Inga jobb #torplife S05E07
Tvillingarna fyller sex idag. Vilken grej.
Vi har byggt studsmatta och käkat tårta och haft allmänt jävla trevligt.
Tyvärr var jag tvungen att åka till stormarknaden och förstöra två och en halv timme (varav tre kvart i kö) av mitt liv men vad gör man inte för midsommartraditionen att överkonsumera potatis, mjölkprodukter och starksprit. Det senare kan man ju inte handla i matbutiken som bekant men ni fattar poängen. Det blir en satans massa handlande.
I kön träffade jag en kvinna som jag är löst bekant med. Hon är cirka 60 och berättade att hon nyligen blivit arbetslös. En av de stora butikerna i stan har klappat ihop och hon var en av många som fått gå.
Jag beklagade. Vi hann bara prata kort om det dåliga läget på den lokala arbetsmarknaden innan hon langade iväg en känga.
"Jag vet inte hur de tänker när de tar hit en massa folk när det är så många av oss som är härifrån som inte har jobb" sa hon.
Jag fick en bild i huvudet av den unga kvinna som satt utanför Ica Maxi och tiggde. "Jag heter Julia" hade det stått på hennes handskrivna papperskylt.
Kvinnan i kön forsatte:
"Vissa kommer hit med höga utbildningar. De går ju före oss" sa hon.
Jag sa att här på orten är det inte lätt för någon att få jobb. Det är svårt oavsett ålder och utbildning.
Jag ville egentligen gå i polemik, säga att hela arbetsmarknaden genomgår ett stort skifte, att antalet jobb blir färre och att vår globaliserade värld gör att ingen längre kan lita på att de stora arbetsgivare som finns på orten kan räcka åt alla.
Men jag fortsatte inte prata. Vad skulle det hjälpa? Jag skulle mest låta som en dryg besserwisser. Jag lyssnade på vad hon hade att säga istället och tänkte samtidigt på vilken privilegierad grupp i samhället jag tillhör. Åtminstone just nu. Vem vet, hela mediebranschen kanske kraschar inom kort och då är även jag helfucked.
Hon fortsatte berätta. Att hon jobbat i flera decennier inom samma företag och att hon börjat jobba direkt efter gymnasiet.
Hon har några månader kvar med lön men sedan: Den stora ovissheten.
"Jag har fem år kvar till pension. Jag har ingen lust att bara gå och dra" sa hon.
En rimlig inställning. Man kan bli stressad, frustrerad, arg och ledsen för mindre.
Ändå kan jag inte sluta tänka på varför vi så gärna vill ha en syndabock. Någon att anklaga och måla upp som fienden. Och helst då någon annan svag grupp.
Gör det att vi känner oss mindre som förlorare om vi åtminstone kan vinna över dem på jumboplatsen? Förmodligen.
Det lika lockande som farliga med den åskådningen är den dessutom erbjuder en lösning på problemet: "Bort med de andra".
Det är fan inte lätt att tackla den grejen. Men det måste vi. För annars barkar du år helvete på så många fler sätt än vi kan ana.
Roland Paulsen kanske är något på spåren när han skriver att den moderna människan måste lära sig att värdesätta sitt liv utifrån en poängskala som inte har med arbete att göra. Lättare sagt än gjort, dessutom måste ju alla kunna leva av något, men ändå. Det kanske är en bra start. Det kanske skulle medföra att den vanliga förklaringsmodellen med "vi och dom" tappade en del av sin funktion.
Eller jag vetefan. Om folk vill ha det som man alltid haft det och inte längre kan ha det så, vad är lösningen då? Finns det någon överhuvudtaget?
