Ibland är jag fan för på, för snäll och för dålig på att stämma av och prata med Helene innan jag bestämmer saker.

Tydligen har jag bokat upp hela helgen (med tre olika sällskap) utan att Helene vet någonting. Eller rättare sagt, utan att hon visste någonting.
Nu vet hon.
Och det är både bra och dåligt.

Själv mår jag mest dåligt.

Men men, det går över.

För övrigt är jag fullt upptagen med att läsa Daniel Suhonens "Partiledaren son klev in i kylan" samt vårda nya bloggen Soulenduro.se

Eller fullt upptagen är att ta i. Det är vad jag gör när jag inte är fullt upptagen. Med att hänga med barn, laga mat, diska, städa dass och planera mat.
Jag älskar allt det där när jag är här. Och jag bävar för att behöva sätta p för årets #torplife och växla upp igen. Lägga i den högre jobbväxeln, dra ner på sömnen och stressa mellan arbete, hem och skola.

Jag gillar mitt jobb. Jag gör verkligen det. Vissa gånger vore det nog lättare om jag inte gjorde det.
Nej det menar jag inte. Det är bara jag som måste bli bättre på att säga nej och gå hem i tid.

Jag sprang en kvällsrunda förbi Propptorp. Det gick i samma tempo som oftast fast det var jobbigare.

Allt kändes grymt.

Himlen var rosa och jag lyssnade på Slayers nya låt.
Den är fan HARDCORE!

Vilket får mig att tänka på Jimpas berömda Slayer-dyk den där sommaren på 90-talet då vi bodde i en sandlåda på Hultsfredsfestivalen.

För övrigt är jag nu anmäld till sommarens uppsättning av Julita Duathlon ) som min vän Daniel förtjänstfullt fixar. Kom igen, det blir kul!
Mitt mål: Under två fucking timmar.

Värt att notera är också att jag och ungarna eldade lunch idag. Vi passade på att testa hur det blir om man eldar en tom Brooklyn-lager också. Det blir fett coolt som ungdomarna säger.

Anslutningsvis.
Min granne och kompis Mathias bjöd på fälttävlan idag. Fett coolt det med. 

Vädret suger banan och ungarna är lite småless. Vad göra?
Ta fram alla tuschpennor och lek tatueringsstudio!
"Jag tycker att de här tatueringarna är snyggare än riktiga tatueringar" som sonen säger.
Där hör ni.

Har hållit på och grejat flera timmar med min andra sajt aochj.com nu och blev så förbannad att jag raderade hela skiten.

Inget fungerade som det skulle och dessutom är jag verkligen inte i behov av fler än en blogg. Jag gillar att ha flera bloggar på olika plattformar men jag orkar fan inte uppdatera dem och då är det bara kostsamt.

Nu får det vara den här. Åtminstone ett tag, tills jag ledsnar och blir tvungen att registera mig någonstans igen.

Bloggplattformar som jag testat hittills:

Blogger.com

Wordpress.com

Tumblr.com

Postach.io

Posterous.com

Först ett tips.
Marc Maron intervjuar Vince Gilligan, mannen som skrivit Breaking Bad och Arkiv X.
Jag hann lyssna lite igår kväll när jag stod vid min älskade diskbänk och lite i morse när jag satt på dass.

När jag satt där tänkte jag en stund på den förfrågan om ett jobb som jag fick igår, men nej. Stället verkar intressant, själva tjänsten fuck no. 
Sedan var det dags att rådda med allt för att komma iväg till svärmor i Småland.

***
Och nu är vi hos Svärmor. 
Shit vad mätt jag är. 
I bilen hit lyssnade vi på Sverker i Sommar och han sa fan det bästa någon sagt om Slussen på länge. 
"Det är en rondell i Stockholm som fungerar dåligt. De flesta människor i Sverige är inte intresserade av vad som händer med Slussen".
Word Sverker Olofsson.

Imorgon ska jag greja med hängrännan.

Och fira Helene. Hon fyller år. 

