken där borta” säger hyresvärden.
“Ursäkta en dum fråga, men hur ser man att jaga vildsvin så här dags” frågar jag.
“Ja det är på gränsen till lite sent men det går. Nej, nu ska vi vidare och sondera lite mer” säger han och kör vidare.
Grabbarna grus, de gör lite hur de vill här ute, tänker jag och går in för att borsta tänderna.

@a_jennische


- Posted using BlogPress from my iPhone

Vi gör något annorlunda. Tar bilen till en annan badplats än den vanliga. Läppebadet.
Det är ett felsteg.
Men det är svårt att förutse.
Jag ringer för att kolla om man kanske slipper att laga lunchmat.
Jodå, det finns både varm korv och färdiga mackor, säger kvinnan i campingreceptionen.
Vi packar bilen och kör de två milen. Vi knallar ner till stranden och möts av en grön gegga.
Vi inser att bad är kört.
Vi går upp till kiosken för att köpa korv istället.
Där möts vi av deppigaste depp. Urplockat. Dåligt skött.
Vi kör två mil tillbaka, till vår vanliga badplats. Slutet gott allting gott. Solen gassar. Brorsan kommer. Det är stoj och glam.

Men Läppebadets camping, nej det får minus i kanten. Deras personal borde haft vänligheten att informera om att just bad inte är en bra idé för tillfället på grund av att Hjälmaren blommar.

##
Training camp är igång. Jag tror jag överger Oakland Raiders för
New York Jets. Jo det blir nog så.

##
Vi köper pizza till middag. Pizza i Äsköping. Där sitter Stig och Birgitta. De uppdaterar mig om barnen.
Jag minns en gång för länge sedan när Stig hämtade mig och Mattias och några till en sen natt i Köping i samband med Raj Raj, men det är inte värt att prata om. Det är bara ett sådant där minne man inte varför man har, som inte är något speciellt.

##
Vi avslutar kvällen med att hälsa på Anna och Emy. Barnen vill aldrig åka. Lillsonen skriker hela vägen hem.

@a_jennische


- Posted using BlogPress from my iPad

Jag fastnar i sanden och gräver en… grav?

Vaknar av alarmet. Klockan är 07.04. Om en och en halv timme ungefär ska jag och Calle på Strömkärrr springa två mil. Det blir första gången den här sommaren vi springer ihop. Det är också den första gången det här året jag ger mig på en så lång distans.
Jag går ut i köket, smyger för att inte väcka alla andra. Dricker vatten och äter en lätt frukost. Kaffe är väl inte det optimala före träning men jag klarar mig inte utan.
Senare i dag ska Heléne åka till Stockholm en sväng för att hämta storsonen och jag blir själv med tvillingarna. Det var ett tag sedan nu, de senaste veckorna har präglats av umgänge. Jag blir glad när jag tänker på det Marie Selander sa till oss när vi hälsade på varandra nere vid badstranden häromdagen.
“När jag åker förbi ert ställe tänker jag alltid att det ser ut som hos oss på sjuttiotalet” sa hon.
“Vaddå, för att det är så stökigt eller?” frågade Heléne.
“Nej, för att det alltid är en massa folk och barn och cyklar och så där. Det ser så trevligt ut” sa Marie.
I min bok är det ett mycket fint beröm.
Jag laddar med sojamjölk och skräp. Det senare betyder müsli men ända sedan barnsben har jag sagt skräp. Fil och skräp. Det var min pappa som myntade det någon gång och sedan dess sitter det i.
Min kropp känns tung. Jag bestämmer mig för att det släpper när jag väl är igång.
Jag får rätt. Det är en superfin löprunda. Den blir inte 20 kilometer lång men väl 15 i högre tempo än väntat. Jag duschar med hink och låter endorfinerna rusa genom min kropp.
##
Helene tar bussen in till stan för att fortsätta med tåget till Stockholm. Jag tar tvillingarna till stranden. Jag gräver en fyrkantig grop i sanden. Jag tar en bild på den och då slår det mig att det ser ut som en liten grav. “En grav över sommaren” hinner jag tänka innan jag slår tanken ur huvudet. Än återstår veckor innan vardagen och hösten är här. Flera veckor. Sommarveckor.
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPhone

Ur boken “Rules of the Game”.

