Två döda möss #torplife S06E10
Åker äntligen ut till torpet. Ungarnas simskola avklarad och nu bara pang pang mot västra Sörmland.
Jag har en gammal filtkeps som det står San Francisco 49:ers på. Den är skev och luktar lite mysko men är min absoluta favorithuvudbonad. Jag mer eller mindre bor i den hela somrarna. Den hör till torpet och ska aldrig användas på andra platser men när jag är där då ska den på. Den gör mig glad. 49:ers-kepsen symboliserar ledighet, lantluft och frihet.
Men, och det finns ett men.
Min hustru hatar den.
Inför varje sommar hotar hon med att åka i förväg till torpet och elda upp den. Dels för att den är ful i sig men också för att jag är ful när jag har den på mig.
Jag kämpar emot med allt jag har. Säger att "du slänger den där kepsen och du slänger bort min glädje över att vara på landet".
Än så länge har jag vunnit kampen.
Det var premiär för kepsen idag när vi åkte ut och tittade till torpet på väg till mina föräldrar för att fira påsk.
Jag tog på mig den och kände hur alla bekymmer bara rann av mig. Jag blev en annan, mer jordnära typ på en gång. That's the magic of the 49:ers-kepsen!
Jag låter den ligga framme på hatthyllan som en utmaning till min hustru. För att se om hon vågar ta steget.
Glad påsk!
PS Min morsa är en jävel på att baka. Kolla in tårtan här nedanför som hon drog ihop på typ en kvart. Ett fågelbo av gotter! Se och lär ungdomar.
![]() |
| Le torp |
Är på torpet kanske för sista gången den här säsongen.
Hösten strålar.
Gult blandar sig med rött och solen spränger daggen i marken.
Jag har lite huvudvärk, det har jag alltid när jag vaknar här eftersom jag sover så tungt. Helene brukar reta mig för det. Att jag är typ medvetslös.
Det är en vacker dag herrans hage, som en äldre och mer kristen person kanske skulle sagt.
Det har bara gått några få veckor men känns betydligt längre. Från lediga friska dagar på landet till vardagar i stan, med lämningar, hämtningar, jobbmöten och trötthet.
Det är en konst att behålla den inre ro jag lyckas lägga till med under sommarsemestern. Och jag behärskar den inte.
Det är nog bara att acceptera. Jobba är jobba och det är klart som fan att det innebär stress och press. Annars vore det väl inget jobb.
Det är inte prestationen i sig, eller själva arbetsuppgifterna (jag älskar det) utan alla tider, scheman och mängden timmar som ska kombineras med annat.
Det är ett jävla aber helt enkelt.
Det jag är mest rädd för är att jag plötsligt en dag inser: Goddamnit jag missade allt medan det hände eftersom mina tankar alltid var någon annanstans.
Klippte gräset idag äntligen. Det var andra gången på hela sommaren så det var som att långsamt äta sig igenom en äng. Fuktigt var det också.
Men jag vann.
Gräset – Andreas = 0 – 1.
Lyssnade på Marc Marons intervju med Harmony Korine (han som gjorde filmen Kids) och som sa flera intressanta saker. Jag har visserligen ingen som helst kunskap eller erfarenhet om filmande men kan ändå relatera till en grej han sa på det temat.
Harmony Korine är en sådan där filmregissör som undviker digitala kameror för att istället använda analog film. Inte av nostalgiska skäl utan för att det innebär att man måste hålla sig inom vissa givna ramar. Det blir för dyrt att filma mer än nödvändigt med analog film och skådisarna kan inte göra om scenerna för många gånger. Den grejen fattar jag precis. Det är som att skriva en artikel på 1 800 tecken till ett visst klockslag kontra "skriv vad det är värt" och "lämna när det är klart".
Det sistnämnda blir sällan gjort överhuvudtaget.
I övrigt har jag styrt upp lekdate och bjudit på middag. Mycket trevligt. Och badvädret är fan tillbaka. Temperaturen i sjön stiger igen.
Men det är så dags. Imorgon är det sista hela dagen vi är här before take off to fucking Stockholm.
Det är som det är. Dags att tjäna samhället igen som det heter. Dags att tjäna lite jävla pengar igen som det heter.
Det har varit en dag med dåliga vibbar. Dåliga vibbar i mig. Barnen har varit glada och Helene och Axel åkte iväg med gott humör för en weekend i London på tu man (mor och son) hand. Jag däremot har brottats med dem där hopplösa känslan av vemod som slår till med oregelbundna mellanrum.
