För några somrar sedan, mitt under #torplife, lyssnade jag väldigt mycket på Marc Marons podcast. Ett av få avsnitt som jag fortfarande minns är intervjun med Vince Gilligan, skaparen av Breaking Bad och Better Call Saul. De pratar ganska mycket om hur komiskt Breaking Bad är på sitt speciella sätt. Likadant är det med Better Call Saul, spinoff-serien där the sleazy lawyer Jimmy McGill, senare kallad Saul Goodman, är i fokus. Trots att man från början vet hur det ska sluta (eller åtminstone leda fram till) är det ytterst spännande. Och roligt. Humorn finns där hela tiden. Fast inte expressivt och skrattigt utan mer som ett filter av serietidning. Vince är en mästare att skapa karaktärer som klistrar sig fast. Men vem vet, kanske är det mesta ett resultat av fantastisk rollsättning. Som Christoph Waltz säger i Comedians in cars getting coffee, det finns inga bra eller dåliga skådespelare, det finns bara bra eller dålig casting. #bettercallsaul

I was surfing in on ndrs.work just to check things out and there was nothing! My heart started to pump hard. I’ve had a tough day at work where problems have been stacking up (some of them tech related) and thought “noooo not W.A as well”. Fortunately it wasn’t a big deal. I had signed up with an old credit card that was valid only until yesterday. Problem fixed. The blog is up and running again.

#personal

Måndag som fan. Har jobbat i motvind hela dagen. Möten och möten men solen sken och jag och Helene både började och slutade arbetsdagen med en promenad. Ulf Lundells rader ”snön faller och vi med den” har jag haft i huvudet och det gör inget. Tisdag väntar och bra är det.

Träffade en journalistkollega igår. En mycket duktig sådan. Trevlig också. Vi har aldrig jobbat ihop men var samtidigt på DN för cirka tolv år sedan. Vi pratade om lokaljournalistiken och Stockholm och allt det där som är mitt favoritämne. Han tyckte jag skulle starta något eget. Bara dra igång. Koncentrera sig på att göra bra journalistik och inte tänka så mycket resten. Affären kan komma i efterhand tyckte han. Well, jag gillar den inställningen men den kräver både tid och pengar från annat håll. Hur som helst hade det varit kul som fan.

Jag läser Vardagar av Ulf Lundell. Det är monotont och bra. Han gnäller och ifrågasätter både sig själv och andra. Undrar vad fan han håller på med och undrar vart fan världen är på väg. Det är allmängiltigt. Bitvis roligt. Hela tiden intressant konstigt nog.

Köpte ett par nya löparskor på nätet för första gången i mitt liv. Tror faktiskt att det blev ett bra köp. Mätte fötterna noga och läste storlekstabell. Ska tas ut på premiärrunda idag.

Imorgon är det måndag och arbete igen. Det är som det är med det.

Nu ska jag resa mig och brygga en kanna kaffe. Jag hade gillat om min fru gjorde det, men hon sover. Jag vaknar numera alltid tidigt. Som en gubbe. Det är kanske det bästa med Lundells Vardagar, berättelsen om att bli gammal. Närma sig 70 och känna hur kraften försvinner. Jag längtar inte efter den grejen. Det är tack och lov ganska många år kvar.

#personal

Min vän Johannes har rätt. Det bästa med hela Devs är scenen i första avsnittet när den ymnigt skäggige tech-mogulen Forest äter sallad med händerna under ett möte med tre unga start up-snubbar.

Jag såg precis klart hela serien och även om det finns mycket annat fint innehåll så är den scenen one of a kind. Det verkar fler tycka. I den här artikeln utvecklar skådespelaren Nick Offerman som spelar Forest sina tankar om handätning. Han tror det kommer tillbaka. Bestick är för samtiden. Morgondagen är fingrarnas, tycker han:

Silverware is probably overrated, I think. I think as we continue to evolve as a species, we’ll get back to eating with our hands. It’s just convenient.

Well, pandemin som härjar fritt över jorden just nu kanske utmanar den tanken något, men i övrigt är jag för. Så länge vi upprätthåller detta idoga handtvättande borde det inte vara någon fara. Jo, en sista sak. En liten spoiler. Det blir tyvärr bara en scen med salladsätning på åtta avsnitt. Jag hade hoppats på någon liten handätning i sista, men icke.

