"Du har ju fått NN att också börja  blogga meningslösa dagboksinlägg" sa min fru. 

"Yes!" tänkte jag. Jag älskar sådant. Om det är hyfsat välskrivet ger det ofta en viss känsla att läsa andras dagboksliknande vardagsberättelser. 

Jag som läsare får titta in i någon annans vardag – vilket kan vara mycket intressantare vad man först tänker sig. 

 

Allt har ett slut. Även sådant som varar länge. 

Idag packade vi ihop och lämnade #torplife för den här sommaren. 

Vad fint vi haft det. Som alla tidigare år var det mycket som inte hanns med men det är väl helt i sin ordning. 

Det är  kul att vara så borta att barnen tycker det känns nytt att komma hem igen. De plockade en lång stund men sina grejer när de kom hem, kollade in fiskarna, satte på tv:n (vi är utan på torpet) och gick på toaletten. Vanlig vattenklosett är lyx efter ett par månader med utedass. 

Nu laddar vi för skolstart i veckan som kommer och jag ska börja jobba igen. Det lär bli mindre fart här på bloggis maximus men jag finns ju på en massa andra ställen. Ett tag framöver använder jag Medium i första hand. Håll kolla där. 

Och så skriver jag ju på Stockholmdirekt.se å jobbets vägnar från och med kommande vecka. 

 

 

Inne på sista veckan. För att få lite ny skjuts i semesterbloggandet har jag dragit igång projekt #dailymedium som går ut på att hårdköra plattformen Medium i en veckas tid. Att publicera texter där alltså. Som ett komplement till den här platsen. Medium har varit hajpat i bloggkretsar men jag har aldrig fattar riktigt varför. Nu ska jag testa det på allvar. 

Back on the old CA/AN/JE rullar vi på med kusinbesök. Erik tittade in på lunch och kaffe på väg västerut. Vi hann snacka både skit och allvar och ungarna hann leka med sina sysslingar en stund. Mycket trevligt på alla sätt. 

Jag och barnen (inte alla) tog ett dopp i sjön i förmiddags och fan vet om inte det var det sista för säsongen. Det ser ut att bli skitväder hela veckan ut. 

 

Det börjar bli mörkt i västra Sörmland. De ljusa midnätterna är förbi för i år. Det är oönskade fakta som bara är att hantera. Det går mot ny hösttermin och arbete. Ungarna har börjat prata om skolan igen och jag har börjat tänka lite smått på jobbet. 

Jag kan nu spåra vissa mönster i mina långa ledigheter här ute. När jag varit här några veckor drömmer jag om att flytta ut på landet på riktigt. När det gått ännu lite mer tid och jag nämnt den tanken för min fru (traditionsenligt) och hon kontrat med att det är något som inte bör förverkligas eftersom jag egentligen inte vill det på riktigt (också traditionsenligt) och när jag därefter insett att hon har rätt (helt enligt mönstret) så börjar jag istället tänka "jaha då var vi klara för i år". Inte glatt, inte besviket, bara krasst konstaterande. Det är väl så en har att hantera semester och andra ledigheter. There's no such thing as a permanent vacation. 

 Jo jag lovar, jag är verkligen färdig med semestern nu. Verkligen. Jättejättefärdig.

 

Fucking hell! Punka igen! Vad är det för jävla skitgrejer!? Satans jävla ballefjongskit är vad det är. 

</div>
<div>Jag cyklade till affären. Tog ansvar för klimatet och fick lite motion. Men vad händer strax utanför byn – jo samma sak som <a href="http://www.andreasjennische.com/2016/08/snok-huggorm-pokemon-go-och-varfor-far.html?m=1" id="id_bea5_8277_dc8f_d9ba">häromdagen</a>  Det är ju själva fan. Måste vara själva fälgen det är fel på. Nästa gång ska jag tejpa hela skiten med silvertejp och köpa extra stark slang. </div><div><br></div><div><img id="id_32b6_c0cf_fae9_cd7d" src="https://cdn.uploads.micro.blog/10976/2024/cd7ebe24b3.jpg" alt="" title="" style="width: 298px;height: auto"> <br></div>
<div>

</div>
<div>Nu går jag här igen med cykeln bredvid mig. Dessutom med tyng ryggsäck. Jag får se det som ett träningspass. Jag har musik, jag har ork och jag har lördagsgodis. Det skulle kunna vara sämre. Mycket sämre. </div><div>Ändock: Helvete vad arg jag blir. </div><div><br></div><div><b><i>Soundtrack</i></b>: </div><a href="https://open.spotify.com/track/77hlBnevpj8cbiH7sc0Iro" id="id_cdee_148b_4d7e_829d">Kendrick Lamar</a>

Jag älskar fotoalbum. Sådana där man kan bläddra i, med inklistrade fotografier och kanske några enkla bildtexter. Det är något helt annat än digitala motsvarigheter. Hur välordnat ett Dropboxkonto eller album i mobilen än är ger det aldrig samma känsla. 

