Andreas Jennische

Vaknar först av alla. Klockan är halv åtta lördag morgon. Solen skiner men det är kyligt i luften. Inomhus är det också kyligt. När vi gick och lade oss igår kväll hade vi tolv grader inomhus. Det är ruggigt en stund innan man värmt upp sängen, sedan sover man som en gris. Jag gillar kalla sovrum. Nu är frågan om jag ska göra kaffe och stanna uppe. Njuta av den ensamma stillheten, kanske jogga en bit, eller krypa ner i sängen igen. Jag skriver klart det här först, sedan får jag se. Jag älskar morgnarna här. I minnet är alla som den här, soliga och oförstörda.

#torplife

Det börjat bli en vana att jobba hemifrån, och med vanan kommer både bra och dåliga saker. Som en granne sa: Man börjar varje dag med att känna att det rätt mysigt att sitta hemma och jobba med sin kopp. Det håller i sig under förmiddagen. Sedan börjar det bli tråkigt. Nästa dag börjar det om igen. Det är en bra beskrivning av läget. Efter lunch börjar det ta emot lite. Men i ärlighetens namn var det likadant vid normalläge. Jag längtar egentligen inte tillbaka till kontoret. Men jag saknar att få lite andra intryck. Bristen på variation gör att man blir lite trög. Läget förvärras av att man inte kan socialisera utanför jobbet heller.

Tittade på Jocke Jardenbergs intervju med Axel Andén idag och blev väldigt peppad av entusiasmen. Att jobba med det lilla och ha stor frihet är drömläge. De verkar göra bra saker på Haparandabladet och visst är det coolt att chefredaktör Andén byggt den nya sajten själv istället för att ta in konsulter. Alla som älskar lokaljournalistik måste titta.

Jag går en promenad för att avsluta arbetsdagen. Väljer vägar jag inte brukar ta. Ser ett badkar på Mariatorget, övergivet i samband med renovering förmodligen. Ett barn stannar för att ta en bild med sin telefon. Jag överväger att ta en bild på barnet som tar en bild men det kan missuppfattas så jag låter bli. Jag sätter på musik i lurarna. Hüsker Dü. Det får mig att tänka på Samsa och Bellevue. I Ånghästparken, vilket bra namn det är, ser jag först inte duvorna som sitter och chillar på murkanten. De ser tecknade ut, men är fullt levande. De burrar upp sig och byter plats då och då.

Jag försöker låta bli telefonen när jag går men det går sådär och jag hamnar på en artikel som berättar att Benjamin Dousa ska lämna politiken. Han är 27 år och har fått nog.

#södermalm

En intensiv arbetsvecka är över. Igen. Det tar på krafterna att ha ansvar men det är lärorikt. Det är ett jobb att leda nyhetsarbetet på en redaktion och ett annat att vara chef inne på det stora mediehuset. Ibland har de två olika rollerna väldigt lite med varandra att göra, trots att det är en och samma tjänst. Det kan ge huvudbry. Och huvudvärk. Men också lärorikt som sagt.

För att starta helgen gjorde jag något mycket ovanligt den här våren. Jag gick ut på krogen för att träffa mina två bästa vänner. Vi satte oss på Babylon, hipsterstället vid Björns trädgård, för att dricka några öl och käka veganska polska piroger. Babylon var ett av de ställen som miljöförvaltningen i Stockholm tvingade att stänga nyligen för att deras coronahantering var bristfällig. Där hade varit alldeles för mycket folk. När vi var där på fredagskvällen var det väldigt uppstyrt. Den gäst som försökte flytta någon av stolarna på uteserveringen blev genast tillsagd och det var glest mellan borden. Beställningarna togs vid sittande bord.

Vi fick en ypperligt trevlig kväll. Solen sken, det spelades boule i parken intill och stämningen i luften var så där förväntansfull som bara en fredagkväll i maj kan vara. Jag och mina två vänner tillhör de lyckligt lottade. Vi påminde varandra om det. Även om vi och våra anhöriga påverkats av coronapandemin på flera sätt, så bleknar det i jämförelse med alla de människor som förlorat både jobb, familjemedlemmar och möjligheten att vara ute och umgås.

#stockholm #covid19

That was yesterday. Today l’m back in Stockholm. It’s monday morning. I had rather stayed. Before we got in the car to get back here it was raining hails.