Körde en sväng med bilen faktiskt. Tog med mig storsonen ner till affären för att slänga skräp. En vacker sommarkväll med både ljusa och mörka moln över vete- och ärtfälten.
Vi tänkte köpa glass också men allt är ju tokstängt. Pizzerian stängd (dessutom har den inte glass), Ica stängt, macken borta sedan decennier och värdshuset mörkt som en balja med lock. Tur vi hade Guns n' Roses i stereon.
Jag erbjöd mig att byta efter halva vägen så att Axel skulle få välja någon av reklamradiokanalerna, men han avböjde. Han gillar inte Guns men sa att "det är ändå lite kul".
Det var fint tyckte jag.

Ungarna har fått täljknivar. En succé. Särskilt dottern älskar det, att sitta och skala och vässa pinnar. Hon höll på hela förmiddagen. 

En vandringsstav ska det bli, säger hon.
Jag är så glad att barnen gillar det. Jag kommer ihåg själv hur stort det var att få en egen täljkniv. Jag kände mig stor och ville sitta bredvid pappa bakom hans hyvelbänk. Han hade en liten snickarhörna i ena hörnet av lekrummet på den tiden. 
Jag skar mig såklart och fick lära mig att det trots allt är bättre att skära sig på en vass kniv än på en slö, eftersom såren blir renare då. 
Jag fick plåster och var på det igen. 
Det är något särskilt med att sitta och pilla och greja med händerna på det där viset. Och trä är ett skönt material. 
Jag hoppas ungarnas intresse håller i sig.

För övrigt har jag testat en ny träningsapp. Support your local scene heter det och eftersom jag upptäckt att Jogg.se och appen Svettig är skapad av bland andra Niklas Karlsson från Katne är en ju tvungen att bidra. 
Det är en svensk variant av Runkeeper eller Strava kan man säga, som mäter distans, tider och kartor och fungerar som en digital träningsdagbok. Ett forum och sajt med bloggar och tips finns också knutet till alltihopa. 
Jag är ovan vid gränssnittet men det brukar lösa sig ganska snabbt. Det känns självklart roligare med en produkt skapad av någon en har lite koll på jämfört med Runkeeper som jag använt hittills. 
Det är lite kul med denna Niklas Karlsson också, som jag helt nyligen insåg vem det var trots att vi följt varandra på Instagram svinlänge. För femton år sedan var han lite rund och spelade ståbas i rockabilly- och countryband och jobbade som programmerare någonstans typ. Nu är han värsta ultralöparen och jobbar med träningssajter. Tiden går. I like it.

Imorgon ska jag springa igen. Med Calle från andra sidan åsen. Cirka 15 kilometer. Det blir kul.

PS Slayer är fan världens bästa band DS

Mura en eldstad gjord för en sådan där fräsig stekhäll i gjutjärn. Check.

Elda i eldstaden samt värma upp stekhällen. Check.

Laga mat på stekhällen. Check.

Äta maten stekt på stekhällen. Check.

I övrigt: Skivstång samt Jack Werners intervju med Isobel Hadley-Kamptz.

Jag har en inneboende stress som gör att jag har svårt att ta sovmorgon. Sedan vi kom ut på landet sover ungarna som vedklabbar och vaknar först framåt halv tio, tio. Det gör att jag och Helene inte heller vaknar förrän framåt halv tio, tio. Det är ju rena lyxen och borde enbart betyda glädje men efter en vecka eller så börjar jag istället bli irriterad över att vakna så sent. Flera timmar av dagen har ju redan gått förlorade! Det blir ju fan inte frukost förrän det är lunch! 
Ja jag vet. Det är mig det är fel på. Men eftersom jag vet att det är så har jag också lärt mig att hantera det. Medicinen stavas sätta klockan och gå upp tidigt ett par dagar i rad så är ordningen återställd sedan och jag kan unna mig ett gäng sena morgnar igen. 

I morse var en sådan där medicinmorgon. Jag ställde klockan, snoozade en timme och tvingade mig ut för att springa. Det var sjukt värt. Först en jävla pina att sätta på sig kläder, men efter några meter på grusvägen så kände jag mig enbart glad. 
Jag sprang utan musik eller annat ljud i öronen, förbi hygget, förbi fälten, förbi mitt barndomshem och sedan rakt genom skogen. Jag svängde av skogsvägen och tog den gamla elgatan. Cheesus fucking christ vad där var blött. Det var som att springa i ett jävla kärr. Lerigt vatten upp till knäna. 
Underbart! Jo, på sant!