"Du har ett svar moln runt dig idag" som Helene sa i morse.
Så sant.
Och som jag ogillar det.
Ogud ska veta att jag försökt jobba bort det hela dagen.
Det har gått så där. Men jag tror inte barnen har märkt så mycket och det är ju alltid något.
Det är som om allt tar emot. Oavsett vad det gäller.
Det snabba stoppet på #Katrineholmsveckan gjorde inget bättre. Fast barnen gillade det. De fick sockervadd.
En ljuspunkt var meddelandet från brorsan som kommit fram till Thailand nu och som skickade en länk till en nystartad blogg. Den bör läsas såklart. Du hittar den här.
Gräset blev inte klippt idag heller.
Och nya sängen från Ikea är ouppackad.
Inom en mycket snar framtid stänger vi dörren till årets torplife och åker hem och blir stockholmare igen. För att skriva artiklar om Slussen, SL och anti-byggdemonstrationer.
Det är som det är med den saken.
Jag ska ju börja träna på gym också.
Och jag har köpt en borrhammare.
Ikväll åt vi den traditionsenliga pizzan i Äsköping för att kröna och avrunda årets #torplife
Tidigare idag sprang jag och Calle den sista sommarrundan ihop.
Det luktar uppbrott.
Det är inte en god lukt.
Jag är snart tillbaka på jobbet och den känsla jag har nu i kroppen (jag står barfota på köksgolvet i shorts och tittat ur över en äng i solnedgången, jag har sprungit idag, jag är mätt och glad) kommer att vara svår att minnas. Den finns nu, sedan är sedan.
Så är det med det.
Imorgon ska jag klippa gräsmattan.
Det blev en liten family get together ikväll. Brorsan mellanlandar i Katrineholm innan han drar vidare till sitt liv i Asien igen imorgon.
Det var fint att se alla syskon samlade en stund – om så bara för en kortis.
Det gäller att fylla de sista dagarna på årets #torplife med så mycket bra som möjligt.
Om en vecka kliver jag in på jobbet igen.
Idag åkte vi på en planerad utflykt. Det är väldigt sällan vi gör det men ibland måste man testa nya grejz. Siktet var inställt på Sagostigen i Malmköping och det var värt besväret. Här vet man inte vad "att slå på stora trumman" betyder. Här är ledorden "kul med små medel".
Det hela består av en lada med barnteater, en stig med "titthus" (ett per känd saga),ett fik, en hoppborg och lite andra lekparksgrejer. Därutöver en stor fin skog, picknickplatser, en stor gräsyta samt några grisar, ponnyer och höns.
Det är underbart i all sin enkelhet. Om du är här med barn i rätt ålder vill säga. Tänk barn mellan fyra och sju typ.
Som Helene sa: "Dockorna inne i husen ser ut som om de är gjorda på fyllan".
Ett sanningens ord. Sagostigen är sjukt ful. Men våra ungar var med på noterna och sprang engagerat mellan Askungens slott och Bockarnas bruses bro (det fanns inte ens ett troll under den!!!!).
Sedan fikade vi och drog hem.
Nej, höll på att glömma den oförglömliga prylboden och loppisen. Jesus fucking Christer. Low key var ordet.
PS. Hon som gjorde barnteatern var proffsig som fan även om hennes versionen av Dummer-Jöns var helt obegriplig för våra sexåringar. DS
PS 2. Damen i entrén bjöd på en överraskning. När jag råkade köra lite för långt med bilen (eftersom skylten var svår att se) sprang hon ursinnig ur sitt lilla bås och skrek: "Du måste stanna! Du försöker smita förbi entrén!"
Det var en rolig överreaktion som jag svarade på genom att ställa massor av dumma frågor. Då blev hon snällare. DS 2.
Imorgon återser jag Stockholm och Södermalm för första gången sedan veckan före midsommar. Jag ska hem över dagen för att städa lägenheten innan vardagen börjar igen.
Det blir varken kul eller tråkigt. Det är bara att göra. Jag ska passa på att lyssna på svinhög heavy metal i bilen.
Jag har ställt klockan på svintidigt för att kunna springa först, vi får se hur det blir.
Gårdagens besök med övernattning på Räfsviken hos Mattias och Lisa var förträffligt. Fint ställe, fint umgänge, fint väder (fuck regn, vi hade punschveranda).
Det enda dåliga var att både dotter och Helene kom hem med varsin liten äcklig fästing på kroppen.
Men nu finns de inte mer. Fästingarna alltså.