Det var högst omedvetet. Jag skulle bara lägga barnen och sedan… somnade jag.

Well. Det är ju knappast hela världen.

Man gör så gott man kan som det heter.

OBS bilden föreställer annan "maskin" på grund av "hann" inte fotografera bänkpressen.

Utegymmet vid Eriksdalsbadet. I minusgrader och lätt snöfall en sen söndagkväll.

Förmodligen bättre mental träning än fysisk.

Å andra sidan är det viktigaste formen av träning.

När jag låg ner på marken i "bänkpressmaskinen" och tittade upp mot svart himmel och ljusa snöprickar tänkte jag plötsligt: Tänk om det skulle komma fram någon och bara helt sonika skjuta mig i skallen nu. Vilket snöpligt slut det skulle vara.

Sedan reste jag mig och sprang hem.

@a_jennische

[youtube www.youtube.com/watch

Har ni sett den müsiga romantiska julkomedin som heter The Holiday med Jude Law, Kate Winslet, Cameron Diaz och Jack Black?
I en av scenerna gör Jude Laws karaktär ett mycket skojigt skämt inför sina döttrar. De kallar greppet The Napkin Man.
Jag har snott idén rakt av och lagt till mer ja bajs och kiss.

@a_jennische

Jag står på Gullmarsplan och väntar på buss 4. Jag är fortfarande helt tagen av bilderna som Ida visade från tiden i London. Vi var ju barn Jag och Stoffe!
Barn som inte visste något, tänker jag idag.
Så var det inte. Vi visste bara annat.

Se så söta vi var. Helt sjukt. Två flöjtar på vift liksom.

Det börjar bra med lång morgon och frukost när man blir hungrig istället för hetskäk framför klockan.
Sedan blir det annorlunda.
Saker att göra. Fix och trix. Barn som ska luftas. Barn som ska bajsa. Barn som ska slåss och bråka med varandra och barn som är förkylda.
Lördagar innebär att man som förälder måste tackla allt själv. Inga förskolepedagoger är där (och man själv är någon annanstans) utan allt är som det förmodligen borde vara oftare. Barnen är med sina föräldrar och ingen ska till jobbet.
Det skapar tid att uppfostra dem. Det är skitjobbigt. Man vet aldrig vad som egentligen är mest rätt och hur man än gör i vissa lägen blir det ändå alltid fel.
Det är väl the hard core of being pappa eller mamma. Att göra sitt bästa och efteråt känna att det kanske inte var det.

Vad gör man? Försöker vidare så klart. Pratar om det och tar nya tag. Gör om gör om gör om gör om. Målet är väl vägen på något sätt och jag tror det rättaste är att vara med dem.

Men vissa gånger handlar det om uppfostran. Sätta gränser som det heter. Ge frihet inom vissa ramar. Föregå med gott exempel när det gäller att visa empati och kärlek.
Och säga: “Nu tar du upp alla pärlorna som du slängde på golvet! Jag tänker inte plocka upp dem åt dig en gång till. Jag är ingen städmaskin. Gör det nu, annars sopar jag upp dem när jag städar golvet sedan och slänger dem”.

Jag vetefan. Som sagt. Det är inte lätt att göra rätt.

Det har varit en ansträngande vecka på jobbet. Jag har fått en del gjort, en del riktigt bra, men det har suttit långt inne och på ett par ställen skedde slarvfel. Jag avskyr när det händer.

Well, bara att bita ihop och gå vidare. Sikta på nästa vecka. Fredagar är ju måndagar på mitt jobb eftersom veckans tidningar görs klart och klappas ihop på torsdagar.

Något av det mest minnesvärda den här dagen skedde i kassan på Ica Aptiten på väg hem.
För att förstå storheten krävs en liten berättelse om ett dåtida program i Svt som hette Anslagstavlan. Ett fem minuter kort program med samhällsinformation av olika slag. När jag var barn upprepades en film som gick ut på att vara en medkännande kund i mataffären. En kund som i solidaritet med kassabiträdet underlättade dennes slitande arbete så mycket som möjligt. Budskapet var: Bygg inte berg! Lägg inte alla varor i en enda rörig hög på bandet utan ställ de glest på rad med streckkoden vänd mot läsaren, mot dig själv.

Det där gjorde djupt intryck på mig. Sedan dess är jag ett föredöme varje gång jag handlar i en mänskligt bemannad kassa. Jag lägger på rad. Jag vänder rätt. Jag bygger inte berg.

I dag var inget undantag. Det häftiga var att kassabiträdet uppmärksammade det och tackade!

- Tack för att du lade upp så fint. Då går det mycket fortare, sa hen.

Den lilla kommentaren gjorde mig varm i hjärtat hela vägen hem. Aldrig har jag varit så övertygad om att mitt notoriska lägga varorna på rad-beteende ger resultat.

Trevlig helg.

Skickat via Blogsy

“Haha, på med jeansen direkt efter träningen. Det gillar jag Martin! Direkt ut på krogen bara!"

Så sa en pojklagstränare jag kan namnet på till en lågstadiepojke jag kan namnet på helt nyligen.

Det som hände är det som går att utläsa från citatet. Lågstadiekillen har bråttom hem eget helgträningen och gör som alla andra i pojklaget - tar sina grejer och går hem för att duscha hemma. Men istället för att dra termobrallor direkt över träningsbyxorna tog han på jeans.

Den 35-årige tränarmannen mindes något från sin ungdom (eller vad fan vet jag - han ville väl bara rolig inför övriga pappor som var där) och utbrast det där med att gå på krogen. Lågstadiekillen såg mest förvånad ut.

Jag blev lite illa berörd. Inte för att kommentaren i sig var särskilt grov men att den yttrades där och då.
Det är också något i den där kommentaren som andas machoattityd och “vi i vårt manliga gäng hä hä hä gör som vi vill och våra mammor och kvinnor kan säga vad som helst men vi ba hä hä hä”.

Det manliga självhävdelsebehovet landar så fel.

Är det så vi ska fostra våra pojkar. Att inte vara så jävla tillknäppta. “På
med jeansen över svettbrallorna och skynda dig nu att bli stor så vi kan gå på krogen ihop någon gång. Jag ska lära dig allt jag kan om både det ena och andra hä hä hä”.

Nej, jag tror inte det.

@a_jennische

Det känns mycket mycket förtroendeingivande detta mejl. Jag ska genast fylla i alla efterfrågade uppgifter och skicka ett svar till David. Han verkar så angelägen och trevlig.

Har han en poäng eller är det att bry sig om betydelselösa detaljer?

Skulle ett byte av uttrycket “andra generationens invandrare” mot “andra generationens svensk” leda till en annan syn på människor?

Vad tror ni? Kommer vi att få se en överdäckning av spårområdet mellan Tantogatan och Tantolunden de närmaste 20 åren?
Det vore intressant att se vad en sådan skulle innebära för området i övrigt. Skulle rymden häromkring krympa för mycket eller skulle alla eventuella minus vägas upp av det plus som kommer av mer liv och rörelse?

Den som lever får se. Det är ju inte ett av de projekt inom staden som ligger nära att realiseras direkt.

För övrig har jag precis lärt mig att februari kallas #vabruari.
Som om någon månad under vinterhalvåret skulle innebära minsta #vab än någon annan…

Makthavare som varken återkopplar eller genom andra ger klara besked om de tänker svara på intervjufrågor eller inte. Det är det värsta jag vet i mitt jobb.