Comedians in cars getting coffee som sagt. Jag har fastnat i det. I dag såg jag avsnittet där Jerry Seinfeld hänger med Michael Richards, han som gör Kramer. Michael Richards är en bruten man, för evigt ställd i skamvrån efter att ha gjort rasistiska påhopp mot en besökare i publiken vid en av sina stand up-shower. Det verkar inte som att medverkan i vännens åkabilochdrickakaffe-program gav Richards karriär en nystart, men de båda herrarna fick en trevlig dag i en gammal WV-bubbla med hipsterkaffe i alla fall. #comediansincarsgettingcoffee

Det är så vi jag försöker tänka, att i jämförelse med så många andra runt om i världen befinner vi i vår lilla familj tamejfan i paradiset. Jag gick upp och ut i morse, sprang en sväng i solen efter att ha fått i väg barnen till skolan (som de gillar) och sedan jobbade jag hemma i vardagsrummet några timmar. Åt lunch med min fru som också jobbar hemma, jobbade lite mer och sedan ramlade barnen in igen. Vi käkade, pratade, jag och dottern gick på kvällspromenad. Allt är bra i det. #personal

Det är något med this show som jag inte vill vara utan. Först störde jag mig på flera saker:

1. Jerry Seinfeld.
2. Bilarna.
3. Det styrda upplägget. Men efter ett tag började jag verkligen gilla allt. Jag blir nyfiken på Jerry Seinfeld eftersom han verkar så unlikeable bakom den där leende ytan. Och varför klappar alla i händerna hela tiden? Det är så märkligt. Jag minns inte om Jim Carrey gör det i första avsnittet men Jimmy Fallon gör det precis hela tiden, och Jerry själv gör det. Liksom lutar sig framåt och slår ihop händerna samtidigt som han skrattar tillgjort. Vad är det ens? Gör folk så när man har kul? I don’t know. Seinfeld som älskar detaljer borde titta på sin egen show i efterhand och skriva något vasst om komikers sätt att klappskratta. Det är för övrigt det bästa i hela serien så här långt (har snart tagit mig igenom första säsongen) hur Seinfeld förklarar när någon säger något kul, varför det är kul. Ofta handlar det om att ett visst ord betonas framför ett annat. Och yes, sådant är ofta skillnaden mellan roligt och oroligt. Ett exempel från serien är när Seinfeld träffar Julia Louis-Dreyfus och hon berättar en anekdot om hur det oftast uppstår bråk mellan henne och maken. Hon pekar på kanten av bordet och säger ”varför ställer du pepparkvarnen där?” Seinfeld skrattar (klappskrattar) och säger ”vet du varför det där är roligt? För att du betonade varför och inte där.”

Jag har fått möjlighet att ge bort en Pro subscription på Write.as till någon. Är du sugen på att börja blogga igen som vore det -99 och vill slippa allt onödigt? Hit me up.

Sista lediga dagen på påskledigheten och vaknar trött och jävlig. På dåligt humör helt enkelt. Min fru börjar rensa undan vinterkläderna men jag klarar inte av det nu utan går ut. Köper det där batteriet som måste bytas i bilnyckeln och handlar lunch. Grillkol, korv med bröd, surkål. När jag är tillbaka är alla redan på gång med annan lunch. Jag tänder grillen ändå. Mer eller mindre tvingar alla barn att ta med sig sina snabbnudlar ut till grillplatsen och hetsar en granne att hänga på också. Min fru stannar. Det blir inte så trevligt som jag tänkt. Lite för kallt. Och bara jag vill äta korv. Men grannpappan äter en för att vara snäll.

Sedan går jag in och börjar fixa den där kastrullhängaren i köket som jag tänkt göra i typ två år. Det är en sådan dag.

Det är något med vårt torp och döda djur. Genom åren har vi hittat en död grävling på dasset, en död räv i vedboden och en död uggla i ladan. Idag, när jag gjorde vårpremiären ute på torpet, var det dags för nästa otrevliga överraskning. Det blev en repris. För andra gången klev jag in i vedboden för att inspektera lagren och möttes av en omisskännlig lukt av någonting dött. Jag stannade till och letade efter källan genom att långsamt svepa med blicken i dunklet och bakom skottkärran låg den. Rödlätt och lurvig och stendöd. Ånej var min spontana reaktion. Inte igen. Jag avskyr att hålla på med döda djur. Aldrig känner jag mig så ynklig som då. Men vad gör man. I vedboden kan man inte ha döda djur som ligger och ruttnar. Jag hämtade en spade och ropade på Helene. ”Det har hänt igen. En död räv i vedboden.” Hon kom och tillsammans fick upp rackaren på skottkärran. Helene var modigare än mig och vågade nästan ta i den med sina handskbeklädda händer. Men bara nästan.

