Huvudvärken sitter där den ska
Nu drar jag till Västerås och jagar bort den.
Nu drar jag till Västerås och jagar bort den.
å var det lördag. Jag sitter vid frukostbordet och ömsom äter ömsom pillar på telefonen. Jag är lite nervös. Magen känns inte hundra och jag har liiite huvudvärk. Det är race day. Då känns det alltid fel. Det är som det ska.
Det blir blött och det blir jobbigt och det blir riktigt kul. Efter att ha varit inne på att köra solo (man får det i det här loppet) så ändrade jag mig och började leta en lagkamrat på Facebook, där finns en ganska stor swimrun-community. Jag hittade Per. Eller om det var han som hittade mig. Vi snackade en gång på telefon och så var det klart. Imorgon ställer vi oss på startlinjen bara en kort stund efter att ha träffats för första gången. Jag känner på mig att det kommer att bli riktigt bra. Loppet går på Björnö i Västerås och mäter drygt 16 kilometer varav cirka tre kilometer är simning (fördelat på åtta sträckor). Löpningen känner jag mig bekväm med men frågan är om jag kommer att hålla jämna simtag med Per, som verkar vara en duktig simmare. Om jag är för långsam har vi kommit överens om att vi kopplar ihop oss med lina så får han dra mig lite i vattnet. Det blir en utmaning, jag har aldrig kört med lina förut. Bara att lära sig i så fall, trial and error som det heter. Vårt lag bär det lika enkla men stiliga namnet Ersson & Jennische. Jag återkommer med rapport.
Nu går jag hem och laddar inför morgondagens drabbning i Västerås. En öl (eller två) kan man väl räkna in som kolhydratboostning?
My friend the poet and science fiction artist Johannes.
Ja, så är det. Jag har teamat upp med en kille som heter Per via Facebook och på lördag ska vi springsimma Västerås swimrun tillsammans som lag. Det ska bli skitkul. Vi har pratat en gång på telefon och när vi sammanstrålar på lördag förmiddag blir det första gången vi ses. Jag är lite nervös för att jag ska vara ett sänke i simningen men det har jag sagt till Per och han verkar vara villig och dra i så fall. Det här blir mitt fjärde swimrun-lopp totalt och det första som inte är Katrineholm swimrun och det första utan Dala Supercoachen som lagkamrat. Jag är mycket peppad. Detta blir ett äventyr på fler än ett sätt. Loppet är cirka 1,6 mil långt fördelat på åtta simningar och nio löpningar.
Åkte till Islandstorget idag för att bli fotograferad i en tillfällig studio där i en av funkisvillorna.
Utanför tunnelbanan hittade jag den här lilla konstinstallationen.
Ser mycket framemot Breaking Bad-filmen som släpps på Netflix i oktober. It’s all about poor Jesse. Breaking Bad movie El Camino gets trailer & Netflix release date
En vacker morgon att springa till jobbet. Pålsundet visar sig från sin bästa sida.
Back in town. Tomorrow is workday. The weekend has been great. Beautiful weather, running, laughing, good food and red wine.
I really need an extra friend on Pokemon Go, otherwise I will be hopelessly behind in the official family competition we’re doing. Willing to help? I’ll send you gifts every day. My Trainer Code is 4323 0206 2914!
makes me so happy. All stress gone.
Vattenfestival i Pokémon Go.
I need an RSS-reader. Which one should I use? I am very Iphone, less desktop.
Det bästa jag vet är när min fru spelar vinyl. Idag var en sådan kväll. Lucky me.
Att komma hit ut efter en arbetsvecka är fan lyx.
”Jag backar hur mycket jag vill”. En protest i det lilla i Marieberg.
Då knyter vi dags springskorna och tar oss hemåt.
Nu ska jag äntligen klippa till skägget och håret lite efter en sommar på landet.
Oh yes fångade en Ditto.
Nu ska jag läsa Harry Potter för ungarna. När vi är klara med den ska vi se filmen. Och sedan tar vi nästa och gör likadant. Ett upplägg jag snott av min kusin. Men det är inte alltid så mysigt som det kan låta pga att språket ej är bra för högläsning.
Det här inslaget vid Smedsuddsbadet blev väl inte en jättelyckad satsning direkt.
Lunch break.
Vaknade klockan 06 utan att ha ställt klockan! Hallå semestervibben hallå!
Throwback till bröllopet jag var på för ett par helger sedan då en av grannarna där ute berättade att det spökade så mycket i deras hus att barnen börjat prata om ”någon som är uppe och springer på nätterna.” Själv hörde grannen någon knalla omkring på övervåningen så fort han och hans fru råkade ligga på fel sida av sängen. Men han hade inget emot det. ”Då känner man sig aldrig ensam”, sa han. Som ungkarl bodde han i ett hus där spökerierna var ännu vanligare. En gång låg han på sängen och fick plötsligt en kapsyl kastad på sin mage. Den kom från köket. Han kastade tillbaka den, varpå den flög tillbaka direkt igen. Han hade inget emot det heller.