En bloggare och Hornstullskatt som heter Anna Christofferson skrev nyligen att det tar 21 dagar i sträck för att skapa en ny vana.
Alltså är detta dagliga bloggande nu en vana, dag 28 som det är idag.

Förutom att det går lättare och lättare så blir det faktisk också roligare.
Jag har haft lite svårt att sätta fingret på vad den här bloggen handlar om. Skadad av mitt yrke som jag är vill jag ju gärna kunna sammanfatta allt i en klatschig mening. Jag har haft lite svårt med det när det gäller det här. Jag skriver ju dagboksaktigt, visst, men jag skriver ju inte om vad som helst ur mitt liv.
Jag jobbar nu på en treordsformulering som går att använda i bloggbeskrivningen. Jag tror att jag kommit fram till två:

Äktenskap

Journalistik

Det är två ord som säger att jag tar upp både fritids- och arbetsrelaterade saker. Och som låter mer intressanta än "jobb och fritid".

Jag skriver ju en del om att ha barn också. Och om poddar jag lyssnar på och om upptäckter i Stockholm, om att skriva och om politik.
Jag tänkte dra till med "Stockholm" som ord nummer tre ett tag men det stämmer ju inte alls överens med sommarhänget i Sörmland.

"Föräldraskap" är ett annat ord jag bollat med men det låter så jävla pretto.

Svordomar kanske... Det stämmer ju väl överens med hur jag pratar och med det latinska uttrycket som står i min bloggbeskrivning nu. Luro, ergo sum. Jag svär, alltså är jag.

Ja kanske.

Jag ska tänka ett tag till. Men Äktenskap, Journalistik & Svordomar låter ju rätt bra. Det sistnämnda tar ju också udden av det lite alltför seriösa som både "äktenskap" och "journalistik" ger sken av. Jag skulle kunna byta det lite konservativa äktenskap mot familjeliv men det ger ju bara associationer till det där forumet och dessutom gillar jag den oskrivna kopplingen som de orden gör. Att vara gift också med jobbet.

Kom gärna med input...

###

För övrigt har det varit en fantastisk ledig dag på Södermalm idag. Jag och tvillingarna drog ut efter frukost för att hänga med min kusin tillika kompis Erik och hans barn i Draken och där blev vi kvar till middagsdags.
Lunchen löste vi genom att dra till Hemköp och handla grillkol och korv.
Så jävla trevligt.

För att pressa allt ur påskhelgen har jag förlängt den med två dagar och checkar inte in på jobbet igen förrän på torsdag.
En jävla bra idé känner jag.

Ett bostadspolitiskt sätt att läsa min Orhan Pamuk-intervju. https://t.co/p03ljKKk54 https://t.co/SDCyDOtQqc

— Anders Q Björkman (@AndersQBjorkman) 13 mars 2016

Det är vår i luften. Ungarna och Helene är på genrepet inför Mello så jag får några timmar själv. Jag tar cykeln. Jag passerar nyöppnade blombutiken på Rosenlundsgatan och tänker att jag ska köpa tulpaner till min fru där sedan och hamnar snart på Mariatorget. Där stannar jag vid foodtrucken Köftebilen och äter lunch. Murveca i rulle. Auberginebiff that is. Bra. Bredvid står tre damer i 50-årsåldern, förmodligen hitresta över helgen. De tycker också att det är fantastiskt. 
Åker vidare till Söderhallarna där jag inte varit på skitlänge och köper fetaost (den bästa fetan som finns i Sverige enligt säljaren) och oliver. Jag handlar i lugn och ro och känner mig helt ostressad. En ovanlig känsla. En angenäm känsla. 
Jag cyklar hem via Swedenborgsgatan. Där är folk ute och strosar och allt känns så där härligt som det gör ibland. 
Det är lätt att älska Södermalm en sådan här dag.

Samtidig. Många människor som tigger vid gathörnen, många människor som slirar fram påtända, psykiskt sjuka, fulla.

Det är lätt att bortse från dem en solig dag. Men de är också Södermalm. Och även om det är svårt att veta hur man ska hjälpa tänker jag att det minsta man ska göra är att se dem. Säga hej kanske. Titta in i deras ögon och bekräfta att de finns.

###

Läser en bra artikel av Johanna Ekström på Breakit. 
Hon har intervjuat Alexander Bard och får det att kännas nytt trots att han syns lite överallt hela tiden. Det är lätt att bli fascinerad av Bard som person och han har ofta intressanta saker att säga om många olika ämnen. Gillade mycket Värvet-intervjun med honom. 
Den här gången är det digitaliseringen som är i fokus, och dess framtid. 
Läs artikeln här 

Jag var kollega med Johanna tills helt nyligen om än inte i samma hus. Kul att läsa hennes grejer på Breakit.

###

Lästips två: Resumés artikel om KIT. 

Säg den graffitimålare som tar roddbåten. Nja, det lär vara troligare med sprejburksförsedda isvandrare.

Fredagar är en av de hårdaste dagarna på jobbet för mig. Utöver den vanliga produktionen av dagsaktualiteter tillkommer fix av artiklar som ska publiceras under helgen, då vi inte har någon fast bemanning.

Dessutom tenderar fredagar att bli allmänt stressiga av andra skäl. Folk är trötta, inställda på att få komma hem i tid och vill få saker ur händerna.

Jag klarade av det allra nödvändigaste och kunde dessutom trycka in en kort springtur på lunchen. Fast det krävde att jag gjorde en paus mitt på Gärdet för att kunna göra en telefonintervju med landstingsrådet Ella Bohlin (KD). Jag sprang med två mobiler. Pratade i den ena. Skrev på den andra. En teknik jag blir allt bättre på. 

Efter jobbet: Pang hem med alla ungar, steka hamburgare i rekordfart och sedan in med alla i bilen. We're heading for the great landscape of Smauland for a few days. 

Det blir skönt att komma fram. Det blir skönt med en paus några dagar. 

Som nämnt tidigare börjar årets #blogg100 den 1 mars. Jag är på. 

Jag har gymkort på Sats Södra station. Det ligger i ett av de där vita, nyligen renoverade husen mellan Rosenlundsgatan och Ringvägen. Jag gillar det här kvarteret, tänker jag varje gång jag går till gymmet. Det är alldeles för trevligt för att innehålla så många tråkiga saker. Läs kontor.

Det är alltid svårt att ta sig för sådant där fix som innebär verktyg och oöppnade kartonger. Det är så mycket som kan få fel. Jag är hyfsat händig och brukar reda ut det mesta, men det tar ändå alltid emot.
Idag tog jag åsnan i öronen. Slet upp den där välpackade tv-appareten och skred till verket.
Lästa beskrivning för väggmontering, öppnade alla skruvpåsar och mätte och stämde av.
Det var ju fel på skiten såklart. Skruvarna som följt med i den tillköpta väggarmen (beställd just för den här modellen tv) var ju för korta!
Helvete vad arg jag blev. Jag ville bara skicka hela skiten ut genom fönstret MEN jag bet ihop. Tog cykeln och begav mig i rask men behärskad takt till Järnia på Hornsgatan. Jag älskar den butiken. Öppet sju dagar i veckan, stort sortiment, kunnig och trevlig personal.
Jag köpte åtta skruv för 25 spänn och åkte hem igen.
Sedan jävlar: Allt gick som på cykelbana.

(Jag tappade ut hela skruvlådan en gång i och för sig vilket jag blev mäkta arg för men det glömmer vi).

Efter det kände jag mig som en fackpamp i LO. Bra start på söndagen.

***

Det hann ju dröja innan vi kom ut på grund av ovanstående men bättre ut sent än bara inne. Jag och ungarna drog en lov runt Tanto, matade några änder, cyklade lite och fikade på Bananza. Ett konditori som det ska vara. Som Hembagarns i Katne. Enkel inredning, bryggkaffe, klassiska bakelser och blandat (äldre) klientel.

Solen sken till och med. (Det regnade och haglade också men herregudrun det gäller att välja vinkel här. Det går ju inte att berätta allt).

Det är ju inte så jag längtar efter att hoppa upp i sadeln när det snöar spik och är tio minusgrader.
Men när jag väl kommit iväg är jag alltid nöjd att jag trots allt valde stålhästen före tunnelbanan.
Det kanske är spårigt och halt och går långsammare än på sommarhalvåret, ändå är det värt det. Varför? Det går att planera hur lång tid det tar att åka från ett ställe till ett annat. Jag skulle från Tanto till Fridhemsplan idag och klarade av resan på exakt den tid som Google Maps anger som beräknad cykeltid. Detta trots att det är vinter och jag varken kör med dubbdäck eller har en snabb cykel.
Att förflytta sig samma sträcka genom kommunala färdmedel kräver en promenad, en busstur och en promenad igen. Alternativ en promenad, två olika tunnelbanor och ny promenad.

Det svåra med hela operation vintercykling är att klä sig rätt. Jag gillar inte att klä om enbart för detta. Jag klär om när jag springer eller gymmar men en cykeltur till jobbet (mellan Södermalm och Östermalm i vanliga fall) är inte att betrakta som ett träningspass. Alltså krävs så vanliga kläder som möjligt. Oftast räcker det med långkalsonger under jeansen och ett par kraftiga vantar men ibland är det snöregnigt och då måste ju någon form av överdragsbrallor på. Det är skönt först, efter ett tag blir det för fuktigt inifrån.
Det är också svårt att skydda halsen och ansiktet på något bra sätt. En rånarluva är väl det enda raka men det ska ju inhandlas och att handla, ja det älskar jag inte att syssla med direkt.
Halsduk är bara ivägen så oftast fryser jag om halsen och biter ihop.
Det är konstigt vad lite vinddrag kan göra. Trots låg hastighet: Svinkallt om ansikte och händer.

Kanske går det att komma runt problematiken genom att smörja in sig med redigt mycket fett.

Masthamnen. Vilket vidrigt ställe. Tomt. Mörkt. Alldeles intill vatten som vill sluka dig.
Varje gång jag är ute och springer Södermalm runt och passerar den här platsen tänker jag att det är ett perfekt ställe för någon annan att döda mig. Bara plötsligt hoppa fram och knuffa ner mig i vattnet. Kanske dänga något hårt i min skalle först. Under sommarmånaderna juni-augusti huserar Bouleklubben på andra sidan vattnet vilket gör att där finns vittnen, men alla andra tider på året: tomt, släckt, människofientligt. Kajkanten är en dryg meter hög. Utan stegar. 

Det går alltid fort att springa den här sträckan. 

Vissa dagar hinner en med en massa saker utan att det känns stressigt.
Idag är en sådan dag.
Jag har sprungit i ösregn, varit med sonen på dans, lagat mat till ungarna, städat, jobbat en stund genom att bevaka Ja till flyktingar-manifestationen på Medis, käkat söndagsmiddag och lagt barn.
Jag har också gjort äppelpaj och hunnit läsa en bra bit i Linna Johanssons "Lollo" (jävla bra).

En fet söndag helt enkelt.

Södermalm.

Korsningen Krukmakargatan/Torkel Knutssongatan är en av Södermalms bästa. Det är ett jävla bra hörn av stan. Här ligger det snygga Ramböll-huset i tegel, en skobar, T-baneuppgång Mariatorget (mot polishuset), Green Bean café, stadsdelens mest öppna apotek och en Ica. Bland annat. 
I kvarteren ligger också frisersalongerna No Limit och Afro Söder, vilka garanterat hjälper till att ge kvarteret dess rätta vibb. 
Polisen och missbrukarvården har också inrättningar här, vilket ju också kryddar blandningen.
Jag blir alltid glad när jag är här. Det är vardagligt snyggt. Casual Cool.

Första arbetsdagen på en vecka. Det tog emot lite först, sedan gick det över. Ringde ringde ringde i telefonen, skickade några mejl, gjorde några googlingar och drog upp riktlinjer. En helt okej måndag.
Roligast var den poll jag gjorde på Facebook där jag frågade vår läsare när medelåldern i Stockholm infaller. Det mest intressanta svaret kom från en kvinna på Södermalm, som svarade att medelåldern i just hennes stadsdel infaller först vid den grannlaga åldern av 76 år. Och jag som trodde att en hipster var unga människor som försökte se gamla ut. Egentligen är det tvärtom. Barngubbarna som går omkring på Nytorgsgatan är i själva verket 103 år gamla. Fett!
Spår härmed en kommande frossa i bilagor tillägnade hipsterdieten, hipsterträningen och hipstersexet där glada pensionärer berättar om skummad sojamjölk, cykling utan broms och lite härligt krämsamkväm.

- Posted using BlogPress from my iPad

Det finns ett gym i vår bostadsrättsförening. Jag brukar träna där. Precis som i alla andra gym finns en skogräns. Man får alltså inte ha på sig smutsiga ytterskor i träningsrummet. Det är en rimlig regel som jag gärna håller mig till. Eftersom jag ofta springer en runda ute först har jag ställt ett par gamla inneskor i gymmet som jag brukar hoppa i för att inte smutsa ner. Skorna står i hallen utanför gymsalen, på en skohylla.
Det sitter visserligen en liten lapp i gymmet som uppmanar alla besökare att ta med sig alla tillhörigheter när man går därifrån, men vaddå. Det är väl inte så farligt om man lämnar ett par inneskor på skohyllan jämfört med att gå in och träna med uteskor?
Eller barfota?

Alla håller inte med. För vissa är r e g l e r något av det viktigaste som finns oavsett innebörd.

Se bara vad någon av mina medtränare roat sig med när hen fick se mina kvarlämnade skor stå där på hyllan och utgöra ett hot mot r e g l e r n a.

Det var så många knutar att jag fick skära isär skorna med en nyckel.




Soundtrack

@a_jennische

Fest i parken klockan åtta en råkall oktobermorgon? Nej knappast.

Var och varannan morgon när jag passerar bänken vid nya konstgräsplanen i Tanto står där ett par tre urdruckna ölburkar. Oftast folköl. Oftast två. I dag var det tre.
Några gånger - när jag kommit iväg med ungarna lite tidigare än vanligt - har vi sett en man där på bänken, fullt upptagen med att dra i sig de där burkarna. Kanske är han på väg till ett arbete, som han inte anser sig klara utan att först “ta lite”. Kanske har han inte haft något arbete på länge.
Oavsett är synen sorglig. Oavsett påminner de där tomma burkarna om att “det vanliga livet” och “en vanlig morgon” kan bestå av vitt skilda saker.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPhone

Nick Folk.
Vilken rysare. Jets vann öppningsmatchen mot Bucs med 18-17. Nick Folk satte det avgörande field goal-målet från 48 yardslinjen med bara sju sekunder kvar. Helvete vad snyggt.
Läs mer här.
##
En fin dag rakt igenom. Började med tvåmilarunda med Calle på andra sidan vattnet och har sedan hängt med ungarna i grymt underskattade Södermalmsallén.

Imorgon går vi till jobbet och pratar vidare om det här.
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPhone

Femton mil. Det är inte något långt avstånd i vår globala värld. Ändå kan världen upplevas något väldans annorlunda när man sitter på det där stället femton mil bort från hemma.
För några timmar sedan stod jag och snackade skit med Dimman på Grean Bean Coffee och nu ligger jag bredvid ungarna i en timrad kåk ute på landet. Det är mörkt ute. Riktigt mörkt.
Vi gör en snabbvisit på torpet över helgen och jag älskar vad miljöombytet gör med sinnet.
Det är som om en massa onödiga och dåligt stressande tankar rinner av mig här. Eller som om de aldrig följer med. Det är en lyx. Få förunnat att ha tillgång till en sådan tillflyktsort. Jag tänker på det när jag reser mig ur sängen med nu sovande barn för att peta in en vedklabb eller två i kakelugnen.

###
Passar på att återigen tipsa om Jets Twit Podcast som jag lyssnade tidigare i dag. Dels handlar den enbart om Jets (vilket är kul), dels är den ett bra exempel på att en podcast inte behöver vara vare sig välproducerad eller särskilt uttänkt för att funka. Den här består av att en snubbe i New York som är Jetsfan - @e_man som han heter på Twitter - sitter och snackar för sig själv om de senaste nyheterna/matcherna/tweetsen om Jets. Inget mer, inget mindre. Enkelt och underhållande.


@a_jennische


- Posted using BlogPress from my iPhone

Vissa gånger överträffar man sig själv i konsten att vara förälder. Det är värt att påpeka för oftast är det tvärtom. I dag tog jag med mig båda knattarna för att handla mat (före lunch dessutom) och allt gick tamejfan helt perfekt. En i vagn, en på gåcykel och i affären uppstod bara två tillfällen då jag kände irritationen börja bubbla. Men det blev aldrig mer än bubbel, det var det som var grejen. Jag behöll lugnet och mina skillz i konsten att avleda gjorde sig påminda alldeles av sig själva. Inget utbrott vid kassan, inget slagsmål om den lilla vagnen utan flagga (det finns bara en och det är självklart den båda tvillingarna vill köra) och på väg hem bröt ingen ihop av hunger.
(Hade säkrat med stödbanan som givetvis kom till användning).

Ungarna var så glada och nöjda att de föreslog att vi skulle gå till en park innan vi gick hem igen. Eftersom det här var perfect dad moment sa jag vänligt men bestämt nej, vilket mottogs med acceptans. Om jag hade sagt ja hade hungerbrytet inträffat i samma stund vi nått målet och jag hade svurit som helvete när vi äntligen kommit hem över att frysvarorna typ blivit sabbade.
Dessutom är ju Lilltjonk inte hundra procent frisk.

Sammanfattning: Jag gjorde rätt och det gick lätt. Det är inte ofta det är så. Sjukt skönt när det väl händer.

@a_jennische

Location:Flintbacken Zoo,Stockholm,Sverige

Jag var ute och sprang i dag. Körde Södermalm runt. Det är en bitvis djävulusiskt tråkig löprunda. Den långa biten längs Södermälarstrand exempelvis. Var är hamnhänget? Var är uteserveringarna? Framför allt, var är alla människor?

Ännu tråkigare blir det på andra sidan Slussen. Längs Stadsgårdskajen.



Tomt på folk men fullt av bilar. Ljudvolymen är så hög här att man alltid måste dra på musiken i lurarna för att höra annat än motorrassel.

Den enda glädjen längs den här biten är Fotografiska och den här skylten som snuskiga fantasier.




@a_jennische


- Posted using BlogPress from my iPhone