Glöm din dröm är mitt favorituttryck just nu. Jag skrev det i en ingress i dag men min kollega Karin tog vänligt med bestämt bort det. Jag protesterade högljutt men inte på allvar. Det passade inte perfekt i sammanhanget. I andra sammanhang däremot, nästan vilket som helst, funkar det alldels utmärkt.

Vill du följa med på Band of Horses?

Glöm din dröm.

Vill du ha en spark i munnen?

Glöm din dröm.

En annan kollega – chef rättare sagt – tycker att “bowla med gamar” är ett fantastiskt uttryck. Det förstår jag ingenting av men bilden det skapar är ju kul. Bowlande gamar. Känns hotfullt.

Jag ska försöka peta in det också någonstans. I en artikel.

För övrigt har jag skaffat den här Carousel-appen som är knuten till Dropbox där jag sparar alla mina bilder. Den visar automatiskt vad jag gjorde just i dag för ett, två, tre och fyra år sedan. För två år sedan idag besökte jag Tjuvgods på Valla torg. Där träffade jag den här trevliga mannen, Curre Cederström.

// AJ

Jag undrar mycket över det. Varför är det så synd om mediajätten Mittmedia och deras tidningar (Dala-Demokraten, Arbetarbladet, Sundsvalls Tidning med flera)?

AnnaKarin Lith, redaktionell chef på Mittmedia, är irriterad. Hon anser att Sveriges Radio snor nyheter och läkare i och med SR:s satsning på lokala webbnyheter. Lith verkar också vara förbannad på utvecklingen i mediabranschen i stort. Tro fan det, det går ju inte längre att tjäna pengar per automatik genom att ge ut en lokaltidning. 

I det senaste avsnittet av Mattsson & Helin refererar Thomas Mattsson till något Lith har sagt på nyligen. Att det kanske vore lämpligt om Mittmedia fick ta del av public service-pengar för att göra det som Sveriges Radio gör idag: lokala nyheter i radio.

Det kan inte vara rätt väg att gå.

Även om det gör ont med förändring och även om det innebär att journalister blir av med jobbet så måste det enda långsiktigt hållbara bara att lokaltidningar lär sig stå på egna ben. Att göra bra journalistik som folk läser och är beredda att betala för på det ena eller andra sättet. Och då menar jag inte genom att upprätta betalväggar. För betalväggar är skit.

Vad är det som säger att lokaljournalistiken skulle försvinna helt ovanför Dalälven om Mittmedia lade ner?

Det vore tråkigt ja. Folk skulle bli av med jobbet och ha svårt att hitta ett annat. Men skulle det innebära att lokaljournalistiken försvann?
Jag tvivlar på det.

Thomas Mattsson verkar lite inne på det spåret. Att det är värt att sanktionerna stora räddningspaket för att behålla Mittmedia. Men jag håller mer med Jan Helin i det här fallet, som säger att "journalistiken finner ständigt nya vägar" och att "det finns mycket kreativitet där ute".

Om man tror på det, då kan det inte vara krisläge för journalistiken. Gamla mediehus tidigare affärsmodeller däremot hör klockan klämta.

Lisa Bjurwald är skitbra i senaste avsnittet av #abpodd. Det är inte intervjuade Hanna Stjärne, SVT:s nya vd. Hon verkar inte vara så intresserad av att svara på frågor. Hennes grej verkar mer vara att lägga ut texten på egen hand. Tyvärr gör hon det inte på ett så intressant sätt.
Bjurwald – Stjärne = 1–0

Kollektivtrafik är ett intressant ämne. Igår hade jag chansen att i tjänsten titta in på Forum för tunnelbana som Socialdemokraterna ordnade för nionde året i rad.

Där lyssnade jag på dansken Henrik Plougmann Olsen, vd på det kommunala bolaget Metroselskabet i Köpenhamn. 
En stilig man i skägg som talade med stor kärlek till kollektivtrafiken.

–Det enda stora misstaget du kan göra när det gäller kollektivtrafik är att sluta bygga ut den, sa han.

Han berättade om det Köpenhamns lyckade ringled och det som nu ska bli en utbyggnad i nordostlig samt sidvästlig riktning från stadskärnan.

