Den senaste veckan har jag lyssnat på tre olika poddar som behandlat ämnet Anders Borg <3 Dominika Peczynski.

De två första är poddar om politik; Åsiktskorridoren och Det politiska spelet. 

Det blir inte särskilt intressant. Karin Pettersson och Daniel Swedin från Aftonbladets ledarredaktion samt Ulrika Schenström försöker  att göra något mer i Åsiktskorridoren än att bara gotta sig åt denna kärleksbomb, men det stannar vid ett försök.

Henrik Torehammar älskar Borgczynski och vill också väldigt gärna att det ska säga något om Nya Moderaterna. Dessvärre hänger Tomas Ramberg inte alls på utan försöker hela tiden säga samtalsämnet genom att gång på gång säga att det inte är relevant för politiska reportrar.

Efter att ha ovan nämnda poddar är jag beredd att hålla med. Ämnet är absolut intressant, men kanske inte politiskt intressant.

Jag håller fast vid den åsikten tills jag hör Liv Strömqvist och  Caroline Ringskog Ferrada Noli i En varg söker sin pod. 
De har inte ens politik som ingång på ämnet men lyckas ändå göra den mest tänkvärda kopplingen till politik.

Liv Strömqvist fokuserar på det Borg sagt i intervjun med Niclas Svensson, att Borg förklarar sitt nya förhållande och skilsmässan från sin hustru med orden "https://play.google.com/store/apps/details?id=se.expressen.launcher">att det inte går att styra över livet och känslorna".

Som om Borg låter sig drivas av ödet. Som om livet inte går att styra. Som om han avskaffar individens fria vilja, resonerar Strömqvist och Ringskog Ferrada Noli. 
Ja lyssna själva på eminenta En varg söker sin pod.

I år ska jag klara det. Tredje gången gillt som det heter. Jag har legat lågt med bloggandet ett tag och det här är en bra anledning att trappa upp. 

Jaha där gick årets #blogg100 i stöpet. Jag bloggade visserligen igår men inge här utan på min valblogg på Södermalmsnytt. Jag bevakade kommunfullmäktige hela kvällen och så här lyder sammanfattningen.

Gårdagens miss i protokollet var helt ofrivillig men nu när den är gjord känner jag viss lättnad.


@a_jennische

Min dotter, fyra år, är lik min mormor som barn. Enligt mormor.

Håbo har en kongolesisk kör som brukar sjunga i den ekumeniska församlingen.

Thomas Mattsson, chefredaktör på Expressen, gillar Direktpress bättre än Mitti. Så här säger han i dagens #thomasmattsson:
“Jag skulle vilja påstå att de här gratistidningarna är betydligt bättre i dag än vad de var för tio år sedan, inte minst Direktpress-produkten. Jag tycker kanske att Mitti-tidningarna som finns i Stockholm och som är Stampens mest lönsamma verksamhet, det är egentligen där Stampens positiva resultat finns på 60 miljoner kronor, de är något sämre”, säger Mattsson.
Kul, säger jag.

- Posted using BlogPress from my iPad

No more. 

Jag gick ut hårt på Facebook och annonserade att jag behövde hjälp att välja lag i NHL att hålla på. Det blev en lång tråd. Vänner engagerade sig. En före detta kollega skrev en krönika och allt var bara kul.

Det varade inte länge. Jag hann inte ens försöka se en match innan allt roligt med Boston Bruins var borta.

En viktig anledning: Det är så sjukt töntigt när de börjar slåss. Om man vill slåss som sport (vilket jag kan förstå och inte på något principiellt sätt fördömer) ska man göra det i en sport där slagsmål är tillåtet enligt reglerna. MMA, boxning eller någon variant av brasiliansk våldsdans ni vet. Inte i hockey. Då blir det bara extremt fånigt. Och farligt. Vuxna män som inte kan styra sina känslor och måste kasta handskarna för att nita en annan utövare av samma icke-vålssport. Nej tack flöjtfighters.

Hockey är fan skit. I alla fall manshockey på elitnivå.

Jag tar tillbaka allt. Jag vill inte ha något lag att hålla på i NHL.

Good bye Boston Bruins. Good bye. Allt var ett stort misstag. Tack för ingenting. 

PS. I somras bestämde jag mig för att anamma NFL istället. Amerikansk fotboll. Det är en... annan historia. DS. 

Första arbetsdagen på en vecka. Det tog emot lite först, sedan gick det över. Ringde ringde ringde i telefonen, skickade några mejl, gjorde några googlingar och drog upp riktlinjer. En helt okej måndag.
Roligast var den poll jag gjorde på Facebook där jag frågade vår läsare när medelåldern i Stockholm infaller. Det mest intressanta svaret kom från en kvinna på Södermalm, som svarade att medelåldern i just hennes stadsdel infaller först vid den grannlaga åldern av 76 år. Och jag som trodde att en hipster var unga människor som försökte se gamla ut. Egentligen är det tvärtom. Barngubbarna som går omkring på Nytorgsgatan är i själva verket 103 år gamla. Fett!
Spår härmed en kommande frossa i bilagor tillägnade hipsterdieten, hipsterträningen och hipstersexet där glada pensionärer berättar om skummad sojamjölk, cykling utan broms och lite härligt krämsamkväm.

