Det var fjärde advent som blåste förbi. Dagen försvann i ett nafs. Jag följde med barnen till Liljeholmstorget, de ville handla de sista julklapparna och där var fullt med folk. Jag förvånade mig själv genom att yrka på munskydd på tunnelbanan på väg dit. Vi åt pokebowl och brände av alla ärenden på en och en halv timme. Senare på dagen klädde vi granen och gjorde söndagstacos. Inne på Coop träffade jag Andreas som var tröttare än någonsin. Är vi inte alla det just nu? Det är knappt jag vågar se framemot de där dagarnas ledigt jag får efter nyår. Läste en intervju med tv-mästaren Kjell Hägglund i Filter och började slökolla på The shrink next door. Den tar sig under skinnet från början. Älskar Will Ferrell för övrigt.

Så var det äntligen tisdag igen och klockan slår 20 och linjär-TV4 går igång med allas vår favorit. För er skull kommer här en pinfärsk recension av avsnitt 2. Det märks direkt att premiären är överstökad. Det här når en högre nivå direkt. Men vi tar det del för del som ni vant er vid.

Kvart 1

”Det här lilla huset har smugit sig in långt långt in i min själ" säger han och sätter tonen. Ernst tar oss med in i en gammal smedja vid sidan av Saxå herrgård. Det är här festen ska hållas den 24. Men vägen dit är lång och först ska här pysslas och kokas med grejer. Ernst plockar grenar på ett hygge och tar fram den ”älskade najtråden” typ i programminut två. Vad är det händer? tänker jag. Vilken energi! Det här är något helt annat än den svajiga starten förra veckan. ”Jag vet vad jag gör, jag bygger en kandelaber som är en och åttio hög”, säger Ernst och jag säger yes, yes, yes, bara kör Ernst, bara kör. Vips står den där i smedjan och bara står. ”Jag är en riktig hittepågubbe”, konstaterar han. Jotack.

Fattar ni att första kvarten inte ens gått halvvägs när han drar fram kastanjerna. De snittas och tjongas in i ugnen och den långe är så glad att han till och med sjunger lite amerikansk julsång. ”Vad händer om man dippar lite och det rinner ner på knogarna?” frågar han lurigt och vi alla vill se fortsättningen. Det blir smör. Redigt mycket smör med citron och krydda som kastanjen ska doppas i så den bågnar av fett. Minen när han får smaka på den lille nöten är den vi vill ha. Wow. Förra veckans inledande fejksmil är för evigt glömda. Heja!

Det har gått en kvart. Bättre än så här blir det väl inte tänker jag. Jag har fel.

Kvart 2

Hjärtan i tyg, doppade i sockerlag. Nja. Vidrig idé. Men entusiasmen är det inte fel på. Vi går vidare. Det ska bli kronärtskocka nu. Den ska serveras med kräm. ”Välj en ost som är så stark att den hugger dig i gommen. Som en arg tax”, säger han. Okej! Då gör vi det Ernst. Smulor av kavring blir det också, stekta i cirka ett halvt kilo smör. Puh. Vilken omgång. Hur ska detta sluta?

Kvart 3

Julkudde. Detta programs skådebröd. Ett hack i skivan. Jag gillar att han syr. Och att han säger saker som ”sula in symaskin igen” men resultatet. Nej tack. Men vem minns det när han börjar prata om sin hund och säger att han älskar den så mycket att ”hjärtat borde synas utanpå kroppen”. Ja då älskar jag Ernst.

Krukorna med päls? Inga kommentarer. Tänker man först. Sedan får en se allt efteråt när det pyntats och ställts upp och ja, då börjar man tappa omdömet och tycker det är fint.

Förresten är han inte lite hårdare sminkad denna gång?

Kvart 4

Avslutningen. Stillsamt grillande nere vid ån. Musslor med saffranspanko och hemgjord glögg. Vännerna kommer på besök (de saknades förra gången slår det mig nu) och det är så trevligt där i månskenet att det är svårt att förstå att det plötsligt är slut.

•••

Betyg: 4/5. Starkt program från start till mål. Men visst kan julkänslan växlas upp ännu ett par hack?