Min mamma visade mig idag ett fotoalbum, med hårda pärmar, som mormor gjort. Det var fullt med bilder från mina första levnadsår. Vilket tidsdokument. Jag ser ut som vilken liten knodd som helst men mina föräldrar. Vilka snyggingar! 

Se bara här:

 

Och ett år senare här:

 

De gula tonerna, glasögonen, frisyrerna! What's not to love!

Vad kommer jag lämna efter mig i albumväg? Inloggningsuppgifter till Google photo med 100 000 osorterade bilder från 2008 och framåt. 

Stackars avkomma. 

 

Det hände aldrig när jag var ung, bodde på landet och cyklade nästan uteslutande grusväg. Det var aldrig någon som fick punka. Nu händer det hela tiden. Är det däcken och slangarna som blivit sämre, vägarna vassare eller är det bara otur? Det hände mig idag igen, när jag och storsonen varit ute på en mycket spännande Pokemon-jakt nere i byn (vi tog över hela tre gym) så var däcket plötsligt platt. Det var på väg hem. Mitt på en vanlig grusväg hände det. Supermärkligt. Nya däck och ny slang var det också. Rutinerad som jag är har jag ny slang hemma. Att lappa bryr jag mig inte om längre, det känns som att lapparna blivit sämre. Sista gångerna jag lagat så har de börjat läcka efter ett tag. 

 

Nåväl. Ormarna också ja. Först vid kyrkan. En svart och perfekt gulfläckad snok ringlade sig över grusgången mitt framför oss. 

Sedan på vägen hem, då jag gick där med cykeln bredvid mig (sonen hade åkt i förväg) så kom nummer två. En perfekt sicksackig huggis. Häftigare än alla Pokemons jag fångade. Men om jag inte gett mig iväg på den där turen hade jag varken fått se Pokemons eller ormar. Och jag hade aldrig spelat Pokemon om det inte var för barnen. Alltså: spela Pokemon med ungarna, ge dig ut i landskapet och se ormar! Ni lär känna varandra bättre på samma gång. Win win. 

 

 

Vaknade med dålig känsla. Gick upp, drack kaffe och läste en stund innan övriga vaknat. Kanske var det höstvibbarna, kanske var det "baksmälla" efter några fantastisk sommardagar på Öland, kanske var det bara en sådan där dålig vibb som dyker ner i mig då och då. 

Jag klarade dagen hyfsat bra ändå. Började snickra på en bänk till farstun, sprang långt, kickade igång gamla SoulEnduro igen och lagade tacos. 

Planerade lite med kalendrar, inför kommande hemfärd, skolstart och back to work. 

Men en dryg vecka återstår. Jag ska ta vara på den. Imorgon siktar jag på lång Pokemon-tur på cykel med storsonen. 

Vi är tillbaka @ the residence of Gunsan aka svärmor, efter en fantastisk minisemester på Öland. 

Barnen har varit glada (mest), vi har ätit gott utan att vara i närheten av en spis, både jag och Helene har hunnit springa lite, vi har sett vackra platser och gjort lagom med aktiviteter. 

Solen har varit med oss hela tiden. Bra för oss som turister, sämre för de bofasta på Öland. Vattenbristen är enorm. Den som vattnar på tomten åker på böter. Ägarna till den B&B vi bodde på i Kastlösa hade byggt en stor betongcistern under huset där de samlade allt regnvatten för att kunna vattna grönsakslandet. 

Jag sprang över Alvaret i morse och det var en mäktig känsla. Där var jag helt omgiven av karg ängsmark med ölandstok, enbuskar, komockorna och sten. Jag sprang till mitten, fyra kilometer rakt österut, sedan vände jag tillbaka. Jag hade en tid att passa. Det var en av de bägge löparupplevelserna på länge. 

