Carl och Laura tog emot i köket det vita trähuset. Området såg ut precis som jag trott att en villaförort utanför en amerikansk storstad skulle sett ut. Vita hus. Breda gator. Alléer. Amerikanska flaggor hängde ut från grannarnas fönster på övervåningen. 
"Leo och Steffe. Välkomna!" sa Laura och sträckte ut armarna som om hon ville visa upp hela trädgården. 
Byxor, skjorta. Ljusa sneakers. Ett varmt leende. 
Hon uttalade Steffe som Steff-ee vilket både han och jag skrattade åt. 
"Steff-ee, det är som en blandning av Stephanie  och ett godis som heter Toffifee. Det passar honom" sa jag och drog Steffe i bockskägget. 
Det fick Laura att slappna av. 
"Då kanske jag bara ska ta och kalla dig för Stephanie helt enkelt" sa hon och kramade först honom och sedan mig. 
Steffe skrattade. 
"Du får kalla mig vad du vill så länge jag får låna toaletten" sa Steffe. 
"Längst in, efter hallen" sa Laura och visade med handen.

Carl klev fram. Vänliga ögon i ett stramt ansikte. Samma bakåtslickade hår som sonen, fast gråare. "Carl, trevligt att träffas".
En torr fast hand. Inte helt utan fläckar. Toms  pappa var bilmekaniker och om man tittade noga syntes det.

Tom och Steffe stod i entréhallen.
"Hey man!"
Tom i kritvit tshirt, mörka Dockers och det där stramt klippta håret. Som en bilmekaniker från 50-talet.
"Tjaaa!" sa Steffe och sträckte ut armarna.
Vi kramades.
"Jag kom för några timmar sedan" sa han.

Jag tittade på honom och kände mig lugnare.
Luvtröja, stora jeans, bockskägg. 
"Shit asså, nu är vi här".
Jag lyfte upp basen och slängde väskan över axeln. 

Tom körde oss till Bridgewater i en  herrgårdsvagn med sådan där träbård. Den gungade fram.
"Det här en båt" sa jag.
"Den är morsans. Min pappa har en pickup" sa Tom.
Uanför passerade höghus och skyltar.
Stoffe satt där fram. Han berättade någonting men jag tappade koncentrationen.
Jag hade sovit dåligt på flyget och tänkte framåt.
Nu skulle vi vara några dagar hos Toms föräldrar. Köpa inrikesbiljetter till Los Angeles. Låta honom avsluta sina grejer och sedan säga adjö.
Vi skulle flytta till LA.
Jag sög på orden.
Jag har sparat ihop kanske 30 000 under de sista månaderna i London, varit hemma hos mamma och pappa på landet i några veckor och nu var jag i Boston. Mer än halvvägs.
Steffe hade åkt direkt hit från London. Han var tvungen att stanna kvar där längre för att få ihop pengar. Vi hade inte pratat tillräckligt många gånger under tiden jag var hemma i Sverige. Jag visste inte hur det hade gått.
Steffe och Tom tände varsin cigarett.
"Hur känner du dig Leo?" frågade Tom.
Alltid lika artig.
"Jetlaggad?"
"Jag känner mig bakfull" svarade jag.

Jag var 22 och hade fram till för några månader sedan ägnat dagarna åt tre olika jobb och kvällarna år att hänga runt, skriva självömkande dagboksanteckningar och dricka billig bärs och Tesco-vodka.
Ständigt omgiven av ett gäng gränslösa personer från Östergötland, Sara, Linn, Maria, Sofia och Karin. Under en period var de ännu fler, under en annan färre.
Lägenheten i nordöstra London var allt annat än ljus och fräsch men den familjära stämningen gjorde att det alltid fanns nytt folk som ville flytta in så fort någon försvan.

Sedan hade Steffe plötsligt stött på den galna brasilianare Ricardo. De övriga medlemmarna hann lämpligt nog sluta i samma veva som jag och Steffe började i hans och Toms band.
Nu var vi i Boston.
"Jag är så jävla trött" sa jag och lutade huvudet bakåt mot det nackskyddslösa baksätet.

Jag var på plats. Det osannolika var påbörjat. Ett halvår tidigare hade Ricardo börjat prata om att vi borde fortsätta med bandet i Los Angeles. Det han sa egentligen var: "Vi måste".