Jag måste säga att varje gång jag ägnar Write.as lite tid, eller kanske framförallt read.write.as lite tid så hittar jag alltid intressanta bloggare som jag aldrig annars hade upptäckt. Det finns en väldig massa därute på internet som kräver att man letar lite på andra ställen än de vanliga för upptäckas. Det är likadant på Micro.blog men det finns mer personal journals på Write.as är min bild. Dock, Micro.blog har något minst lika intressant och givande. 🇸🇪

Recension

Det här var en bok som växte under tiden. Början är svår och kräver omläsning när du avslutat sista sidan men bortsett från det tar den sig. Det handlar om tre personer och deras okomplicerade och komplicerade relation till varandra. Om kärlek på vänt och om kärlek som gummiband. Det är fint och frustrerande. Hugo är en person jag finner stor igenkänning i och det gör inte att jag gillar honom, tvärtom. Thora och August kan jag också hitta kopplingar till i mitt liv, även om de snarare består av flera verkliga personer och inte bara två. Jag tror andra kan göra liknande projicering på personerna i boken. Den är bitvis krävande att läsa. Men den är värd att slutföra.

Vi kom på eftermiddagen och gick ut i skogen direkt. Det blev svamp på pizzan. Detta är hösten när den är som bäst. 🇸🇪

Lördag morgon med ostmackor och kaffe. Standardhuvudvärken inte så farlig. Kaffet svart, P1 i radio och DN på papper. Med vänlig hälsning hundra år gammal.

Gillar östra Ringvägen. Där finns både små butiker och matställen, klientelet är varierat och det luktar som en stad ska lukta: mat av olika slag vars dofter går in i varandra.

PS. Minns ni när det gjordes försök att etablera Lower Ringside?

Tänker mycket på utgörning av journalistik just nu, textlängder inte minst. Det berättande reportaget är som alla vet det finaste. En konst få behärskar till fullo. Många gånger finns det något mycket häftigare i det kortare och mer direkta. Men det är ju jag. Tänk till exempel om det här var allt som Di Weekend hade med Fogh Rasmussen. Ett citat och en kort nedryckare till bilden på ettan.

PS. Artikeln är säkert mycket bra. Har ej läst den än. Poängen är inte att racka ner på just den här intervjun, utan att lyfta fram det med att våga välja bort och hålla saker kort.

PS 2. Artikeln är mycket bra. Tät. Informativ. Fick dessutom bra snack med artikelförfattaren på Twitter efter det här inlägget.

Gamla Kinabuffén som senare blev finska tacokedjan Pancho Villa blir krog igen. Efter att hörnlokalen vid Hornsgatan/Ringvägen varit stängt något år (?) har Bockholmengruppen nu skyltat upp och meddelat sin ankomst. Det vankas kvarterskrog av det lite finare slaget med andra ord. Tacostället var jag ens aldrig inne på, Kinabuffén dock var en favorit i familjen. Vi får se hur det blir med det nya. Allt är ju roligare än en hörnlokal som blir mäklarfirma.

Hela kvällen kändes lyxig. Jag fick hänga med mina systrar och träffa Astrid, det senaste syskonbarnet. Kräftorna var som de skulle, barnen var glada och hade kul tillsammans och vi vuxna fick sitta ner en lång stund som civiliserade människor. Helene hade fixat det mesta kring upplägget och då blir det alltid bra. Det är sådana här stunder man måste fästa i minnet, göra små fack för så att de inte försvinner. Vi går mot en mörk höst och allt som håller den stången är extra mycket värt.

Planen höll, jag avslutade arbetsveckan prick fem och träffade ungarna på Centralen en kvart före avgång. Deras framsteg är det tydligaste beviset på att tid går, att utveckling sker. Det är hisnande.

På SJ:s tåg 143 går det sådär. Vi står stilla i Flen med trasiga dörrar. Alla resenärer som ska av får gå längst fram där den enda som går att öppna finns. Det får mig att minnas tiden då jag vikarierade på VLT och pendlade mellan Stockholm och Västerås fem dagar i veckan. Då var tågen med två våningar nya och led av svåra barnsjukdomar. Var det inte kaffeautomaterna som slog ut elen så var det dörrarna. Som jag minns det var det något som strulade varje resa men det är förmodligen en överdrift.

Nu rullar vi igen. Katrineholm nästa. Sedan vidare ut mot torpet. Snart börjar helgen på riktigt. 🇸🇪

Det börjar röra lite på sig nu och det har gett mig en bra känsla. Jag sitter och skissar på några saker som vi ska behandla imorgon. Ser framemot det. Vart det slutar är svårt att förutse men oavsett kommer det att bli intressant. 

Cyklar hem genom Tantolunden, tar vägen utmed vattnet. Det är en sådan där solig seneftermiddag man helst skulle vilja stanna kvar i. Sitta på en uteservering med ansiktet vänt mot solen tills solen går ner.