#torplife

Yes I really do like digging. Det är en mycket fysisk men samtidigt kontemplativ syssla att gräva i jorden. När spaden med hjälp av ett tryck med foten skär ner genom det översta gräslagret, det är tillfredsställande. Sedan vänder jag den stora kockan och låter det mesta av jorden falla tillbaka ner där den kom ifrån genom att ta tag i grästuvan och skaka. Skalper av gräs. Det är vad jag samlar på. Jag lägger alla uppochner i en bädd bredvid det som ska bli det nya potatislandet. Helene instruerar och jag gräver. Det passar mig bra.

Efter middagen kommer dottern ut en och hjälper till. Sådana stunder av otvunget umgänge, när något av barnen självmant ansluter för att dela en syssla, är något av det finaste jag vet.

Sextonåringen har en vän på besök. En tjej. De håller till på vinden. Det gör mig glad att han är så glad.

Arbetsveckan var kort men intensiv. I måndags kände jag mig stressad över flera olösta problem men ju längre veckan gick desto bättre kändes det. När helgen kom hade jag faktiskt bockat av flera av de där sakerna jag inte trodde att jag skulle hinna med.

#torplife

Markarbetena för nya tunnelbanan till Nacka är igång vid Årstaskogen såg jag häromdagen. Trodde först det var starten på den nya bostadsbebyggelsen men riktigt så långt bör inte de planerna ha kommit än.

Jag saknar att bevaka Stockholm. Det blir mer intressant att leva här när man har kunskap om de stora och små skeendena som påverkar och förändrar staden. Det finns så många olika Stockholm. Min lilla del är verkligen bara en liten liten del.

It’s been a stressful start of the week with too many meetings and unfinished business at work. I am currently writing SEO-copy for the new Byggindustrin site and that’s not done in a pisskvart as we say in swedish. But it will be done, eventually. I am looking forward to the launch of the new site because I know it will serve us better than the old one. Well that’s all for now.

Det hade varit lättare med en lång och bra stege men nu fick det gå ändå. Det hade också varit lättare med motorsåg men någon sådan har jag aldrig haft. Jag klättrade bäst jag kunde och växlade mellan den stora och den lilla bågsågen. Det blev rätt bra tror jag. Egentligen hade jag velat ta ännu mer men jag nådde inte längst upp. Även om det inte blir så mycket äpplen i år heller så kanske det ändå får lite ny kraft och lever ett tag till. Det är ett vackert träd. Helene tog bilden. #torplife

Det var lördag morgon och packning och resa till Hägerstensåsen för fotbollsmatch med dottern. Det var kallare än jag planerat för och jag stod där och frös intill sjumannaplanen. En av papporna berättade att han var helt utan konsultuppdrag sedan ett par veckor tillbaka och att hans frus provanställning inte blivit förlängd. Jag och Helene har tur. Vi ska vara glada över att inte ha blivit hårdare drabbade så här långt. Mediebranschens ras har bara börjat men för varje vecka som innebär avlönat arbete är en bra vecka. Det är så man måste tänka. Finliret får komma sedan.

Matchen slutade i storförlust. 8-2. Men dottern kämpade hårt och sprang både upp och ner och var själv nöjd med insatsen. Vi mellanlandade för en burgare på T-Centralen vilket det var en surrealistisk upplevelse. Coop och Burger King på nedre plan höll stängt och det totala antalet personer som var där för att åka tåg, ja det var inte många.

Där går två av mina favoriter och pangar med luftgevär som om det inte finns någon morgondag.

Framme på torpet sköljde frihetskänslor över mig direkt. Det besvärliga mår inte bra här. Lasset ved vi köpt av en granne stod levererat och klart utanför vedboden och när jag fått in allt var jag som en annan. Barnen förändras också. Leker. Återupptäcker. Gör sig hemmastadda. Jag känner tacksamhet.

#torplife

Sedan jag började blogga igen här på W.A har jag läst TMO:s personal zine varje dag. Han är amerikan någonstans i södern och en av de flitigaste bloggarna jag vet, med flera uppdateringar per dag. Men sedan helgen är det tyst från TMO. Det senaste inlägget är från i söndags. Jag börjar undra vad som hänt. Jag vet att han suttit i karantän en längre tid på grund av #covid19 och sällan lämnar hemmet. Kanske har han drabbats av skrivkramp eller bara tappat lusten.