Andra bra saker med Ölandstrippen kommer här:

Krogarna Mätt i Mörbylånga, Fågel Blå i på Ölands södra udde och Kårehamns fiskekrog (världens bästa fish and chips) är alla mycket värda. 

Fågelskådaren som ideellt lånade ut kikare och berättade om både jaktfalkar och sälar till både barn och vuxna vid Långe Jan. 

Bed and breakfast-stället Som Hemma i Kastlösa.

Lajvarkillen i Eketorps fornborg som glatt lärde ut både skytte med långbåge, bakning av kornbröd och spelet hnefatafel. 

Seby läge, extremt fin men dålig badplats. 

 

 

 Storsonen aka bonussonen ❤️ 

 

Det är ju fel att tagga de här texterna från Öland med #torplife egentligen men det är en del av långsemestern och jag är snart tillbaka i Sörmland så det får gå. 

Vi har haft en mycket fin dag på södra Öland. Vi drog till sydligaste spetsen direkt efter frukost på shabby chic-paradiset Strandnära B&B i Stora frö. Där var ekorekomat, vitt trä, rep och detaljer i guld som gällde. 

På sydspetsen knallade vi uppför de 200 trappstegen (knappt) i Långe Jan, klapprade med svarta stenar vid havet, spanade in sälar och skrakar med tubkikare samt käkade stadig lunch på restaurang Fågel Blå. Det blåste men solen värmde och själen dansade av att kunna blicka ut över obruten havshorisont. 

 

Sedan drog vi till Seby läge och tog ett dopp (jag och storsonen, övriga bangade) vid en klassisk badpir anlagd på 1940-talet. 

Den lilla och mycket välskötta anrättningen (en gräsmatta, en flaggstång, ett dass och en pir) råkade till allas lycka också vara ett pokestop. 

 

Vidare till Kastlösa för övernattningsställen Som hemma. En B&B i form av några ministugor på en familjs tomt. Rent och trevligt. Middag åt vi återigen i Mörbylånga, på Lindas. Bra enkel mat och trevlig personal. Kan rekommenderas. Mätt på torget är också bra, ett ombyggt gatukök som nu är krog. 

Om jag orkar går jag upp tidigt imorgon för att springa en sväng innan vi avslutar denna tour med Eketorps fornborg. 

Hade tänkt skriva ett vykort idag. Fick sådan lust att skrivs för hand, men det blev inte av. Kanske imorgon. 

 

 

Jag har skrivit alla blogginlägg den här sommaren på en smartphone. Nej förresten, jag har skrivit nästan alla inlägg på den här bloggen någonsin på en smartphone. Det är både bra och dåligt. Det går att göra när som helst, kräver ingen extra utrustning och är snabbt. Det dåliga är att det inte alls ger samma känsla. Ibland saknar jag smattret från riktiga tangenter så mycket att jag skiter i att skriva något här. Det där artificiella ljudet som är inbyggt i en Iphone är inte samma sak. 

</div>
<div>Fast ibland sätter jag på det där ljudet ändå, för att det ska höras att jag skriver. Annars märks det ju knappt. Jag skulle ju lika gärna kunna sitta och kolla på någon imbecill tutorial till CS Go (fråga en tolvåring vad det är) på Youtube som att skriva. Det ska märkas när man skriver. Det är en hedervärd aktivitet, även om det inte innebär något djupare än ett enkelt blogginlägg. </div>
<div>

</div>
<div><img id="id_6d2e_6d6a_cdf8_8e55" src="https://cdn.uploads.micro.blog/10976/2024/4598f4cf79.jpg" alt="" title="" style="width: 298px;height: auto"> <br></div>
<div>

</div>
<div>Jag sitter på altanen till svärmors hus i Hovmantorp och dricker kaffe. Jag ska strax resa mig för lite trädgårdsarbete. </div>
<div>