Sedan käkade jag två portioner havregrynsgröt like it's 1988 och blev sugen på att gå och lägga mig igen. 
Så blev det ju inte för då var alla barn uppe och allt var på fullt ställ och eftersom jag satt en ära i hålla elvaåringarna borta från mobilspelen åtminstone halva dagen så var det bara att lägga i en ny växel.

Vi sköt med luftgevär, jag tvingade dem att lyssna på Slayer, Dissection och  Darkthrone på svinhög volym (vilket genast fick dem att sätta igång med ett vildsint kuddkrig) och jag lyckades få alla att hjälpa till med att göra pannkakor.

Efter det sket jag i att hålla garden uppe men fick ändå med mig ungarna till grustaget för att hämta sten till det senaste viktiga projektet: mura en eldstad.

Josåatt. Första lagret är nu lagt. Med betong och sten och allt. Kände mig jävligt proffsig när jag blandade till den där sköna geggan och började bygga. Vi får väl se om allt fortfarande sitter ihop imorgon. Tanken är att göra allt lagom stort för den fräsiga stekhäll i gjutjärn som Helene köpte på Biltema.

Mvh 
Andreas "Ernst" Jennische

Min kollega @crj138 kallade på Twitter Jurassic World för ett brott mot mänskligheten häromdagen.
Nu förstår jag varför.

Jag var i Eskilstuna idag med två elvaåringar för att se den.
Cheesus fucking christ vad dålig.
Det bästa är flygbilderna över den ö där allt utspelar sig – och de innehåller inte ens några dinosaurier.

Chris Pratt som spelar filmens surmulna hjälte var helt okej i Guardians of Galaxy, här är han en underpresterande skyltdocka.

Manuset innehåller också flera luckor och mitt i alltihop börjar lillbrorsan (två barnbröder spelar avgörande roller) gråta för att han är övertygad om att hans mamma och pappa ska skilja sig. Han och storebrorsan åker en typ av spårvagn för att kolla in några stegosaurusar när tårarna bara börjar forsa ner. "Jag vet att de ska skiljas, de får mejl från varsin advokat" säger lillbrorsan.
"Nej nej, de har alltid varit så där" säger storebror.
Slut på scenen. Och slut på allt som har med saken att göra. End of känslosamt "barn är ledset för att föräldrarna ska skiljas-stycke".
Inte ens i slutet när alla återförenas i en gruppkram görs någon återkoppling.

Det värsta är ändå att dinosaurierna inte ser mäktiga ut. Att storyn är beyond imbecill tillhör ju genren.
Bäst är kontrollrums-snubben Lauwrys brillor. De klär honom.
Nej förlåt, det bästa – och det är mycket viktigt i sammanhanget – var att mitt elvaåriga sällskap fucking ÄLSKADE VARJE MINUT!!! Båda gav den nio av tio möjliga poäng. Det som gjorde att den inte fick full pott var att det inte var mer av allt.

I verkliga livet var centrala Eskilstuna mer deprimerande än jag mindes det.

Well well.

En bättre sak är den här intervjun med Laura Jane Grace, frontperson i bandet Against Me! Hon hette tidigare Tom Gabel och berättar personligt och till synes ärligt om sitt nya liv som transkvinna.
Det gav åtminstone mig några nya insikter. Den viktigaste: Det är inte alls säkert att den som genomgår en könsförändring själv vet what the fuck is going on eller har alla svar.

Sist men inte minst. Skivstången jag köpte på Biltema igår. I love it already.