Planeringen innebär att 85 procent av alla som bor i Köpenhamn har en tunnelbanestation inom en radie av 600 meter.

Han berättade också om de stora förhoppningar han har för utbyggnaden till stadsdelen Sydhavn, där arbetslösheten är 50 procent högre än i övriga staden och där den förväntade livslängden är mycket kortare.

– Jag vet att det är en stadsdel med sociala utmaningar för jag växte själv upp där, sa Henrik Plougmann Olsen och fortsatte:
– Att bygga tunnelbana dit gör att de som bor där blir en del av övriga staden på ett nytt sätt.

Han såg utbyggnaden lika mycket som en satsning på social hållbarhet som på strategisk infrastruktur lät det som.

Som på andra ställen innebär utbyggnaden att bostadspriserna stiger.

– I Köpenhamn säljs bostäder längs den tunnelbanelinje som kommer att vara på plats först om 4-5 år med beskrivningar om att läget är nära tunnelbanan, sa Henrik Plougmann Olsen.

En annan sak fastnade jag också för. Och om jag haft tid att stanna hade jag bett honom utveckla det. 
Han sa nämligen att bygget av tunnelbanan i Köpenhamn görs helt utan statliga bidrag.

Lite annorlunda än hur det ser ut Stockholm där utbyggnad var uteslutet tills det kom löften om just statliga pengar.

Igår var seeeeg. Idag var lätt.
Bra drag på jobbet och inga stora fadäser.
Veckan började ju helt värdelöst med att jag knäckte jobbdatorn genom att tappa den och det tog några dagar att jobba upp peppen igen. 

Jag ansträngde mig också lite extra som pappa i eftermiddags och det är ju alltid värt insatsen.

Nu siktar vi på fredag.

Efter att ha sprungit Södermalm runt nya kan jag meddela att oddsen för snöstorm är höga.
Det är vårvärme i luften och vindstilla.

De senaste dagarna har jag portionerat ut små bitar av något som skulle kunna byggas ut och bli bättre. Jag har skrivit rakt ur huvudet - på mobilen - och inte ägnat texterna någon kritisk granskning. Jag tror att det skulle kunna bli bra. Problemet är att det tar sådan tid. Men vad kul det skulle vara. Och om man gör det en liten bit i taget är det ju möjligt.

Läs gärna de fyra korta avsnitten här nedan - bakifrån och upp - och kom med input. Är det helkass? Är det värt att fortsätta med?

/ AJ

De där dagarna i Bridgewater utanför Boston blev fler än väntat. Vi väntade in ett prisfall på flygbiljetter till Los Angeles. Och Ricardo hade ändå inte hunnit fixa det han skulle hinna fixa. Han och hans amerikanska flickvän Sarah skulle hinna installera sig, han skulle träffa musikfolk och börja leta lämplig bostad åt tre andra.
Det kom så mycket bruten engelska ur hans mun att vi alla hade lärt oss att sålla bort hälften. 
Å andra sidan var det inte bara snack. Visa saker lyckades han med. Som att på egen hand dra till USA för att starta band, hitta Tom och ett gäng andra amerikaner, få ihop så många låtar och lyckas göra så mycket väsen av sig att bandet kom upp på en festivalscen. Sedan sprack bandet. Men vid det laget hade han övertygad Tom att packa cymbalerna och dra till London av alla ställen, för att hitta nya bandmedlemmar. 
"London,  det är musikernas huvudstad. Mycket kulturell. Mycket coola människor".
Hade Ricardo sagt. Och fått med sig Sarah och Tom över Atlanten. 
Väl där hade han gjort samma grej som nu. Installerat sig och Sarah i en lägenhet i de trevligare delarna av London medan Tom fick hyra in sig i ett rum hemma hos en äldre dam i ett dött bostadsområde. 
"Jag fan grät mig till sömns där ibland" hade Tom berättat. 
Jag och Steffe lät honom flytta in i vårt minirum på övervåningen. Östgötarna döpte honom genast till Knappen och sedan mjuknade han rätt snabbt.