Handlar färg på Cheapy. Och lite sandpapper, en pensel och lacknafta. Det är dags att måla diskbänken. Röd får den bli. Jag ska bygga ny grej också. En tillredningsbänk. Jag fick en överbliven regel av min pappa när vi var inne i stan i dag för att låna böcker på bibblan och tvätta. Den nya bänken blir ett projekt att rulla igång senare i veckan. Frågan är hur jag ska få till själva skivan…

##
Vi bestämmer oss för att äta lunch på Klifv Inn. Den vegetariska lasagnen är helt okej. Den vanliga också (enligt barnen) och Helene och Klara ger kycklingen godkänt. Min pappa däremot är inte alla nöjd med “torskfilén”, som visar sig vara panerad fulfiskfärs. “Det är sådan fisk man får i skolmatsalen” som pappa säger.
Han klagar. Kocken säger att han köpt den som torskfilé men ger pengarna tillbaka.
Strax kommer ett nytt par till krogen. Kvinnan beställer också torsken. Hon sticker kniven i den och gör samma observation. “Det är ju skolfisk!” Den skickas omedelbart tillbaka ut i köket.
“Jag vill ha en lasagne istället” säger hon.
Mannen hon kommit med är mycket uppbragt.
Kyparen ser trött ut.

##
Eftermiddagsfikar på Sköna Gertruds kafé på torget. Dricker svart kaffe och äter en knäckande god cheesecake med jordgubb. Hela fiket är toppen. Väl värt! Inte en skolfisk så långt ögat når.

##
Jag får reda på att Niclas, en före detta kollega till mig som numera är sambo med min nuvarande kollega Elina, har spelat football och dessutom varit grym.
Jag måste ringa honom för lite regelhjälp. Det är ännu oklart vilket lag han håller på i NFL.

##
TheMMQB har en artikel i dag om hur det är att vara gay och spela i NFL. Den ska jag läsa nu.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPhone

Allén efter Backa. Vackert.
Måndag morgon och inga gäster. Än. Jag vaknar av att brorsan ringer och säger att han tittar ut i dag. Kanske kommer Fredrik med också. Det är bra. Det är sådant som gör att det aldrig blir tråkigt att parkera sig på ett spartanskt utrustat torp i västra Sörmland i vecka efter vecka. Vi är här, gör vår grej och titt som tätt kommer vänner och familj och hälsar på.
Jag går upp och drar ihop frukost. Ungarna är på bra humör och försvinner iväg för att fippla med någon form av Batman-lek.
Jag scrollar Bleacher Report och kommer på att www.themmqb.com lanseras i dag. Det är värt att hålla koll på. Det är Sports Illustrated-kolumnisten och football-reportern Peter Kings nya sajt för football-nyheter och annat relaterat.

##
Brorsan har både Fredrik och bullar med sig. Vi drar och badar och minns gamla tider när vi hoppade från klipporna i stället för att simma från stranden. Ungarna trycker i sig hela påsen bullar och går tårtor i sanden.