Det har regnat idag så det blev tid för annat än strandhäng. Jag har beställt en våningssäng till ungarna och gett mig i kast med att sopa rent i delar av ladan. Pumprummet kan bli ett jävla mäktigt rum för äldre barn och vuxna att hänga i och eventuellt också sova i faktiskt. 
Den inre gamla svinstian får bli mekarverkstad och allmänt hobbyrum. 
Det kommer att krävas lite bygge och färg på väggarna men sedan så kan det bli jävla bra. 
När jag stod där ute och sopade lyssnade jag på Marc Maron igen, det var några dagar sedan. Han intervjuade en för mig okänd komiker som heter Richard Vos. Han var ett exempel på ännu en hårt kämpande amerikan med en dröm. Taskig uppväxt, tidigt drogmissbruk, trots detta egenföretagare med sex anställda redan som 22-åring (målarfirma) och med en dröm om att få syssla med komedi och strand up på scen. 
Senare: Trebarnsfar med ett sprucket äktenskap bakom sig och ett nytt i vardande. Han har alltid haft bra kontakt med sina barn och tagit mycket ansvar för dem, sa han. 
Och komiker blev han till slut.

Kort och gott: En slitvarg. Hur bra han är som komiker har jag ingen aning om men det kändes nyttigt att lyssna.

I övrigt är jag fortsatt bekymrad över att den "trevlige pappan" som var med och hoppade från klipporna igår hade en Ultima Thule-tatuering. Det var inte jag som såg den utan Helene. Antagligen för att jag inte har brillor när jag badar. 
En Ultima Thule-tatuering! Jesus fucking Christ.

Det slog mig igår, när grannen kom förbi och sa att han lyssnat på Anna Kinberg Batra på radio (han tyckte det var samma skit som allt annat, vi brukar prata om politisk öken han och jag), att jag inte hört en sekund av sändningarna från årets Almedalen.

Det kändes på något sätt bra, som ett bevis på semesterns allvar. 
Jag har aldrig varit i Almedalen. Om jag någon gång gör det är det för att jag blir kommenderad. 
Men visst, jag fattar grejen. Rockfria drogfestivaler är en tanke jag gillar, det är ju bara synd att rocken bytts ut mot politik.

Jag tänker att allt är precis som i Viktor Barth-Krons Gröna Gården och att författaren själv är där och tokligger runt med äldre kvinnor (vaddå, skulle figuren i romanen vara fiktiv!?) och att det är allmänt knullispartaj och roséspyor överallt. 
Nu när jag skriver det där så verkar det ju faktiskt helt rimligt att vara där.
Förutom när det gäller knullandet då, för det är ju så jävla jobbigt. Hålla på och mörka för Helene och sätta allt som jag håller kärt på spel, nej det får fan vara. Men en roséspya eller två, det skadar ju aldrig.

Well well nog om fucking Gotland.

I verkligheten är det mest bad som gäller. Bad, Leif GW Perssons första bok i serien om Palmemordet och musiktjänster på nätet. Jag har signat upp på både Tidal och Apple Music för att matcha dem mot Spotify. 

De kurerade listorna verkar bra hos båda, fast å andra sidan är min smak helt fucked up just nu så jag går på ovanligt mycket.

Det enda konkreta jag funnit än är att Tidal saknar Dischord Records. Stort minus.

Ett plus med Apple Music är att jag fick höra OT Genasis och Stormzy som jag aldrig hört förut.

Jag ställde klockan i morse för att hinna träna innan supervärmen slog till. Det gick sådär. 
Jag gick upp och jag sprang, men jag kom inte undan hettan. Det var gassigt redan klockan halv åtta på morgonen.
Det är inte min kopp te, att springa i brännande sol. Om jag får välja mellan det och underkylt regn väljer jag det senare tio gånger av tio.
Jag pinnade på så bra jag kunde men det blev inte så långt. Det kändes som en dryg mil men det blev ett par kilometer kortare visade det sig när jag kollade på Runkeeper efteråt. 

Den där morgonrundan satt i hela dagen sedan. Vi drog till stranden redan före lunch och var inte tillbaka förrän vid sex. Jag kände mig rätt mör redan innan vi gick iväg och ännu mörare när vi gick tillbaka. 
Men det hade inte funnits något bättre ställe att vara på idag än på @världensbästabadstrand

Det är 24 grader i vattnet!!!

Ungarna var i flera timmar. Dessvärre fick de betala med brända ansikten.