Det var Ricardo som bestämde. Den smala brasilianaren med de för stora brillorna hade makten.  Han kunde inte spela och hans engelska var bitvis som ett skämt, ändå var det han som skapade låtarna. Så var det. Han var låtarna.
         
"Det här är helt sjukt" tänkte jag och undrade om Steffe uppfyllt sin del av dealen. Jag visste att han kommit iväg med sitt plan från London, men allt det andra? 

Jag stod vid bagagebandet. Jag hade tryckt ner så mycket mjukt tyg jag kunnat i basfodralet och checkat in den. Det fick inte plats mycket. Jag såg  framför mig hur den var förstörd. 

Flygplatsen var mindre än jag tänkt mig. Boston Logan Airport är trots allt en av de större. 
Människor runt mig pratade riktig amerikanska. Några hade keps. De flesta var vita. Jeans och chinos.

Basen gled fram till mig på bandet. Fodralet hade fått sig en törn men instrumentet var intakt. Jag gick mot utgången. Hade Steffe kommit? Hade han gitarren med sig? Hade han några pengar?

Vi snackade om det där häromdagen. Om att ägna sig åt den ädla reportermetoden "hänga på krogen".
Den gången satt jag på ett ställe i city. Ett tillhåll för affärshöjdare; business people och vd:ar.
Alltså ett bra tillhåll även för den reporter som bör bevaka just sådant.

Den här gången sitter jag och mina kollegor Sebastian och Micke på Combo på Östermalm. Det ligger nära SVT och Sveriges Radio. Således fullt med lunchande programledare, artister och annat löst mediefolk. 
Magnus Uggla till exempel.

Vi konstaterade att han satt där. Sedan åt vi vår mat och fortsatte att prata om annat. Det skulle självklart gå att hitta en nyhetskrok på Ugglas lunchmat (vegansk?) men ibland behöver man bara äta lunch.

#

En mer nyhetsmässig kändisspaning gjorde jag utanför Hemköp på Hornstull i eftermiddags. Där satt Marcus Birro med både sambo (särbo?) och barn. Kanske är de tillsammans igen. Kanske inte. Oavsett hoppas jag hann finner lugn i själen och att han orkar vara en bra pappa.

Allt borde vara frid och fröjd men det har tagit emot den här veckan. Jag vet inte vad det är. Något skit i luften kanske.
Skulle behöva en injektion av något slag.

Jobbar hårt som vanligt.

Kanske för hårt.

Bra är att jag varit hård mot mig själv när det gäller fingrande på mobilen under eftermiddagar och kvällar med barnen. Då måste jag hålla mig borta. Går bättre än väntat.
Idag fimpade vi till och med teven. Satt och pysslade och tränade på bokstäver istället.

Är det okej med satir?

Ja.

Är all satir kul?

Nej.

Är det okej att uttrycka sig hur som helst mot vem som helst med vilket syfte som helst?

Nej.

Är det okej att säga husblatte om Alice  Teodorescu?

Det beror på sammanhanget.

Var det kul att Tankesmedjan gjorde det?

Inte särskilt.

Borde Tankesmedjan förbjudas?

Nej.

Den här dagen har känts lång. Jag är trött. I huvudet och i kroppen.
Jag hämtade barnen senare än vanligt. De var hos en kompis. Det var nog lite för sent, de bara grät och skrek på mig när jag kom.

#

På jobbet bara rasar det på.

#

Har fått en liten crush på Rebecca Stella efter hennes medverkan i Let's dance, som jag råkade se i fredags.

Vilken morgon. Sol och torrt på marken. Jag lämnade barnen på förskola och sprang till jobbet.
Sedan jobbade jag.
Ringde i telefon, mejlade, tänkte några halvsmarta tankar och skrev lite.

Sedan drog jag till stadshuset och lyssnade till politiker från S, MP, V, Fi, M, FP, C, KD och SD säga hej ni är dåliga men NI är dåliga.

Roligast om ett sådant uttryck tillåts var den ordväxling på tema marxism som utspelade sig mellan Dennis Wedin (M) och Clara Lindblom.

Jag skrev om det.

Sedan sprang jag hem.

Jag ville lyssna på en podcast men hittade inga nya avsnitt jag fastnade för.

Så då blev det lite Baltimore Hardcore istället.