##
TheMMQB är lovande. Jag som inte kan någonting om football (än) läser med behållning om New England Patriots snille till tränare och hur Washington Redskins ska hantera ett läge där quarterbacken Robert Griffin III fortsätter att vara skadad. Jag saknar en artikel om Oakland Raiders men det lär komma.
##
På gruppträningen med Dala nere på Öljevi IP gör vi parövningar i strålande solsken. Burpees, fällkniven, skidåkaren och armhävningar. Det är svinjobbigt och kul.
Dala kan ordna en en anmälan till KK-Joggen och ja, kanske nappar jag. Har aldrig sprungit det loppet. Kan dessutom vara bra förberedelse för Run In Blood.
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPhone

Vi dukar långbord på framsidan. Trots att klockan bara är tio på morgonen värmer redan solen. Ungarna vaknade först så klart och har redan varit igång en timme, gästerna släntrar upp nu. Det är glada miner. Gårdagsnatten innehöll både allvarliga samtal och sanslöst flabb och även om vi tömde sista flaskan framåt halvfyrabläcket så mår alla förvånansvärt bra.
Svårt att göra annat efter en natt med engagerat prat om både spyor, barn, misshandlande män, fruktkräm, Gnosjö, punghållare, runkbulle och lajvare.
Vi brygger tre pannor kaffe, ställer fram frukost med röda döden minsann och det är liv och rörelse och det är cigaretter och goda skratt. Det är ett sådant där tillfälle som jag vet att jag drömde om ibland som ung. Att få ha ett hus på landet som är fullt av roliga vänner och där barn springer runt nakna och är härligt oförstörda och där det snackas politik och musik och där solen alltid skiner. Jag tar fram sågen och gör två “Batman-grejer” efter att sonen gjort utförliga ritningar och vi dricker kaffe igen. Till och med Jacob unnar sig en skvätt.

Vi drar och badar som avslutning.
Vännerna tackar för sig på stranden och rullar sin hyr-BMW mot Estocolmo igen.
Det är en söndag i juli. Hösten är ännu långt borta.

Vi cyklar hem. Ungarna fortsätter bada i “poolen”. Helene lagar knäckande goda sojabönsbiffar och jag diskar ett berg. Jag hör mitt namn återigen nämnas på Mattsson & Helin och tänker på vad min son fyra år säger när vi lite senare sitter och pratar efter middagen. Om bad och dykning och konsten att hålla andan och varför luft är bra.
“Man måste andas. För man vill leva” säger min son.
“Ja, man vill leva” svarar jag.

@a_jennische



- Posted using BlogPress from my iPhone

Till vardags i Kina.

Min älskade bror Per är på sällsynt Sverigebesök. I dag landade han hemma hos mamma och pappa och alla syskon utom Klara är på besök. Det är som ingen tid passerat sedan sist. Vi är alla lite äldre men det är bara fernissa i sammanhanget. Vi hjälps åt att dra ihop middag och pratar om colombianska upphandlingar, kinesisk surfplatte-business och renkött. Det blir en het diskussion med vilda spekulationer till både höger och vänster om var landets renkött egentligen tar vägen. I affärerna finns enbart renskav men det måste rimligtvis produceras en väldig massa mer renkött än så. Skickas det på export? Blir det djurfoder? Äts allt upp i övre delen av landet innan det når Mälardalen?
Vi blandar upp diskussionen med lite amerikansk fotboll och allt är väldigt trevligt. Tråkigt att Klara och Pelle inte är med men det blir fler chanser.
På vägen hem till torpet igen ligger solen som en lat ost och sprutar guld över blandskogstopparna.
Det är grant.
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag och Helene åker raggarbil till Dufweholms herrgård för att fira hennes födelsedag. Nicklas ställer upp som chaufför och kör oss i sin fantastiskt häftiga Ford Fairlane 500. Det är den bästa bilresan jag varit med om. Det är en perfekt start på en bra kväll.

@a_jennische


- Posted using BlogPress from my iPhone

Långt ifrån.



På nära håll.



På riktigt nära håll.

Min diskbänk är ett pågående projekt. Frågan är om den någonsin kommer att bli helt klar. Det finns alltid plats för fler krokar eller speciallösningar så att säga.
I dag fick jag tillfälle att sätta dit den där hyllan perfekt anpassad för en radio, Ipad, ett sexpack folköl eller helt enkelt en uppsättning diskmedel. Se så bra det blev. I grunden är det en gammal Ikea-hylla med namn Valter men kraftigt decimerad.
Behovsanpassad design som det heter. Jag är sjukt nöjd. Igen.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPhone

Himlen över åkrarna har varit mäktigt molnig i dag.