För övrigt fick jag ett förfrågan om ett nytt jobb idag. Det fick mig inte att bli exalterad.
Men ställa lite detaljfrågor kan man ju alltid göra, för att få lite mer koll på vad det är för ett jobb egentligen.

Vi hoppade från klipporna idag min brorsa Per och jag.

Det var som förr, fast vi blivit gamla. Lite läskigare kanske men lika roligt.
Jag vågade inte dyka från det höga, det har jag bara gjort en gång för längesedan. Det gav en rush ändå genom att bara hoppa med fötterna flyttat från fem-sex meters höjd ner i mörkt vatten.
Brorsan däremot han flög ner med huvudet först som den altlet han är. Lydie tog ett gäng fina bilder.

Det har varit fint att ha brorsan här i landet några veckor. Vi har roligt ihop. Men som allt annat gott måste det ta slut.

Annars har jag inte mycket att komma med idag. Jag drog ihop en jävla fin tacomiddag på en höft och blev perplex när jag lyssnade på Doug Stanhopes podcast och han helt öppet sitter och pratar om hur han köpt sex då och då genom åren. Han diskuterar detta med bisittaren och komikern Lynn Shawcroft som inte lägger någon vikt vid saken i sig utan fyller på med en historia om hur hennes make Mitch Hedberg (nu död) klagat på en upplevelse med en prostituerad kvinna eftersom han misstänkte att "she was faking it". No shit Sherlock.

Jag vet inte vad jag ska tycka om deras snack riktigt. Jag blir både förvånad, förbannad och fascinerad.

Imorgon ska jag springa.

Alla bilder tagna av LydieRuiz. 

Jag har plockat fram gubbräsern jag köpte förra sommaren av en man som heter Algot.

Det är en brittisk åttiotalshoj med bockstyre och spakväxel. Märket är Dawes, handbyggd i England.

Det är långt ifrån den snabbaste, lättaste eller mest bekväma åttiotalare som gjorts men vilken glädje det är att cykla den! Och vad snygg den är.

Brunt och guld i ljuv kombination.

Jag gjorde ju min debut i sporten duatlon på den här cykeln goddamnit.

British fucking steel!

Det enda som är direkt dåligt är sadeln. Så sjukt obekväm. Tänker att jag borde lägga pengar på en Brooks. Om det är någon hoj som ska ha en sådan jävla finsadel i läder är det en brittisk. Jag känner lite hat mot alla Brooks-åkare men samtidigt trånar jag efter samma. Är inte det en sorglig beskrivning av livet självt? En hatar sådant som en egentligen trånar efter.

Men ursäkta hur kom jag inte på det här?! Det var ett stickspår. En cykelsadel är en cykelsadel och ibland lite det inte mer än så.

Eller vad fan vet jag, borde fråga någon av de intelligenta och trevliga psykologerna jag träffade på bröllopet i Korrö istället. De borde veta.

Varför hatälskar jag Brooks-sadlar och vad säger det om livet?

Emil, Sandra, hjälp mig!

Jag fick äntligen läge att hjälpa mamma och mostrarna med att tömma mormors hus. 
Det var på måndagen. Sista dagen före flyttstädning. 
Det var bara det sista kvar var det sagt. Jag skulle hjälpa till att köra lite grejer till tippen och till loppisen på Ängby.
Det tar väl några timmar så kan jag vara hemma framåt eftermiddagen tänkte jag, om jag börjar tidigt. 
Jag cyklade in till stan för att möta pappa klockan nio och sedan satte vi igång.

Arbetet tog tolv timmar. Tre fulla släpkärror till loppis. En till tippen och två hem till mamma och pappa.
När jag kom till mormors hus och såg mostrarna där bland alla grejer fick jag upp en gammal bild från en bok i huvudet.
Den finns med i någon svensk punkantologi och föreställer Freddie Wadling som sitter på sin säng och röker. På alla väggar runt honom står skivor i långa rader, böcker, affischer, tusentals pinaler precis överallt. 
Bilden är tagen av en kompis till Wadling som kommit hem till honom för att hjälpa honom att flytta. Men Wadling har inte packat någonting!