- Posted using BlogPress from my iPad

Hemma på Tanto igen. Min tur att åka tåg med barnen och det gick superbra. De börjar bli tågvana.
Drabbas alltid av en känsla av tomhet efter att ha umgåtts med föräldrar och syskon och respektive flera dagar i rad. Det är kul att ses alla på en gång men det är också rätt krävande. Jag hade tänkt att fly ut i löparspåret några gånger men en envis förkylning fick mig att faktiskt skita i det. Nu har jag the sunday blues, men det viker sig ju när det väl är måndag.
För övrigt är jag djupt ointresserad av elitfotboll och kungahuset. Thomas Mattsson och Jan Helin däremot bara älskar det.

@a_jennische

Farsan lirar diskoteksbowling.

Det var kul. Efterföljande middag också. Ett udda och givande inslag uppkom efter att samtalet halkat in på Pernilla Hagberg (MP) och hennes konspirationsteorier. Pappa satt storögd och tittade på klippet två gånger. “Fascinerande” sa han.
Så sant.


@a_jennische

Hittade en vårblomma på gården.

I somras satte jag upp målet att blogga en gång om dagen. Ett inlägg per ledig dag. Alla fick taggen #torplife

Nu är målet satt högre. Ett inlägg per dag i hundra dagar. Det är sjukt många dagar i rad. Men det ska gå.

Jag har sportlovsledigt med ungarna den här veckan så i dag tar jag helt enkelt och öser ur min icke-professionella tillvaro. Det lär fortsätta så tillsvidare.

När jag skriver det här sitter jag i ett mörkt rum. I väntan på att barnen ska somna kör jag en tumvals på det fiktiva tangentbordet på mobilen. Jag tänker igenom dagen och minns särskilt två saker. Samtalet jag hade men en muskulös pensionär (som jag aldrig sett förut) och samtalet jag hade med Hårdrockar-Eric i tvättstugan.
Det första inträffade i bostadsrättsföreningens lilla gym där jag slank in för att avsluta min löprunda med några hantelövningar.
“Har du varit ute och sprungit? Såg du Vetenskapen värld i går?” sa den breda pensionären plötsligt.
Jag svarade ja och nej.
Muskel-P berättade att programmet slagit fast att man kan äta hur som helst (typ) och ända få bra resultat av träning. Det är inte alls så noga att äta särskilda tider som man tidigare trott berättade han.
“Skönt att höra” sa jag. “Det låter dessutom rimligt."
Muskel-P fortsatte:
“Men att springa först och sedan styrketräna…”
Nej det var inte att rekommendera om man vill ha stora muskler.
Jag sa att jag visste det men att jag ändå gillar det. Han berättade att han behöver musklerna när han paddlar kanot med hustrun. Jag berättade att jag inte behövde så mycket muskler alls. Vi skildes åt som vänner.

Senare står jag och småpratar med Eric den långhårige. Vi hade tvättiderna efter varandra och han säger att han inte tvättar sina scenkläder. Aldrig. De ligger nedpackade i flera lager plastpåsar i väntan på att de ska användas igen.
“Skinnvästen har varit blöt av svett så många gånger att den krympt” säger Eric och är mäkta stolt.
“Coolt” säger jag och menar det.

Sedan jämför vi t-shirtar. Jag har en exklusiv Run in blood-tröja som jag sprang till mig på Gärdets sportfält i höstas. Han har en ny Nifelheim-tisha. Framför loggan syns hjärtfrekvenskurvor, bakom loggan är de förvandlade till ett jämnt streck. Nifelheim – musik som dödar.
Eric spelar trummor i bandet.
“Det är en ny design. Först tänkte vi att det kanske var lite väl, men de sålde som fan i Göteborg” säger Eric.

Han är snäll Eric.

@a_jennische

Jag fick ett mejl från Fredrik Wass, alias @bisonblog. Han ska köra en ny runda av #blogg100.
Det blir en bra anledning att lägga lite mer krut på min personliga blogg ett tag igen. Sedan jag fick Valbloggen på jobbet, där jag skriver professionellt om Stockholmspolitiken, har den här bloggen blivit utsatt för styvmoderlig behandling. Det borde inte hänga ihop. De perioder jag skriver extra mycket på jobbet brukar också vara de perioder jag skriver mest utanför jobbet. #blogg100 ligger alltså helt rätt i tiden. Den som inte känner till grejen behöver egentligen bara veta detta. Blogga 100 dagar i sträck, minst ett inlägg per dag med start 1 mars 2014. Klarar du det så klarade du utmaningen. That’s it.
Jag tjuvstartar. Jag börjar i dag.

@a_jennische

Jobbar tvättstuga som slut på arbetsveckan. Är upptagen i huvudet av debatten kring polisens jakt på papperslösa. Engagemanget krig frågan är bra men debatten är lite märklig. I nuläget talas det framförallt om polisens sätt att arbeta och dess tveksamma metoder. Må så vara. Det ska självklart belysas och kritiseras. Men i grund och botten beror den intensifierade jakten på personer som ska utvisas på regeringsbeslut. Det är våra folkvalda politiker som sitter och bestämmer hur polisen ska prioritera och regeringen har i flera år gett polisen i Sverige i uppdrag att verkställa fler utvisningar.
Samtidigt sitter andra politiskt i samma folkvalda regering och beslutat om papperslösas rätt till värd och skola. Det ger dubbla budskap. Debatten borde - för att leda till konstruktiv förändring på ett större plan - handla om hur vi vill att samhället ska behandla papperslösa, flyktingar och arbetskraftsinvandrare.
Jag hoppas att debatten når dit och inte stannar vid frågan om polismetoder, tveksamma eller ej. Grundfrågan är viktigare för att debatten ska stanna där.
—-
För övrigt är jag glad att jag skaffat biljett till söndagens spelning med MARTYRDÖD .
——-