</div>
<div>Det ser ut att bli en fin dag i den här delen av kungadömet Sverige. </div>
<div>
</div>
<div><br></div>
<div>
</div>
<div>Innan jag sätter punkt för nu ska jag tipsa om en artikel jag läste på ämnet Hillary Clintons e-post, som varit ett hett debattämne i politiska kretsar i USA. Under tiden som utrikesminister hanterade hon en väldig massa mejl via en privat server – som <a href="https://www.theguardian.com/us-news/2016/feb/29/hillary-clintons-final-state-department-emails-released-from-private-server" id="id_458d_812f_711d_e11e">offentliggjordes</a> i våras. <a href="http://graphics.wsj.com/hillary-clinton-email-documents/" id="id_83f0_2722_be8_7026">Du kan söka bland några av hennes mejl här </a>om du är intresserad. </div>
<div>
</div>
<div><br></div>
<div>
</div>
<div>Men det jag skulle tipsa om var egentligen den här <a href="http://politi.co/2aBk8XZ" id="id_744f_ccd5_8548_a722">artikeln från sajten Politico</a>. Den handlar om Clintons tidigare stabschef Cheryl Mills. En stenhård person, vilket visar sig i hennes mejlkonversationer med Hillary. Den enda personen säger nej till Hillary heter artikeln. Bara en sådan sak. </div>
<div><br></div>
<div>Okej. Nu ska jag klippa häck. </div><div><br></div><div><img id="id_e754_6a2d_29bc_40e3" src="https://cdn.uploads.micro.blog/10976/2024/7c99f67865.jpg" alt="" title="" style="width: 298px;height: auto"> <br></div>
<div><br></div>
<div><br></div>
<div>
</div>
<div><br></div>
<div>
</div>
<div><br></div>
<div>
</div>
<div></div>

 

En liten tripp söderut är aldrig fel. Målet: Öland. Men först ett par dagar hos svärmor Gunsan i Småland. 

Här luktar det som det ska och när man kommer fram blir det mackor och kaffe trots att klockan är sent. Utmärkt bra. Kaffe och mackor kan man äta hur sent som helst. 

På väg hit kopplade vi upp Spotify på bilstereon och körde varsin låt och så fortsatte vi så. Det blev en salig blandning. Justin Timberlake, Danzig, Marcus och Martinus, Richard Hell, Dolly Style, Dead Kennedys och M.I.A.

Bra skit. 

Tolvåringen för tuff för att välja själv men var noga med att påpeka allt som sög. Typ allt. 

Det var en rolig resa. 

 

Enligt vad jag minns bestämdes att vi skulle höras idag igen men att det lutade åt att mamma och pappa ville komma över en stund idag. 

Enligt vad mamma minns bestämdes det att hon och pappa kommer över en stund idag efter jobbet. 

Inget av det där hade jag i huvudet när jag stående på Max i Eskilstuna fick ett sms av Calle som förslog pizza nere på byn ikväll. Med alla barn. Javisst sa ja. Bra idé. 

Vi var precis på väg att åka när vi fick besök. Mamma och pappa! 

Men vi bestämde ju att vi skulle komma idag, sa mamma. 

Jaha? sa jag.

Men vad gjorde det. Morsan kanske blev lite sur en kort stund för att jag lyssnar dåligt. (Och ja, jag kan bara erkänna. Ibland lyssnar jag dåligt. Det är många olika röster och viljor att ta hänsyn till och vissa saker ramlar igenom.) Hur som helst slutade allt gott. Vi tog med alla till pizzerian i Äsköping och det blev trevligt som vanligt när man är många vänliga människor på ett och samma ställe. Ungarna åt snabbt utav av bara helvete och älgade sedan runt halva Äsköping i jakt på Pokemons. Jag snappade upp att Missionskyrkan är ett gym och att Julitahallen samt Medborgarskolan i Fogelstad är ett Pokestop. 

###

Senare, efter kaffe och glass på torpet, springer jag en sväng i kvällsljuset. 

Rågfält, blandskog, jakttorn och tomma grusvägar. Några kilometer bort, där fälten sträcker sig som längst, minns jag hur jag som barn fantiserade att där var prärie. Gruset rasslar under skorna. 

 

###

Vid åsen där 56:an korsar har jag stått och väntat på bussen 40 000 miljarder gånger. Rest bort från föräldrar och småsyskon till något annat, något eget, något mer spännande. Vägen luktar likadant idag som den gjorde då.

###

Åkte tur och retur Stockholm i förmiddags för att hämta lite grejer och mata fiskar. Lyssande klart på Jenny Nordbergs De förklädda flickorna i Kabul. Den handlar om Afghanistan, "ett patriarkat i sin råaste form" som det heter i boken. Ytterst läsvärt. Ett gediget reportage på alla sätt. 