Jag har i princip aldrig ägnat mig åt stretching, eftersom jag inte känt något behov av det. Smidighet är inget jag eftersträvat och jag har inte upplevt någon extrem stelhet. Alltså har jag låtit bli. Sparat tiden till annat. Nu plötsligt har det börjat krypa i mina ben och muskler. Jag springer och rör på mig i princip som vanligt trots #covid19 men vaknar på morgnarna av en känsla som påminner om barndomens växtvärk. Jag vill dra och sträcka ut mina ben och leder precis hela tiden. Vad är detta? Är det åldern? Är det början till reumatism? #löpning

För några somrar sedan, mitt under #torplife, lyssnade jag väldigt mycket på Marc Marons podcast. Ett av få avsnitt som jag fortfarande minns är intervjun med Vince Gilligan, skaparen av Breaking Bad och Better Call Saul. De pratar ganska mycket om hur komiskt Breaking Bad är på sitt speciella sätt. Likadant är det med Better Call Saul, spinoff-serien där the sleazy lawyer Jimmy McGill, senare kallad Saul Goodman, är i fokus. Trots att man från början vet hur det ska sluta (eller åtminstone leda fram till) är det ytterst spännande. Och roligt. Humorn finns där hela tiden. Fast inte expressivt och skrattigt utan mer som ett filter av serietidning. Vince är en mästare att skapa karaktärer som klistrar sig fast. Men vem vet, kanske är det mesta ett resultat av fantastisk rollsättning. Som Christoph Waltz säger i Comedians in cars getting coffee, det finns inga bra eller dåliga skådespelare, det finns bara bra eller dålig casting. #bettercallsaul

I was surfing in on ndrs.work just to check things out and there was nothing! My heart started to pump hard. I’ve had a tough day at work where problems have been stacking up (some of them tech related) and thought “noooo not W.A as well”. Fortunately it wasn’t a big deal. I had signed up with an old credit card that was valid only until yesterday. Problem fixed. The blog is up and running again.

#personal

Måndag som fan. Har jobbat i motvind hela dagen. Möten och möten men solen sken och jag och Helene både började och slutade arbetsdagen med en promenad. Ulf Lundells rader ”snön faller och vi med den” har jag haft i huvudet och det gör inget. Tisdag väntar och bra är det.

Träffade en journalistkollega igår. En mycket duktig sådan. Trevlig också. Vi har aldrig jobbat ihop men var samtidigt på DN för cirka tolv år sedan. Vi pratade om lokaljournalistiken och Stockholm och allt det där som är mitt favoritämne. Han tyckte jag skulle starta något eget. Bara dra igång. Koncentrera sig på att göra bra journalistik och inte tänka så mycket resten. Affären kan komma i efterhand tyckte han. Well, jag gillar den inställningen men den kräver både tid och pengar från annat håll. Hur som helst hade det varit kul som fan.

Jag läser Vardagar av Ulf Lundell. Det är monotont och bra. Han gnäller och ifrågasätter både sig själv och andra. Undrar vad fan han håller på med och undrar vart fan världen är på väg. Det är allmängiltigt. Bitvis roligt. Hela tiden intressant konstigt nog.

Köpte ett par nya löparskor på nätet för första gången i mitt liv. Tror faktiskt att det blev ett bra köp. Mätte fötterna noga och läste storlekstabell. Ska tas ut på premiärrunda idag.

Imorgon är det måndag och arbete igen. Det är som det är med det.

Nu ska jag resa mig och brygga en kanna kaffe. Jag hade gillat om min fru gjorde det, men hon sover. Jag vaknar numera alltid tidigt. Som en gubbe. Det är kanske det bästa med Lundells Vardagar, berättelsen om att bli gammal. Närma sig 70 och känna hur kraften försvinner. Jag längtar inte efter den grejen. Det är tack och lov ganska många år kvar.

#personal

Min vän Johannes har rätt. Det bästa med hela Devs är scenen i första avsnittet när den ymnigt skäggige tech-mogulen Forest äter sallad med händerna under ett möte med tre unga start up-snubbar.

Jag såg precis klart hela serien och även om det finns mycket annat fint innehåll så är den scenen one of a kind. Det verkar fler tycka. I den här artikeln utvecklar skådespelaren Nick Offerman som spelar Forest sina tankar om handätning. Han tror det kommer tillbaka. Bestick är för samtiden. Morgondagen är fingrarnas, tycker han:

Silverware is probably overrated, I think. I think as we continue to evolve as a species, we’ll get back to eating with our hands. It’s just convenient.