Nu satt vi hemma i Carls och Lauras blommiga soffa – i Toms barndomshem – och kollade på Wheather Channel. 
Imorgon skulle vi åka till Cape Cod. För att det låg på lagom avstånd och för att det var något att göra. 
Jag tänkte på mitt bankkonto. Jag hade ännu inte pratat på allvar med Steffe om hans. 
Vi var för upptagna med att inte framstå som fullkomliga idioter inför Toms föräldrar. Vi ville att de skulle känna sig trygga med oss. Att Tom hittat  seriösa musiker – utöver Ricardo – värda att flytta för. Han ville det här, på riktigt. Tom investerade i ett nytt liv. 

Jag tittade på Stoffe. 
Jag tittade på mina gröna armébrallor. 
Jag tänkte att det var ett tag sedan jag spelade bas.

Carl och Laura tog emot i köket det vita trähuset. Området såg ut precis som jag trott att en villaförort utanför en amerikansk storstad skulle sett ut. Vita hus. Breda gator. Alléer. Amerikanska flaggor hängde ut från grannarnas fönster på övervåningen. 
"Leo och Steffe. Välkomna!" sa Laura och sträckte ut armarna som om hon ville visa upp hela trädgården. 
Byxor, skjorta. Ljusa sneakers. Ett varmt leende. 
Hon uttalade Steffe som Steff-ee vilket både han och jag skrattade åt. 
"Steff-ee, det är som en blandning av Stephanie  och ett godis som heter Toffifee. Det passar honom" sa jag och drog Steffe i bockskägget. 
Det fick Laura att slappna av. 
"Då kanske jag bara ska ta och kalla dig för Stephanie helt enkelt" sa hon och kramade först honom och sedan mig. 
Steffe skrattade. 
"Du får kalla mig vad du vill så länge jag får låna toaletten" sa Steffe. 
"Längst in, efter hallen" sa Laura och visade med handen.

Carl klev fram. Vänliga ögon i ett stramt ansikte. Samma bakåtslickade hår som sonen, fast gråare. "Carl, trevligt att träffas".
En torr fast hand. Inte helt utan fläckar. Toms  pappa var bilmekaniker och om man tittade noga syntes det.

Tom och Steffe stod i entréhallen.
"Hey man!"
Tom i kritvit tshirt, mörka Dockers och det där stramt klippta håret. Som en bilmekaniker från 50-talet.
"Tjaaa!" sa Steffe och sträckte ut armarna.
Vi kramades.
"Jag kom för några timmar sedan" sa han.

Jag tittade på honom och kände mig lugnare.
Luvtröja, stora jeans, bockskägg. 
"Shit asså, nu är vi här".
Jag lyfte upp basen och slängde väskan över axeln. 

Tom körde oss till Bridgewater i en  herrgårdsvagn med sådan där träbård. Den gungade fram.
"Det här en båt" sa jag.
"Den är morsans. Min pappa har en pickup" sa Tom.
Uanför passerade höghus och skyltar.
Stoffe satt där fram. Han berättade någonting men jag tappade koncentrationen.
Jag hade sovit dåligt på flyget och tänkte framåt.
Nu skulle vi vara några dagar hos Toms föräldrar. Köpa inrikesbiljetter till Los Angeles. Låta honom avsluta sina grejer och sedan säga adjö.
Vi skulle flytta till LA.
Jag sög på orden.
Jag har sparat ihop kanske 30 000 under de sista månaderna i London, varit hemma hos mamma och pappa på landet i några veckor och nu var jag i Boston. Mer än halvvägs.
Steffe hade åkt direkt hit från London. Han var tvungen att stanna kvar där längre för att få ihop pengar. Vi hade inte pratat tillräckligt många gånger under tiden jag var hemma i Sverige. Jag visste inte hur det hade gått.
Steffe och Tom tände varsin cigarett.
"Hur känner du dig Leo?" frågade Tom.
Alltid lika artig.
"Jetlaggad?"
"Jag känner mig bakfull" svarade jag.

Jag var 22 och hade fram till för några månader sedan ägnat dagarna åt tre olika jobb och kvällarna år att hänga runt, skriva självömkande dagboksanteckningar och dricka billig bärs och Tesco-vodka.
Ständigt omgiven av ett gäng gränslösa personer från Östergötland, Sara, Linn, Maria, Sofia och Karin. Under en period var de ännu fler, under en annan färre.
Lägenheten i nordöstra London var allt annat än ljus och fräsch men den familjära stämningen gjorde att det alltid fanns nytt folk som ville flytta in så fort någon försvan.

