Andreas

Började dagen med en jogg. Stannade vid utegymmet på andra sidan Årstaviken, vid brofästet ungefär. Det var en perfekt löparmorgon och jag fick bra energi med mig in i arbetsdagen. Den gick snabbt och jag fick en hel del gjort. Det väntar en långhelg runt hörnet och vi drar till torpet redan imorgon eftermiddag vad det verkar. Ser mycket framemot det. #vardag #södermalm

I love blogging and have been doing it on for some years now. I’ve never had many readers, my blogging being some kind of diary writing and not many people are in to blogs anymore. But I like it for several reasons. I like to own my content and to know it will be shown as I like it be shown. Most of all it’s fun.

I also have been a hard user of social media such as Twitter, Facebook and Instagram. (At the moment I’m actually having a pause from all of the three mentioned because I want to see how my Iphone addiction will be affected. I’ll probably be using it as much as before but hopefully in a more creative way than dead eyed scrolling. I’ll get back to that in another blog post). Well, my point being here is that I have a problem stickning to one account. I have a old blog hosted my Blogger (that was from before, when I didn’t care as much about owning my content), another one over at Posthaven, a third at Write.as and this one at Micro.blog. Do I need this many blogs? No I don’t. I would be much easier to stick to just one. But I can’t stop myself from trying new cool blog services I happen to stumble upon. Last summer I read something about Micro.blog and really fell for the ambition and the friendly community that comes with it. After I while I stopped using Micro.blog though because I don’t like the actually writing tool. I know I could write wherever and paste it in the editor later but I tend to write and post immediately. But now it’s possible to write a piece on the great Ia Writer and post it to Micro.blog! You pulled me back in @manton.

That leaves me stuck with the problem of having to many blogs. Posthaven (made by people from Posterous that Twitter bought and killed) I like because of the simplicity and their promise of being there forever. It’s on Posthaven you find my home adress on internet as I call it and my custom domain bares my name. I write there now and then, always in swedish, and often about my work as a journalist or personal reflections. Write.as is a very simple blog service but impossible not to love. It has the best editor and all is very easy to handle on a phone. My domain on Write.as is called ndrs.work, even though I use it for a diary. And then we’re here on frequentlydoing.org hosted by Micro.blog. How am I going to handle all my blogs? Will I have to stop using one or two of them? Does the stacking require a more divided type of content, one single purpose for every blog? How are you all doing? Are you sticking to one?

I think I might keep on doing the Micro.blog for a while now, after all. But all my writing here is going to be in english. The community connected to Micro.blog isn’t much to have if you’re doing it all in swedish or some other language. Maybe this will be a purpose good as any.

Det tog några veckor längre än planerat men nu så är den på plats, nya Byggindustrin.se. Den bygger på samma tekniska stomme Resumé, Dagens Media, Fastighetsnytt och som alla övriga B2B-sajter inom Bonnier News ska ha inom kort. Från redaktionens sida har vi lagt stor kraft på att få själva innehållsstrukturen rätt, när det gäller menyval och sektionssidor. Det tekniska teamet som lett arbetet har varit mycket proffsiga och trevliga att jobba tillsammans med. Jag har lärt mig mycket om både SEO och användarvänlighet. Nu hoppas jag på att Byggindustrin ska få samma skjuts trafikmässigt som Fastighetsnytt fick av att byta sajt.

Hemma igen efter en helg på landet med trädgårdsfix, studsmattemontering och fika med mamma och pappa. Vaknar trött av klockan men snörar på mig löparskorna efter att ha fått upp alla barn. Som alla andra gånger räcker det med några få lufsande steg för att konstatera att det är värt att pressa sig att komma ut på morgonrunda. Det behöver inte gå fort eller vara långt, bara man kommer ut en sväng och får upp pulsen.

På jobbet väntar en kort men intensiv arbetsvecka med lanseringen av nya Byggindustrin.se som den viktigaste händelsen.

Vaknar först av alla. Klockan är halv åtta lördag morgon. Solen skiner men det är kyligt i luften. Inomhus är det också kyligt. När vi gick och lade oss igår kväll hade vi tolv grader inomhus. Det är ruggigt en stund innan man värmt upp sängen, sedan sover man som en gris. Jag gillar kalla sovrum. Nu är frågan om jag ska göra kaffe och stanna uppe. Njuta av den ensamma stillheten, kanske jogga en bit, eller krypa ner i sängen igen. Jag skriver klart det här först, sedan får jag se. Jag älskar morgnarna här. I minnet är alla som den här, soliga och oförstörda.