Så illa var det ju självklart inte i mormors hus. Och varken mamma eller mostrarna röker. Men den där bilden beskriver ganska bra den känsla jag drabbades av. Där och då insåg jag att det hela skulle ta längre tid än jag trott.

Men nu är det gjort. Och jag är glad att jag var med. Min insats behövdes och dessutom blev det ett bra avslut, ett fint och definitivt hejdå till mormor.

En eloge till mamma som roddat och fixat med allt i flera månader.

"Nu har du fått vara med om ett riktigt småländskt bröllop" sa Helene efteråt.

Ja nu har jag det. Och jag älskar det.

I stort var upplägget som ett klassiskt bröllop. Kristen vigsel, sittning med trerätters och tal samt efterföljande dans med bar. Skillnaden mot det klassiska upplägget: Festen som pågick till sent dominerades fan av det äldre gardet.

Dessutom: En stor del av talen var musikaliska uppträdanden (av blandad kvalitet men framförda med mycket värme och kärlek) och innehöll noll prettoreferenser.

Det blev brakfest helt enkelt.

Själva middagen var också ovanligt bra. Anledning: Alla jag satt bredvid hade humor! En var psykolog, en blivande sommelier och en forskare inom ämnet engelsk litteratur. What a crowd det. Jag hade kul.

Också skönt att vara tillbaka på torpet.

Här är ett axplock ur fotoalbumet. 

Jag gick ut i vedboden för att hämta ved (!)  
Där fastnade blicken på en stor kaxig bit körsbärsträd som bara låg där på marken och var störig. 
Jag lade upp den på huggkubben och drömde till med yxan. 
Swisch donk. 
Inget hände. 
Swisch donk. 
Swisch donk. 
Swisch donk. 
Nu började jag bli förbannad. Jag drämde till igen, så att yxan fastnade i träbiten. 
Sedan fortsatte jag att hugga, fast uppochner. Alltså med yxhuvudet neråt, not huggkubben. Det är ett klassiskt trick mot sega bitar. 
Swisch donk klunk ner i marken i två bitar. 

Det funkade!

Jag utnämnde mig till fucking Master of vedboden och gick in.

I övrigt har jag sprungit i dag. En knapp mil i 4,27-tempo. Det kändes inte alls bra. Efter maraton har min kropp spelat humungus fungus med mig. Det känns som om jag väger ett ton.

Well well det lär väl ge sig.

Imorgon ska jag in till Katrineholm och handla en ny slips. Fläcken på den (!) jag har går fan inte bort trots behandling med sidentvål. Det vankas bröllop nämligen. Inte mitt eget dock.

Intill torpet ligger ett garage, aka en bilverkstad. Det är en raggarfarsa som har det som sitt privata mekartillhåll. Vi kan kalla honom Nicke. Han är en lika stor jävel på att prata snabb katneholmsdialekt son han är en stilikon i sin genre. Korta fransiga jeanskorts, tajt svart t-shirt (gärna instoppad) och bakåframvänd keps.

Han är ett ess på att fixa gamla raggarbilar också. 
Just nu håller han på att sälja en rosa Chrysler. Om jag hade 95 papp liggande i en låda hade jag köpt den. Men det har jag inte. 
Istället väntar jag några tiotal år tills Nicke har fixat den här. Så jävla snygg. En gammal Volvo-pickis.

PS. Drog till stranden. Solen sken ju för godsake. DS

En underbar sak jag såg idag. En fågel som tog ett bi i luften. Jag satt i en solstol på gruset och hörde något i luften. Det var en stor insekt, vad långsamt den flyger, hann jag tänka. Nästa sekund: SNAP! Hej då insekten.

Det har varit värsta fågelskådespelet på tomten hela dagen. Två av de gamla fågelholkarna rymmer ungar som är svinhungriga och deras stackars föräldrar flyger fram och tillbaka som galna.

Sonen har upptäckt att Icona Pop har gjort fler låtar än I love it vilket resulterade i att vi lyssnade på hela albumet på svinhög volym tre gånger på raken. Han har därmed också lärt sig innebörden av album och konstaterat att Dolly Style inte gjort något album, utan bara två låtar.