Sedan hade Steffe plötsligt stött på den galna brasilianare Ricardo. De övriga medlemmarna hann lämpligt nog sluta i samma veva som jag och Steffe började i hans och Toms band.
Nu var vi i Boston.
"Jag är så jävla trött" sa jag och lutade huvudet bakåt mot det nackskyddslösa baksätet.

Jag var på plats. Det osannolika var påbörjat. Ett halvår tidigare hade Ricardo börjat prata om att vi borde fortsätta med bandet i Los Angeles. Det han sa egentligen var: "Vi måste".

Det var Ricardo som bestämde. Den smala brasilianaren med de för stora brillorna hade makten.  Han kunde inte spela och hans engelska var bitvis som ett skämt, ändå var det han som skapade låtarna. Så var det. Han var låtarna.
         
"Det här är helt sjukt" tänkte jag och undrade om Steffe uppfyllt sin del av dealen. Jag visste att han kommit iväg med sitt plan från London, men allt det andra? 

Jag stod vid bagagebandet. Jag hade tryckt ner så mycket mjukt tyg jag kunnat i basfodralet och checkat in den. Det fick inte plats mycket. Jag såg  framför mig hur den var förstörd. 

Flygplatsen var mindre än jag tänkt mig. Boston Logan Airport är trots allt en av de större. 
Människor runt mig pratade riktig amerikanska. Några hade keps. De flesta var vita. Jeans och chinos.

Basen gled fram till mig på bandet. Fodralet hade fått sig en törn men instrumentet var intakt. Jag gick mot utgången. Hade Steffe kommit? Hade han gitarren med sig? Hade han några pengar?

Vi snackade om det där häromdagen. Om att ägna sig åt den ädla reportermetoden "hänga på krogen".
Den gången satt jag på ett ställe i city. Ett tillhåll för affärshöjdare; business people och vd:ar.
Alltså ett bra tillhåll även för den reporter som bör bevaka just sådant.

Den här gången sitter jag och mina kollegor Sebastian och Micke på Combo på Östermalm. Det ligger nära SVT och Sveriges Radio. Således fullt med lunchande programledare, artister och annat löst mediefolk. 
Magnus Uggla till exempel.

Vi konstaterade att han satt där. Sedan åt vi vår mat och fortsatte att prata om annat. Det skulle självklart gå att hitta en nyhetskrok på Ugglas lunchmat (vegansk?) men ibland behöver man bara äta lunch.

#

En mer nyhetsmässig kändisspaning gjorde jag utanför Hemköp på Hornstull i eftermiddags. Där satt Marcus Birro med både sambo (särbo?) och barn. Kanske är de tillsammans igen. Kanske inte. Oavsett hoppas jag hann finner lugn i själen och att han orkar vara en bra pappa.

Allt borde vara frid och fröjd men det har tagit emot den här veckan. Jag vet inte vad det är. Något skit i luften kanske.
Skulle behöva en injektion av något slag.

Jobbar hårt som vanligt.

Kanske för hårt.

Bra är att jag varit hård mot mig själv när det gäller fingrande på mobilen under eftermiddagar och kvällar med barnen. Då måste jag hålla mig borta. Går bättre än väntat.
Idag fimpade vi till och med teven. Satt och pysslade och tränade på bokstäver istället.

Är det okej med satir?

Ja.

Är all satir kul?

Nej.

Är det okej att uttrycka sig hur som helst mot vem som helst med vilket syfte som helst?

Nej.

Är det okej att säga husblatte om Alice  Teodorescu?

Det beror på sammanhanget.

Var det kul att Tankesmedjan gjorde det?

Inte särskilt.

Borde Tankesmedjan förbjudas?

Nej.

Den här dagen har känts lång. Jag är trött. I huvudet och i kroppen.
Jag hämtade barnen senare än vanligt. De var hos en kompis. Det var nog lite för sent, de bara grät och skrek på mig när jag kom.

#

På jobbet bara rasar det på.