#torplife

Det börjat bli en vana att jobba hemifrån, och med vanan kommer både bra och dåliga saker. Som en granne sa: Man börjar varje dag med att känna att det rätt mysigt att sitta hemma och jobba med sin kopp. Det håller i sig under förmiddagen. Sedan börjar det bli tråkigt. Nästa dag börjar det om igen. Det är en bra beskrivning av läget. Efter lunch börjar det ta emot lite. Men i ärlighetens namn var det likadant vid normalläge. Jag längtar egentligen inte tillbaka till kontoret. Men jag saknar att få lite andra intryck. Bristen på variation gör att man blir lite trög. Läget förvärras av att man inte kan socialisera utanför jobbet heller.

Tittade på Jocke Jardenbergs intervju med Axel Andén idag och blev väldigt peppad av entusiasmen. Att jobba med det lilla och ha stor frihet är drömläge. De verkar göra bra saker på Haparandabladet och visst är det coolt att chefredaktör Andén byggt den nya sajten själv istället för att ta in konsulter. Alla som älskar lokaljournalistik måste titta.

Jag går en promenad för att avsluta arbetsdagen. Väljer vägar jag inte brukar ta. Ser ett badkar på Mariatorget, övergivet i samband med renovering förmodligen. Ett barn stannar för att ta en bild med sin telefon. Jag överväger att ta en bild på barnet som tar en bild men det kan missuppfattas så jag låter bli. Jag sätter på musik i lurarna. Hüsker Dü. Det får mig att tänka på Samsa och Bellevue. I Ånghästparken, vilket bra namn det är, ser jag först inte duvorna som sitter och chillar på murkanten. De ser tecknade ut, men är fullt levande. De burrar upp sig och byter plats då och då.

Jag försöker låta bli telefonen när jag går men det går sådär och jag hamnar på en artikel som berättar att Benjamin Dousa ska lämna politiken. Han är 27 år och har fått nog.

#södermalm

En intensiv arbetsvecka är över. Igen. Det tar på krafterna att ha ansvar men det är lärorikt. Det är ett jobb att leda nyhetsarbetet på en redaktion och ett annat att vara chef inne på det stora mediehuset. Ibland har de två olika rollerna väldigt lite med varandra att göra, trots att det är en och samma tjänst. Det kan ge huvudbry. Och huvudvärk. Men också lärorikt som sagt.

För att starta helgen gjorde jag något mycket ovanligt den här våren. Jag gick ut på krogen för att träffa mina två bästa vänner. Vi satte oss på Babylon, hipsterstället vid Björns trädgård, för att dricka några öl och käka veganska polska piroger. Babylon var ett av de ställen som miljöförvaltningen i Stockholm tvingade att stänga nyligen för att deras coronahantering var bristfällig. Där hade varit alldeles för mycket folk. När vi var där på fredagskvällen var det väldigt uppstyrt. Den gäst som försökte flytta någon av stolarna på uteserveringen blev genast tillsagd och det var glest mellan borden. Beställningarna togs vid sittande bord.

Vi fick en ypperligt trevlig kväll. Solen sken, det spelades boule i parken intill och stämningen i luften var så där förväntansfull som bara en fredagkväll i maj kan vara. Jag och mina två vänner tillhör de lyckligt lottade. Vi påminde varandra om det. Även om vi och våra anhöriga påverkats av coronapandemin på flera sätt, så bleknar det i jämförelse med alla de människor som förlorat både jobb, familjemedlemmar och möjligheten att vara ute och umgås.

#stockholm #covid19

That was yesterday. Today l’m back in Stockholm. It’s monday morning. I had rather stayed. Before we got in the car to get back here it was raining hails.

#torplife

Yes I really do like digging. Det är en mycket fysisk men samtidigt kontemplativ syssla att gräva i jorden. När spaden med hjälp av ett tryck med foten skär ner genom det översta gräslagret, det är tillfredsställande. Sedan vänder jag den stora kockan och låter det mesta av jorden falla tillbaka ner där den kom ifrån genom att ta tag i grästuvan och skaka. Skalper av gräs. Det är vad jag samlar på. Jag lägger alla uppochner i en bädd bredvid det som ska bli det nya potatislandet. Helene instruerar och jag gräver. Det passar mig bra.