Jag är trött i kroppen efter gårdagens sena löparrunda men bestämmer mig ändå för att vara med på den lilla ortens gruppträning. Den är ett nytt inslag här. Den har införts av Daniel, en av mina absolut bästa kompisar på den tiden jag var barn här. Han är hälsocoach och personlig tränare och har helt fattat grejen med att tänka lokalt. Med sin vänliga och föredömliga “no machismo”-inställning har han fått både unga män och äldre kvinnor att plötsligt börja träna, så till den grad att de nu simmar Vansbro och cyklar Vättern runt.
Jag applåderar. Allt som händer här är plus. Allt som får folk att lämna altanen och göra något vettigt tillsammans i byn (340 invånare) är plus.
Under själva träningspasset applåderar jag endast symboliskt. Mina lemmar är alldeles för trötta för något annat. Cirkelträning med kettlebells. För mig är det premiär. Det är lika jobbigt som det är kul. Eller nej, det är mycket jobbigare än det är kul men jag gillar det ändå. Efter bara ett par stationer med 30 sekunders repetitioner med tio sekunders paus mellan inser jag återigen att det är något helt annat att springa en och en halv mil än vad det är att styrketräna. Jag borde göra det här oftare tänker jag efteråt.
Jag tänker också hur satans jävla
jobbigt det måste vara att vara på något av NFL-lagens “training camps” som börjar i slutet av juli.
Cikelträning iklädd full skyddsutrustning, varje dag i flera veckor. Tjesus asså.


@a_jennische


- Posted using BlogPress from my iPhone

Chip Kelly. Foto: Philly.com

Oakland Raiders har en orörd logga sedan 60-talet.
Seattle Seahawks-fansen ska sätta Guiness-rekord i konsten att låta mest på läktaren. Försöket ska genomföras vid höstens premiärmatch mot San Francisco 49ers.
Chip Kelly – en collegetränare som gjort sig ett namn på att vara en av de största nytänkarna inom football är ny head coach för Philadelfia Eagles.
New York Jets har problem med quarter back-positionen. Fjolårets flopp Mark Sanchez har fått konkurrens av nydraftade Geno Smith och vem som ska spela är en het diskussionsfråga.
Chris Kluwe är en av NFL:s mest frispråkiga spelare. Han är flitig på Twitter, är inne på serietidningar och Warcraft samt har inga problem med att prata politik. Bland annat är han en enveten förespråkare för gay rights. Nyanställd av Oakland Raiders. Snacket går att han fick lämna Minnesota Vikings just på grund av sitt munläder.

Det är fortfarande kul med NFL. Här är ett tips på en bra podcast med Dave Dameshek för den som snabbt vill få koll på snacket inför säsongen.
Måste sluta. Grannen är på väg. Vi ska kolla Any given sunday eller Blindside.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPhone

Grannen är på besök. Han har hunden med sig.
Efter en stund kommer katten. Den har gått hit på egen hand. En kilometer längs grusvägen. Den står och jamar utanför en stund innan vi släpper in den. Hunden far genast upp för att hälsa på sin kompis hemifrån och strax ligger båda tätt intill varandra på golvet och bara myyyyzer.
Jag och grannen pratar politik och mänsklighetens eventuella evolution/undergång.
Det är en alltigenom bra kväll.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag läser Bleacher Report och fastnar direkt. Hösten 2013 ska ägnas åt NFL.
Jag mejlar min kollega och beskriver peppen. Jag behöver någon med mig i detta nya intresse, någon som vill gräva ner sig tillsammans.
Han nappar, om än något motvilligt till en början.
“Ett tecken på lappsjuka, eller bara en genuin nyfikenhet på nya grejer?” skriver han.
Jag svarar att lappsjuka är bra för både skaparlust och nyfikenhet och att vi bara måste köra den här grejen. Det är dags att välja lag, dags att lära sig reglerna, dags att se en match eller två. Jag har aldrig ens sett en hel match men älskar hur spelet och spelarna ser ut. Det är hårda tacklingar men samtidigt mest som schack. Det finns hur mycket som helst att grotta ner sig i. Som alla termer; wide recievers, corner backs och special teams och tusen tusen fler.
Det blir kul.
NFL 2013, here I come.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPhone

Jag gläntar på rullgardinen. Det regnar. Klockan är strax efter 06 och jag är ensam vaken. Det är avsiktligt den här gången. Jag somnade tidigt i går och planen är att springa en morgonrunda.
Jag ställer mig på farstubron och tvekar. Det är inte kallt men regn är regn. Deprimerande. Jag känner mig allt annat än pigg och kraftfull. Men det är skönt att vara ensam en stund och det är bra för huvudet att röra på sig. Jag knyter skorna och ger mig iväg.
Jag lyssnar på ett nytt avsnitt av Mattsson & Helin, det nästa sista innan jag bränt av allihop. Det är ett utmärkt sällskap. Jag tycker särskilt om att de pratar en del om lokaljournalistik, om behovet av sådan och den svåra omställning alla tidningsföretag är uppe i. Jag saknar däremot ett resonemang om att många lokaltidningar till stor del har sig själva att skylla. Inte bara när det gäller saktfärdig digitalisering utan även när det gäller innehåll. Jag tror att många lokaltidningar lockar färre läsare/prenumeranter för att de innehållet för lite material som känns viktigt, roande och engagerande. Tilltal och läsarnärhet är andra områden som kan utvecklas på många håll tror jag.
Jag tänker på det när jag närmar mig sista skogsstigen. Avsnittet är slut lagom när jag är tillbaka på farstubron. Jag dricker två glas vatten och sätter på kaffet.
Det regnar alltjämt.

@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPhone

Vi har gäster. En kompis till storsonen är här med sin pappa och syster. Vi åker till stranden på förmiddagen. SMHI har förutspått sol sol och värme. Så blir det inte. Det är hyfsat varmt men solen kommer inte riktigt igenom diset och nere vid stranden blåser det svalt. Vi stannar en stund i alla fall. Jag tänder en engångsgrill och bränner två paket korv. Jag avskyr matlagningsbiten av att grilla. Jag gillar när det brinner, sedan blir det bara besvärligt. Det är svårt att tajma glöden och det är svårt att få allt färdigt samtidigt.
Korven går ända ner.
Sedan vill alla åka hem.
Tillbaka på torpet infinner sig ett slags “mellan blocken-lugn”. Ett lugn som infinner sig när en aktivitet är avslutad och alla hämtar kraft inför nästa, utan att behöva äta.
Annars går stora delar av dagar med besök åt till att planera och fixa mat. Det är okej. Mat på tidpunkter är a och o för bra häng med barn. Den som inte bryr sig om det kan framstå som skönt avslappnad men får snart ett straff i form av:
1. Barn som skriker och är ledsna.
2. Barn som slåss.
3. Barn som ramlar och slår sig.
4. Vuxna som inte har tålamod nog att avstyra allehanda barnkriser på smidigt sätt.

Klockan närmar sig halv fyra på eftermiddagen. Det börjar bli dags att fixa mellis. Det är ändå två timmar sedan det vankades korvlunch.

—

För övrigt är podcasten Mattsson & Helin mycket sommarvänlig lyssning. Det har blivit som knark för undertecknad.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPad

Vi har gäster. Min bästa kompis när jag var i lågstadieåldern är nu istället sommargranne. Han är egenföretagare. Han jobbar som snickare, driver hästgård och tävlar i fältritt. Hans sambo jobbar heltid som redovisningskonsult, pluggar halvtid och tävlar i dressyr. De jobbar järnet i ordets rätta bemärkelse. De har helt andra preferenser än innerstadsstockholmaren och det är på alla sätt bra. 