#

Har fått en liten crush på Rebecca Stella efter hennes medverkan i Let's dance, som jag råkade se i fredags.

Vilken morgon. Sol och torrt på marken. Jag lämnade barnen på förskola och sprang till jobbet.
Sedan jobbade jag.
Ringde i telefon, mejlade, tänkte några halvsmarta tankar och skrev lite.

Sedan drog jag till stadshuset och lyssnade till politiker från S, MP, V, Fi, M, FP, C, KD och SD säga hej ni är dåliga men NI är dåliga.

Roligast om ett sådant uttryck tillåts var den ordväxling på tema marxism som utspelade sig mellan Dennis Wedin (M) och Clara Lindblom.

Jag skrev om det.

Sedan sprang jag hem.

Jag ville lyssna på en podcast men hittade inga nya avsnitt jag fastnade för.

Så då blev det lite Baltimore Hardcore istället.

AJ

Det finns vissa platser i stan vars namn och varande lovar mer.
Metartorget är en sådan plats.
Det ligger i korsningen Södermannagatan/Metargatan och får mig att tänka på en livlig plats för fiskhandel eller bestyr med fiskeredskap.
Alla sådana tankar försvinner när man besöker torget.
Det är inte alls livligt.
Det är heller inte särskilt gammalt.

En googling bort hittar jag detta utlåtande från kommunstyrelsen i Stockholm. Det är dåvarande stadsbyggnadsborgarrådet Kersti Py Börjesson (S) som skrivit:

"Gatu- och fastighetskontoret planerar att anlägga ett mindre torg i hörnet
Södermannagatan-Metargatan om drygt 300 kvm med förbättrad belysning,
sittplatser och några träd. Snedparkeringarna tas bort och normal parkering
längs med gatan införs i stället.
Stadsbyggnadsnämnden beslutade den 15 maj 2003 att godkänna det av
namnberedningen föreslagna namnet Metartorget som nytt namn för torg och
överlämna förslaget till kommunfullmäktige med hemställan att fullmäktige måtte fastställa förslaget."

Ärendet är daterat 23 september 2003. 

Och jag som trodde namnet vittnade om aktiviteter från fornstora dagar. 

Det var inte kul innan men blev kul sedan. Måste upp i distans för att palla maraton för övrigt.

Har tappat lusten lite.

Här sprang jag.

Det här lyssnade jag på, Det politiska spelet.

Och det här, Åsiktskorridoren.

AJ

Planerade morgonen för att springa hem efter jobbet. Det glömde jag bort på lunchen och gick och handlade. Sedan stod jag där. Med en kasse mat och ba: hur fan ska få hem allt. Alternativt: det blir till att glömma löprundan.

Men löparryggan visade sig ha oanat utrymme. Jag fick ner allt.
Det blev ju sjukt tungt men det är helt okej så länge det inte är så långt.

Kolla bara vad jag kunde trycka ner.

Åt lunch med sällskap idag igen! Otroligt. Sådant brukar jag få till en gång i kvartalet. Som regel bokar jag och vänner lunch oftare än så men det brukar fallera på grund av jobb eller vab eller något annat helvete.
Eftermiddagen blev mindre glamorös, med stress och jäkt för att hinna ta ungarna till simskola.
Men det gick. Såklart. Det gör det alltid.
#
Jag borde ha sprungit idag men familjelogistiken gör det omöjligt. Eventuellt kan jag trycka in ett kortpass på väg till jobbet imorgon, annars får det vara till helgen när Helene är hemma igen. Det är inte särskilt kul att springa just nu. Benen känns som trä.
#
Slängde ett getöga på Alla är fotografer. Stängde ett getöga på alla är fotografer.
#
Gick förbi bänken där Sakari Pitkänens bok om Metro ligger.
#
Kollade Twitter.

Varje gång jag ser en sådan här Clipper-tändare börjar jag tänka på min dig Stoffe. Mörkgrön Clipper och det där frasiga ljudet man tror kommer från cigaretten men som faktiskt kommer från själva tändaren.
Vi har gjort mycket kul du och jag. Good times och hard times. I Julita, London och Los Angeles.
Det var längesedan nu.

Jag hoppas att du mår bra.

Du är som en bror och kommer alltid att vara.