 

 

Värmen är så tät att den sätter sig på humöret. Det är svårt att hålla huvudet kallt om en säger.

Det är bara att parkera sig på stranden och bada, läsa och snacka skit om andra badgäster. Så där man gör lite oskyldigt ni vet. 

De senaste dagarna har jag kämpat med Lotta Lundgrens Timme noll. Jag har satt upp en regel för mig själv att varannan bok jag läser i sommar ska vara skriven av en man och varannan av en kvinna. Den här tillhör kategori två. Tre kvinnoöden flätas samman på ett mycket stilistiskt snyggt sätt och det är tre till synes tre helt olika berättelser som tar form. Mycket litterärt. Inget du bränner igenom på en dag. En sådan där bok som äter på dig under tiden och som kommer att lämna ett diffust men bestående intryck i form av en känsla eller lösryckta fragment. 

###

Ungarna är glada och har kompisar och äter blåbärspaj så de ser ut som drunknande clowner. 

###

Jag tittar i kalendern. Det är... som att titta i en kalender. 

###

Kvällen är ljum och jag diskar till nya 

Metal Church. 

Jag tänkte på det idag. Jag var med om en sak som ställer det där på sin spets. 

Det är lite känsligt att skriva om det här eftersom det rör människor i min närhet. Men då jag är säker på att det inte påverkar relationen till de som är mina vänner på riktigt (M.G.) gör jag det ändå. Det är sedelärande. Jag har själv lär mig något. 

Jag sitter i den bil med en nära kompis och dennes vänner (som jag inte känner alls). Jag har blivit medbjuden för att göra en rolig grej. Jag är glad för att ha fått chansen att vara med, vilket jag försöker visa genom att vara snackig och trevlig. 

Vi svänger in på en parkering för att invänta fler bilar med folk som ska med. 

Plötligt säger några personer i vår bil hårresande saker om ett gäng somaliska män som står i närheten. 

Jag blir helt paff. Det är ord som är långt bortom det okej. Jag blir ledsen eftersom de där orden genast gjorde att jag började omvärdera sällskapet jag befinner mig i. Jag blir också ledsen å de somaliska männens vägnar. 

Men jag säger ingenting. Jag håller god min. Av artighetsskäl, antar jag. Och av feghet. 

Sedan åker vi vidare och gör den där roliga grejen ihop. 

Jag sitter och tänker på den där händelsen nu. 

Jag är så besviken på mig själv. Jag skulle ja sagt något. Även om det skapade dålig stämning och gjorde att jag väckte antipatier. Det är ju i just sådana situationer man måste stå upp mot rasism och främlingsfientlighet. 

Jag ser det som ett test. Nästa gång vet jag hur jag reagerar (fegt) och då ska jag  tvinga mig själv att göra det rätta. Att sitta och tänka motstånd gör ingen skillnad. 

Tegelbruket är så vackert där det ligger mitt ute på åkern intill storgodset Fogelstad. Jag har alltid kallat det tegelbruk men egentligen är jag osäker. När jag gick i Julita skola för 30

år sedan (wtf!) hade vi en historiebok där bruket fanns med på bild, i form av en oljemålning. Den gången tror jag fröken pratade om att där hade tillverkats kanonkulor och nu när jag tänket tillbaka på det vet jag inte vad som är sant. Kanske båda. Tegel oftast, kanonkulor ibland. 

Jag och Calle sprang förbi där i morse. Vi bestämde träff vid 09 för att klara av löpningen innan den värsta hettan skulle slå till. Vi körde varvet runt kyrkan. Det kortare. Via Gimmersta, inte via Pepparkällan. 

Jag känner det ännu i benen.

###

Nere vid sjön träffade vid Mathias och Malin. De var där med både dotter och hund. Mathias bjöd med mig till en paintball-sejour på lördag och jag är nu sjukt peppad. Det blir som back in the old days, fast bättre. Jävlar vad jag och Mathias och brorsan lekte krig som barn. Det var det enda vi gjorde. Leka krig, bygga lego och elda. 

###

Vid stranden träffade jag också en annan gammal bekant frön skoltiden: Anna B. Hon har också blivit stockholmare med åren och är nu tillbaka som sommargäst. Våra barn hittade varandra över en omgång Pokemon Go. 

Tänk vad en gemensam lek kan förena.