Andreas

Det är något djupt vemodigt över sista veckans semester. Hur mycket solen än skiner och hur varmt det än är i vattnet fortfarande så andas allt uppbrott, hemfärd och tillbaka till vardagen. Det är folktomt nere vid stranden, ungarna börjar få svårare att hitta på saker och tankarna rusar helt tiden iväg till jobbet trots att jag inte måste tänka på det än. I väntan på det oundvikliga lutar jag mig tillbaka i solstolen, vänder ansiktet mot solen och minns allt kul som hänt de senaste veckorna.

Först slår vi fast att det här är ett lopp som är värt att springa enbart för den Raw cut-tillverkade medaljen efteråt. Den är sjukt stilig varje år och den här varianten var snyggast hittills. Det är det lilla Löddeköpingbaserade företaget Raw cut studio) som specialiserat sig på medaljer och priser av trä och designen är unik för varje lopp. Roligt att gänget bakom Katrineholm swimrun hållit fast vid samarbetet.

Ett annat skäl att springa det här loppet är att det är småskaligt och familjärt och samtidigt öppet för alla. Det är ett jävla trevligt arrangemang helt enkelt. Här ställer både elit, glada motionärer och totala nybörjare upp och alla möts av en mycket peppande publik. En instruktion innan start kan låta så här:

”När ni hoppar i första simningen kommer ni inte att se vart ni ska upp. Men det är bara att ta sikte på det gula huset på andra sidan”.

Eller så här:

”Alldeles i början kommer det ligga fyra stora stenar över vägen. Vi har ställt fyra barn på dem men gula västar. Spring inte in i vare sig barnen eller stenarna”.

Ni fattar. Det är en bra ton i hela upplägget.
Årets prestation för lag Pepparkällan och Rökärr byggde på glädje. Jag hade riktigt roligt ute på banan. Löpningen kändes helt okej och för en gångs skull kände jag mig helt bekväm med simningen. Min teammate, supercoachen Daniel ”Dala” Eriksson (som fick mig att testa swimrun för två år sedan) gjorde en otroligt stark insats med tanke på att han inte sprungit mer än några kilometer i sträck på hela året på grund av en strulande vad. Fast det märktes ju knappt. Hans grundkondition och löpsteg tillhör en annan sort. Simningen tog emot lite för honom den här gången men det var inte mer än rätt att jag fick dra honom lite med tanke på att det alltid annars är tvärtom. Inför sista simningen gick hans simglasögon sönder men det stoppades oss inte! Jag lånade ut mina och knep ihop ögonen lite när det krävdes. Jag var lite rädd att tappa kontaktlinserna men det gick fint. Banan var lite annorlunda i år jämfört med tidigare och jag tyckte den var roligare och vackrare nu än förr, särskilt löpsträckorna. Och vilken support från publiken! Det stod små folksamlingar på de mest otippade ställen längs banan och hejade. Mest hejade alla på Dala. Han har blivit en lokalkändis i och med sitt engagemang i Julita triathlon och för sina gedigna insatser som hälsocoach och träningsinstruktör i trakten. Han är värd alla hyllningar.

Stort tack till alla arrangörer till ännu en fin tävling. Och störst tack till Dala.

Imorgon söndag är det dags för den årliga drabbningen i Djulösjön, då jag och den mäktiga Daniel Eriksson teamar upp för Katrineholm swimrun. Det blir tufft och jobbigt. Sist vi tränade var på samma tävling för ett år sedan. Den här gången har vi inte ens försökt ge oss på en generalrepetition. Men start blir det och bara det är något att vara glad för. Ett tag hängde hela grejen löst på grund av en strulande vad men för ett par dagar sedan kom det glädjande beskedet på sms: vi kör. Jag är mycket peppad trots brist på gemensamma förberedelser. Det roliga är att få köra ihop med Daniel. Arrangemanget är genomtrevligt och som den supercoach Daniel är brukar det alltid hända något när vi väl passerat startlinjen. En känsla av att ha extrakrafter. Kom gärna och heja. Startskottet går klockan 14 från Stora Djulö. Alla detaljer här.

Så här kändes efter loppet för ett år sedan.

My english is bad and the preparations are none. But I am doing it anyway. Like @miraz said to me, if you enjoy it you should continue. This time I talk about an upcoming race. It’s tomorrow!

The start of August is reconsideration time. Am I in the right place? Am I working in the right place. Am I really living the life I want to? These questions are coming back to me around this time every year. After a couple of vacation weeks in the countryside I always feel energized, full of creativity and happy. I spend all days with my wife and kids and we are doing fun stuff together and there is also time for doing fun stuff alone. I never feel bored or stressed out. This is the benefits of being off work but when I daydream about leaving our apartement in Stockholm for good and buy a house out here, I tend to ”forget” about the non-working part of it all. If we did move nothing would be like it is right now. Going to and from work would take much longer for example. In Stockholm I ride my bike for 15 minutes, out here I would probably have to drive for at least 30 minutes. And the kids couldn’t walk home for themselves after school. There would be no close neighbours, no street lights and no open late-shops in the area. And it’s not easy to find a job as a journalist out here. I would have to find something else probably.

This is our summer house (we don’t own it, long lasting lease). The wooden deck is new, I built it myself a couple of weeks ago and it’s a beautiful spot in the evening when the late sun is beaming right in from the fields. But there is a problem. The window in the corner can’t be opened and behind it is the kitchen. So every time we are going to sit outside and eat (almost every day) you have to run around half the house to get all the food and plates out. My plan is therefore to pick out some tools and fix the window so it can be opened. Right now it’s screwed right into the frame. 

I’ll just finish my second cup of black coffee and I’ll get on it.