Men det hinns inte idag. Dessutom protesterar magen som börjat krångla så fort arbetslivet börjat. Trampar på och blickar ut över vattnet. Ett av de nya husen på kajen det ur att vara byggda i corten. Fint. Dyrt. Hemma försvinner alla tankar på eskapism. Tvättstuga. Mat. Disk. Livet rullar på.

Det spekuleras en del i det, som en effekt av pandemin. När företagsledningar och arbetstagare insett att mer än vad någon tidigare trott eller vågat testa går att utföra lika bra på distans öppnas nya möjligheter. Jag började tänka på det här igen när jag satt och pratade med min svärmor i dag. Hon berättade att i den lilla ort hon bodde i som ung på den tiden hade sexton affärer, flera speceributiker, två bankkontor, kemikalieaffäre, järnaffär, kött- och fiskhandel med mera. Grundförutsättningen var att det inte fanns möjlighet att ta sig till en annan ort för att utföra sin inköp eller tid och pengar på att göra det. Sedan dess har både vår möjlighet och vilja att förflytta oss blivit mycket större, dessutom har näthandeln tagit bort betydelsen av att ha allt på nära håll. Finns det något som tyder på att närhetsprincipen skulle öka i betydelse igen? Näthandelns negativa klimatpåverkan är en faktor som kan påverka oss att handla och producera mer lokalt. Men om lokalproducerat fortsätter att vara mycket dyrare lär det inte bli så stor skillnad. Kostnaden och risken för att driva företag påverkar också. Ju enklare det blir att driva och kunna tjäna pengar på lokal produktion och försäljning, desto fler lär vilja testa. Och om det faktiskt blir så att fler tillbringar mer tid i hemmet eller på hemorten under hela arbetsveckor måste kundunderlaget öka för företag av en rad olika slag. Men om möjligheten eller viljan att åka bil består kommer det väl inte blir så stor skillnad trots allt. Det som skulle få mest effekt är formodligen att köpladorna blir färre eller upphör. För även om fler människor väljer att lämna städerna och flyttar till hus och väljer att bosätta sig mer utspridda så suger ju det närmsta köpentrumet upp kunderna ändå. Det gynnar ju det lokala köpcentrumet men knappast småskaligheten. Det är lätt att tänka att småskaligt alltid är bäst, men så behöver det ju heller inte vara. Många gånger är det mest klimat- och kostnadseffektiva det motsatta. Åtminstone när det gäller mycket av produktionen. Tjänster är en annan sak. Hantverkstjänster går inte att få utförda online, eller städning, barnpassning eller trädgårdsskötsel. När det gäller det senare spår jag en växande marknad. I många av de hus och villor som finns i vårt land i dag bor det äldre människor som har svårt att sköta om huset, men som gärna bor kvar. Dels är det billigt, lånen är ofta betalda och man slipper lämna det hem man helst bor kvar i livet ut. Här kanske finns något. Frilansverksamhet som spänner över flera olika branscher. Lokaljournalistik och trädgårdssysslor. Programmering och ölbryggning. Revision och mobil frisörsalong. Spännande.

I morse visade en installation från framtiden upp sig för mig på Bergsunds strand. Det är så här generation elsparkcykel kommer att agera om sextio-sjutti år.

First published på Andreas på björnen, 14 Aug 2021

Är det skillnad på förväntningarna i ett vänskapsförhållande mellan två män och mellan två kvinnor? Nanna Olasdotter Hallberg säger det i podden P3 Klubben med hänvisning till Hjalmar Söderberg och hur han med läkarvänners (manliga of course) hjälp fick in hustrun på hispan för att slippa henne. Manliga vänner backar varandra på ett sätt som kvinnor inte gör är hennes take, även i osympatiska dåd. Om kvinnor haft lika stark vänskap ”hade vi kommit långt” säger Nanna i programmet.

Finns en förväntan i negativ uppbackning från början emellan män? Ja det kanske gör det. Måste tänka lite mer på detta.

First published på Andreas på björnen, 13 Aug 2021

Det här läste jag med intresse i den fina tidningen Svenska Dagbladet i dag, Christian Dauns försvar till jag-baserad journalistik. Han har flera poänger. Dålig hantering av jag-centrerat material i journalistiska texter är vidrigt dåligt men rätt hanterat kan det få tämligen tråkiga saker att nå en högre nivå. Jag tittar i spåkulan och siar att allt som tas upp i Dauns text tyder på att den personliga bloggen kan göra comeback. För i ärlighetens namn är ju nyhetsbreven bloggar i annan form och snart har nog pendeln svängt ända tillbaka dit.