Själv har jag lyssnat igenom Refused nya. Den är fan svinbra. Svinbra. På allvar. Jag är mycket glad för detta.

Marc Marons intervju med Barack Obama kom ut idag. Den var okej men inte fantastisk. Mycket på grund av för få frågor.

Refused nya platta har också släppts men den har jag inte hunnit lyssna igenom än.

Nya säsongen True Detective får vänta tills Helene är tillbaka på torpet.

Viktigare än allt ovanstående är att jag vann mot musen. JAG VANN!!!
Dessutom TVÅ GÅNGER!!! För det var ingen mus jag krigat mot. Det var möss. Och båda åkte dit inatt. Den ena dog när den skulle ta ett bett av geléhallonet som fällan var riggad med, den andra när den skulle glufsa i sig russin.

Jag kände mig dock inte så glad när jag möttes av den synen i köket i morse. Mest besvärad. Men jag gjorde vad jag var tvungen att göra och återförde de stackars små (o)liven till moder natur.

Ungarna satte fingret på min tvehågsenhet med den mycket berättigade frågan:
"Varför vill du döda mössen när du inte tycker om att döda djur?"

Jag sa att möss är omöjliga att stoppa och att det inte är okej att springer omkring och bajsar i köket och försöker äta allt de kommer åt, hur gulliga de än är. Men inombords hatade jag mig själv lite också. Å andra sidan kan jag skriva upp det hela som en sedelärande historia om att vuxna (och därmed världen) inte är svartvita.

PS. Apropå den där Mike Judge-intervjun jag yrade om igår så har jag börjat kolla på HBO-serien Silicon Valley, som han skapat. Det är precis så bra som Helene sagt i ett års tid. DS

PS 2. Ungarna och jag tittade på Disney-rullen Mulan idag. Den var så bra att vi var tvungna att gå ut i skogen efteråt och krigas med pinnar. Sådant är det bästa, när en kulturupplevelse ger direkt effekt i form av pepp. DS igen.

Jag såg den idag igen. Inomhus. Den tittade upp med sitt lilla face bakom bänkskivan i köket. 
Jag hoppade till. Det gjorde inte musen. Den kaxade sig och drog sig sig tillbaka helt lojt – för att sedan titta fram igen ovan kanten på ena kökslådan.

Hell fuck shit.

Där går gränsen. Nu är det fan krig. Jag har undvikit att sätta ut fällor på bänkarna men nu är allt tillåtet. Jag har riggat en med nektarin och en med geléhallon.

Jag räknar inte med att ta den. But the war won't be over.

(Fast i ärlighetens namn bävar jag lite för att gå ut i köket imorgon bitti och se resultatet av en lyckad attack. Jag har minnen från barndomen av musfällor som slår igen över en muskropp – på fel ställe. Brrrrrr.)

Över till något helt annat. Jag har lyckats fixa en av alla rishögar till bicicletas ute i ladan. Den är tyvärr inte alls lika bra att cykla på som den är fin att titta på. Jag älskar sådana här raka enkla gamla herrcyklar.

Marc Marons intervju med Mike Judge var bra förresten.

Mike Judge bjussade bland annat på en rolig anekdot om Office Space, filmen om en deprimerande arbetsplats med sådana där små bås ni vet. Det är han som skrivit och regisserat den (men han är mer känd som skaparen av Beavis and Butthead). Hur som helst, i Office Space spelar en röd häftapparat av märke Swingline en central roll. Vid tiden tillverkade inte Swingline några röda så Mike Judge målade ett exemplar för att få den som han ville ha den i filmen. Den gjorde succé. Både filmen och den röda häftapparaten. I så hög grad att Swingline fick så många förfrågningar om den röda varianten att de började tillverka den.
Wall Street Journal har till och med skrivit om saken i en artikel från 2002.

Kul.

Musen gäckar mig än. Inatt satte vi ut fällor i köket. Det ena gillrad med russin, den andra med ost.
Och vad händer? Den lille fan käkade upp russinet och halva ostbiten UTAN att någon av fällorna slog igen.
Mutherfuck.

Glad midsommar by the way.