Sedan grävde jag en grop där vi välte ner den. RIP räven. Räknar nu med att det dröjer åtminstone ett år innan det är dags igen.

Ingen lek. Förmodligen hade den gått in i vedboden för att få dö i fred. Hålet i dörren är lika lätt att gå ut genom som det är enkelt att gå in genom.

#torplife

I like to have a custom domain even though it doesn’t really matter much. I found a cheap and decent one at iwantmyname.com. Andreas was taken of course but I cut out all the vowels and got a good version of it.

Today is going to the countryside day. I am really looking forward to it. I’ll come back with pictures from #torplife.

Jag läste om programmet Standard notes på en blogg och laddade ner det. Det är en krypterad anteckningsapp. Det krävs att du loggar in för att kunna läsa och skriva och det du skriver där är säkert förvarat för bara dig. Om du du tappar lösenordet kommer du inte kunna begära ett nytt, all data går förlorad. Jag får se hur mycket jag kommer att använda den, men måste säga jag gillar idén.

Gick upp tidigare än jag var tvungen till och knallade ner till Tanto utegym. Älskar att starta dagen så. Allt därefter blir lättare. Det var ganska mycket folk ute och allmänt vårig stämning. Jag kände mig ledbruten i kroppen så det blev inte så mycket träning men systemet kändes bra mycket bättre efteråt än när jag först vaknade. Det händer något i hela kroppen av att få vind och sol i ansiktet och en promenad i benen.

Nu är det jobb några timmar och ikväll ska jag faktiskt ut på stan och käka social distance dinner.

Var uppe tidigt för att lämna bilen på verkstad, och vilken vacker morgon det var. Vårdis och hög luft. Jag smålunkade på väg hem, glad över att vara utomhus. Jag stannade till på Skanstullsbron för att ta bild på Skanskas nya kontorsskrapa Sthlm 01 som snart är klar för inflyttning. Med sina 27 våningar och 101 meter över havet är det ett ovanligt högt hus för att vara Stockholm. Intill byggs flera nya kåkar som ska rymma fler arbetsplatser och en ny tunnelbanestation.

Jag läste brorsans blogg när jag kom hem och blev ännu gladare av att kunna vara utomhus.

Kokade tomatsoppa som blev fem plus och tur var det eftersom yngsta sonen var hos tandläkaren och drog ut två tänder. Han har haft svårt att tugga stackaren. Men så tapper han varit. Det är ingen lek att plocka ut tänder. Jag kommer själv ihåg när jag gick dra ut ett par tänder innan jag fick räls. Det jag minns är ljudet. Knakandet. Ända upp i skallen.

Såg just Devs avsnitt 6. Det blev mer av allt men mest av paren Forest och Katie samt Lily och Jamie. Jag tycker att karaktären Forest är oemotståndlig. Han är lufsig och har ovårdat skägg, talar långsamt och fåordigt, ger sken av att vara snäll men tolererar inga andra sanningar än hans egna. De bästa scenerna i det här avsnittet är när han och Jamie står och kastar frisbee till varandra på en tom gata i en villaförort mitt i natten. Forest iklädd morgonrock och Jamie med bandage på vänster hand. De säger nästan ingenting, bara kastar en turkos frisbee fram och tillbaka till varandra. “Det enda sport jag någonsin varit bra på”, säger Forest. “Är frisbee en sport?”, frågar Jamie varpå Forest fnyser till och säger: “Tittar du inte på OS”.

#devs

I got a friend who was a she when we first met. Now she’s a man and is becoming a father. He texted me today, was so happy. I really appreciate he told me. He’s worth all the best.

Vaknade med en vidrig dröm på näthinnan. Vi var på landet och råttor och möss hade tagit över torpet. De var stora som katter och hade gnagt upp hål stora som handflator i golvet. Två stycken satt i diskhon och var fullt upptagna med att leta efter vattendroppar för att dricka. Två andra bruna råttor hade råkat träffa på den hundvalp vi tydligen hade och låg halv avsvimmade i ett av barnens säng. Det var så äckligt. Jag stod stilla och bara tittade på eländet. Visste att jag var tvungen att agera trots att det bubblade av vämjelse i mig. Sedan vaknade jag.