Well, pandemin som härjar fritt över jorden just nu kanske utmanar den tanken något, men i övrigt är jag för. Så länge vi upprätthåller detta idoga handtvättande borde det inte vara någon fara. Jo, en sista sak. En liten spoiler. Det blir tyvärr bara en scen med salladsätning på åtta avsnitt. Jag hade hoppats på någon liten handätning i sista, men icke.

Comedians in cars getting coffee som sagt. Jag har fastnat i det. I dag såg jag avsnittet där Jerry Seinfeld hänger med Michael Richards, han som gör Kramer. Michael Richards är en bruten man, för evigt ställd i skamvrån efter att ha gjort rasistiska påhopp mot en besökare i publiken vid en av sina stand up-shower. Det verkar inte som att medverkan i vännens åkabilochdrickakaffe-program gav Richards karriär en nystart, men de båda herrarna fick en trevlig dag i en gammal WV-bubbla med hipsterkaffe i alla fall. #comediansincarsgettingcoffee

Det är så vi jag försöker tänka, att i jämförelse med så många andra runt om i världen befinner vi i vår lilla familj tamejfan i paradiset. Jag gick upp och ut i morse, sprang en sväng i solen efter att ha fått i väg barnen till skolan (som de gillar) och sedan jobbade jag hemma i vardagsrummet några timmar. Åt lunch med min fru som också jobbar hemma, jobbade lite mer och sedan ramlade barnen in igen. Vi käkade, pratade, jag och dottern gick på kvällspromenad. Allt är bra i det. #personal

Det är något med this show som jag inte vill vara utan. Först störde jag mig på flera saker:

1. Jerry Seinfeld.
2. Bilarna.
3. Det styrda upplägget. Men efter ett tag började jag verkligen gilla allt. Jag blir nyfiken på Jerry Seinfeld eftersom han verkar så unlikeable bakom den där leende ytan. Och varför klappar alla i händerna hela tiden? Det är så märkligt. Jag minns inte om Jim Carrey gör det i första avsnittet men Jimmy Fallon gör det precis hela tiden, och Jerry själv gör det. Liksom lutar sig framåt och slår ihop händerna samtidigt som han skrattar tillgjort. Vad är det ens? Gör folk så när man har kul? I don’t know. Seinfeld som älskar detaljer borde titta på sin egen show i efterhand och skriva något vasst om komikers sätt att klappskratta. Det är för övrigt det bästa i hela serien så här långt (har snart tagit mig igenom första säsongen) hur Seinfeld förklarar när någon säger något kul, varför det är kul. Ofta handlar det om att ett visst ord betonas framför ett annat. Och yes, sådant är ofta skillnaden mellan roligt och oroligt. Ett exempel från serien är när Seinfeld träffar Julia Louis-Dreyfus och hon berättar en anekdot om hur det oftast uppstår bråk mellan henne och maken. Hon pekar på kanten av bordet och säger ”varför ställer du pepparkvarnen där?” Seinfeld skrattar (klappskrattar) och säger ”vet du varför det där är roligt? För att du betonade varför och inte där.”

Jag har fått möjlighet att ge bort en Pro subscription på Write.as till någon. Är du sugen på att börja blogga igen som vore det -99 och vill slippa allt onödigt? Hit me up.

Sista lediga dagen på påskledigheten och vaknar trött och jävlig. På dåligt humör helt enkelt. Min fru börjar rensa undan vinterkläderna men jag klarar inte av det nu utan går ut. Köper det där batteriet som måste bytas i bilnyckeln och handlar lunch. Grillkol, korv med bröd, surkål. När jag är tillbaka är alla redan på gång med annan lunch. Jag tänder grillen ändå. Mer eller mindre tvingar alla barn att ta med sig sina snabbnudlar ut till grillplatsen och hetsar en granne att hänga på också. Min fru stannar. Det blir inte så trevligt som jag tänkt. Lite för kallt. Och bara jag vill äta korv. Men grannpappan äter en för att vara snäll.

Sedan går jag in och börjar fixa den där kastrullhängaren i köket som jag tänkt göra i typ två år. Det är en sådan dag.