Jag är så less på att lägga barn. Jag önskar det var som i Dumma mej 2, filmen jag och storsonen såg på bio i Katrineholm tidigare ikväll. Då bara säger Gru, pappan i filmen, till sina tre små döttrar att det är dags att gå och lägga sig och de bara hoppar genast upp i sina sängar, säger något gulligt och somnar.
Jag läser böcker i sängen för tvillingarna. Det är trevligt men sedan börjar tjatet om fler böcker och tusen frågor om allehanda saker, vilket är charmigt till en början men när det gradvis utvecklas till ilska hos alla parter är det inte lika kul längre.
Jag bannar mig själv för att jag alldeles för ofta hyssjar åt ungarna och för att jag har dåligt tålamod och blir grinig. Men när klockan börjar bli senare än 22 och det larm som varit på sedan tidig morgon inte vill bli tyst, ja då händer något. Längtan efter att barnen ska sova är så intensiv att tålamodet liksom är dåligt från början.
Självklart är det inte alltid en kamp. Det finns kvällar när allt flyter, när allas tålamod, välvilja och kärlek är det som regerar ända tills vi når hållplats John Blund.
Det svårhanterliga är att det ofta hänger på dig själv. Är du själv trött och grinig, ja då är det perfekt upplagt för en stökig kväll. Och tvärtom. Det är ju bara så jävla svårt att tvinga sig själv till att vara den där mysiga och varma pappan när man känner sig bombarderad, attackerad av en armé av barn som bara vill besegra dig. Krossa dig. Få dig att ge efter och bli inkonsekvent.
Ja ibland känns det så. Jag vet att det är ett tecken på trötthet. Jag vet att det är en överreaktion. Jag vet att det går att motarbeta och att sådant lönar sig.
Ändå, ibland bara måste man lätta på trycket.
Jag älskar mina barn mer än allt, ändå finns det ingen annan som kan driva mig till samma nivå av irritation. Jag antar att det är som det ska.

—

För övrigt får Dumma mej 2 högsta betyg i genren rolig familjeunderhållning.

—




- Posted using BlogPress from my iPad

Den gamla skogsvägen bort mot föräldrahemmet är sig inte lik. Den är numera omgiven av hyggen. Till skillnad från förr kryllar här också av smultron. Jag tar med mig tvillingarna. Vi tar varsin burk. Jag en stor och de varsin liten. Sonen tar på sig de finaste balettskorna och dottern hoppar i stövlar.



Vi behöver bara gå i ett par minuter så sitter vi i ett rött skimmer. Jag har aldrig sett så mycket smultron på ett och samma ställe förut. Det här är ett smultronställen. Ett smultronställe i ordets rätta bemärkelse.
Vi stannar en lång stund. Ungarna leker att de är smultronfolket och byter till ett för mig okänt språk då och då. Jag njuter av att under tystnad få plocka smultron i min egen takt. Det är ett sådant där tillfälle när det är som bäst att vara småbarnsförälder. När barnen är alldeles intill och upptagna av något på egen hand. Det öppnar för att man själv kan få pyssla med sitt ett tag utan att behöva gå därifrån.
Jag plockar ihop en halvliter.
Plötsligt kommer Helene och storsonen fram genom skogen och vi gör sällskap hem. De har varit och plockat svamp. Men förra årets ställen har gått under i takt med att skogsmaskinerna tuktat skogen så fångsten är knapp.
Vi går hem till torpet och gör milkshakes på smultron. Det räcker till en redig omgång till alla. Ändå blir det bär över. Det är fantastiskt gott. Det är så gott att barnen inmundigar allt under tystnad.
Nästan under tystnad i alla fall.
Jag tänker att det är fjärde juli.
Det är ännu långt till hösten.
Jag tar lite mer smultronshake i munnen och låter smaken rulla runt runt runt.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPad