andreas - Södermalm

Om män och kvinnor som alltid luktar gott

Stadslöpning kräver sin människa. Du måste stå ut med att du är högröd, svettas och flåsar till allmän beskådan. Du måste också väga in att du riskerar att möta människor som du i vanliga fall bara möter i jobbet, och som du inte alls vill visa dig bruten inför.

Urban löpning utsätter dig alltså för helt andra styrkeprov än naturlöpning, i människofria miljöer.

I början av seklet, när jag bodde i Göteborg, inträffade något som aldrig skulle skett utanför stan. Jag bodde i Majorna och skulle av någon anledning igenom city och ut på andra sidan. Morsk som jag var drog jag på mig minimala korts och ett linne och gav mig ut på Vasagatan, kaféernas autostrada. Muskulös har jag aldrig varit, långhårig nästan alltid.

I höjd med Marilyn video möter jag ett par i 30-årsåldern, då typ tio år äldre än mig. Snubben är bred och har förslitna jeans, damen är blond och trutmunnad. Jag ser att de tittar på mig och precis när jag springer om dem säger snubben till sin dam:

- Höhöhö, var det där en man eller en kvinna?

Högt och tydligt. Så att jag ska höra det.

Även om jag fortfarande minns saken med skräckblandad förtjusning är det sådant som ingår när man springer urbant. Sådant man får räkna med liksom.

I Stockholm är det försiktigare. Det är både bra och dåligt. Här är det skit du som löpare får av dina åskådare av en mindre bullrig karaktär men mer långsint.

- Jag såg chefen och hennes man springa utmed Årstaviken för några veckor sedan. Typ kassler med ben och värsta cancerflöjten, kan en lyckad person säga i förtroende till en annan.

Försiktigheten, rädslan att öppet störa någon, tar sig också i absurda uttryck bland själva löparna.

De luktar gott! Hela tiden!

Trots att de avverkat två mil och är helt dyngsvettiga lämnar de ett moln av taxfreebutik på Arlanda efter sig. Tidigare i dag mötte jag en kille i spåret (observera, i löparspåret) som fanimej luktade som nyondulerad herre.

Hur bajsnödig är inte en sådan person? Förmodligen så bajsnödig att han vägrar ta med sig lunchlåda till jobbet enkom av rädsla för att någon ska tycka att det luktar "mustigt" när den värms i mikron.

Jag brukar hälsa genom att släppa väder. Tio meter innan vi möts. Då hinner gasmolnets alla doftämnen utveckla sin fulla prakt lagom tills vi passerar varandra. För att förstärka the impact av min alltid deofria löparodör.

Svett luktar gott, som min kusin brukar skoja. Åtminstone i löparkläder.

MVH/AJ

Min nya kärlek är mattsvart och har flak

Jag har blivit kär. I en bil. Det känns lite märkligt. Jag har aldrig varit speciellt intresserade av bilar. Och jag kan ingenting om dem heller. Fast jag vet vilka bilar som är snygga och vilka som är fula. När en mattsvart Ford-pickup från 1959 parkerade vid granngaraget kände jag kärlek på en gång. Så ska en bil se ut. Ägaren, en mycket sympatisk svetsare från Äs, berättade att den tillhört en blomsterfirma i Minnesota och därför var ovanligt snällt körd för att vara en pickup. Han skulle greja till en handbroms och fixa några småpryttlar för att sedan ha den som nöjesbil. Jävlar vad jag skulle vilja ha den. Tänk att pressa in hela familjen i framsätessoffan (utan bälten) och dra till affären med en sådan. Wow.
AJ