Efter middagen kommer dottern ut en och hjälper till. Sådana stunder av otvunget umgänge, när något av barnen självmant ansluter för att dela en syssla, är något av det finaste jag vet.

Sextonåringen har en vän på besök. En tjej. De håller till på vinden. Det gör mig glad att han är så glad.

Arbetsveckan var kort men intensiv. I måndags kände jag mig stressad över flera olösta problem men ju längre veckan gick desto bättre kändes det. När helgen kom hade jag faktiskt bockat av flera av de där sakerna jag inte trodde att jag skulle hinna med.

#torplife

Markarbetena för nya tunnelbanan till Nacka är igång vid Årstaskogen såg jag häromdagen. Trodde först det var starten på den nya bostadsbebyggelsen men riktigt så långt bör inte de planerna ha kommit än.

Jag saknar att bevaka Stockholm. Det blir mer intressant att leva här när man har kunskap om de stora och små skeendena som påverkar och förändrar staden. Det finns så många olika Stockholm. Min lilla del är verkligen bara en liten liten del.

It’s been a stressful start of the week with too many meetings and unfinished business at work. I am currently writing SEO-copy for the new Byggindustrin site and that’s not done in a pisskvart as we say in swedish. But it will be done, eventually. I am looking forward to the launch of the new site because I know it will serve us better than the old one. Well that’s all for now.

Det hade varit lättare med en lång och bra stege men nu fick det gå ändå. Det hade också varit lättare med motorsåg men någon sådan har jag aldrig haft. Jag klättrade bäst jag kunde och växlade mellan den stora och den lilla bågsågen. Det blev rätt bra tror jag. Egentligen hade jag velat ta ännu mer men jag nådde inte längst upp. Även om det inte blir så mycket äpplen i år heller så kanske det ändå får lite ny kraft och lever ett tag till. Det är ett vackert träd. Helene tog bilden. #torplife

Det var lördag morgon och packning och resa till Hägerstensåsen för fotbollsmatch med dottern. Det var kallare än jag planerat för och jag stod där och frös intill sjumannaplanen. En av papporna berättade att han var helt utan konsultuppdrag sedan ett par veckor tillbaka och att hans frus provanställning inte blivit förlängd. Jag och Helene har tur. Vi ska vara glada över att inte ha blivit hårdare drabbade så här långt. Mediebranschens ras har bara börjat men för varje vecka som innebär avlönat arbete är en bra vecka. Det är så man måste tänka. Finliret får komma sedan.

Matchen slutade i storförlust. 8-2. Men dottern kämpade hårt och sprang både upp och ner och var själv nöjd med insatsen. Vi mellanlandade för en burgare på T-Centralen vilket det var en surrealistisk upplevelse. Coop och Burger King på nedre plan höll stängt och det totala antalet personer som var där för att åka tåg, ja det var inte många.

Där går två av mina favoriter och pangar med luftgevär som om det inte finns någon morgondag.

Framme på torpet sköljde frihetskänslor över mig direkt. Det besvärliga mår inte bra här. Lasset ved vi köpt av en granne stod levererat och klart utanför vedboden och när jag fått in allt var jag som en annan. Barnen förändras också. Leker. Återupptäcker. Gör sig hemmastadda. Jag känner tacksamhet.

#torplife

Sedan jag började blogga igen här på W.A har jag läst TMO:s personal zine varje dag. Han är amerikan någonstans i södern och en av de flitigaste bloggarna jag vet, med flera uppdateringar per dag. Men sedan helgen är det tyst från TMO. Det senaste inlägget är från i söndags. Jag börjar undra vad som hänt. Jag vet att han suttit i karantän en längre tid på grund av #covid19 och sällan lämnar hemmet. Kanske har han drabbats av skrivkramp eller bara tappat lusten.

Jag har i princip aldrig ägnat mig åt stretching, eftersom jag inte känt något behov av det. Smidighet är inget jag eftersträvat och jag har inte upplevt någon extrem stelhet. Alltså har jag låtit bli. Sparat tiden till annat. Nu plötsligt har det börjat krypa i mina ben och muskler. Jag springer och rör på mig i princip som vanligt trots #covid19 men vaknar på morgnarna av en känsla som påminner om barndomens växtvärk. Jag vill dra och sträcka ut mina ben och leder precis hela tiden. Vad är detta? Är det åldern? Är det början till reumatism? #löpning