AJ

Det finns vissa platser i stan vars namn och varande lovar mer.
Metartorget är en sådan plats.
Det ligger i korsningen Södermannagatan/Metargatan och får mig att tänka på en livlig plats för fiskhandel eller bestyr med fiskeredskap.
Alla sådana tankar försvinner när man besöker torget.
Det är inte alls livligt.
Det är heller inte särskilt gammalt.

En googling bort hittar jag detta utlåtande från kommunstyrelsen i Stockholm. Det är dåvarande stadsbyggnadsborgarrådet Kersti Py Börjesson (S) som skrivit:

"Gatu- och fastighetskontoret planerar att anlägga ett mindre torg i hörnet
Södermannagatan-Metargatan om drygt 300 kvm med förbättrad belysning,
sittplatser och några träd. Snedparkeringarna tas bort och normal parkering
längs med gatan införs i stället.
Stadsbyggnadsnämnden beslutade den 15 maj 2003 att godkänna det av
namnberedningen föreslagna namnet Metartorget som nytt namn för torg och
överlämna förslaget till kommunfullmäktige med hemställan att fullmäktige måtte fastställa förslaget."

Ärendet är daterat 23 september 2003. 

Och jag som trodde namnet vittnade om aktiviteter från fornstora dagar. 

Det var inte kul innan men blev kul sedan. Måste upp i distans för att palla maraton för övrigt.

Har tappat lusten lite.

Här sprang jag.

Det här lyssnade jag på, Det politiska spelet.

Och det här, Åsiktskorridoren.

AJ

Planerade morgonen för att springa hem efter jobbet. Det glömde jag bort på lunchen och gick och handlade. Sedan stod jag där. Med en kasse mat och ba: hur fan ska få hem allt. Alternativt: det blir till att glömma löprundan.

Men löparryggan visade sig ha oanat utrymme. Jag fick ner allt.
Det blev ju sjukt tungt men det är helt okej så länge det inte är så långt.

Kolla bara vad jag kunde trycka ner.

Åt lunch med sällskap idag igen! Otroligt. Sådant brukar jag få till en gång i kvartalet. Som regel bokar jag och vänner lunch oftare än så men det brukar fallera på grund av jobb eller vab eller något annat helvete.
Eftermiddagen blev mindre glamorös, med stress och jäkt för att hinna ta ungarna till simskola.
Men det gick. Såklart. Det gör det alltid.
#
Jag borde ha sprungit idag men familjelogistiken gör det omöjligt. Eventuellt kan jag trycka in ett kortpass på väg till jobbet imorgon, annars får det vara till helgen när Helene är hemma igen. Det är inte särskilt kul att springa just nu. Benen känns som trä.
#
Slängde ett getöga på Alla är fotografer. Stängde ett getöga på alla är fotografer.
#
Gick förbi bänken där Sakari Pitkänens bok om Metro ligger.
#
Kollade Twitter.

Varje gång jag ser en sådan här Clipper-tändare börjar jag tänka på min dig Stoffe. Mörkgrön Clipper och det där frasiga ljudet man tror kommer från cigaretten men som faktiskt kommer från själva tändaren.
Vi har gjort mycket kul du och jag. Good times och hard times. I Julita, London och Los Angeles.
Det var längesedan nu.

Jag hoppas att du mår bra.

Du är som en bror och kommer alltid att vara.

Den senaste veckan har jag lyssnat på tre olika poddar som behandlat ämnet Anders Borg <3 Dominika Peczynski.

De två första är poddar om politik; Åsiktskorridoren och Det politiska spelet. 

Det blir inte särskilt intressant. Karin Pettersson och Daniel Swedin från Aftonbladets ledarredaktion samt Ulrika Schenström försöker  att göra något mer i Åsiktskorridoren än att bara gotta sig åt denna kärleksbomb, men det stannar vid ett försök.

Henrik Torehammar älskar Borgczynski och vill också väldigt gärna att det ska säga något om Nya Moderaterna. Dessvärre hänger Tomas Ramberg inte alls på utan försöker hela tiden säga samtalsämnet genom att gång på gång säga att det inte är relevant för politiska reportrar.

Efter att ha ovan nämnda poddar är jag beredd att hålla med. Ämnet är absolut intressant, men kanske inte politiskt intressant.

Jag håller fast vid den åsikten tills jag hör Liv Strömqvist och  Caroline Ringskog Ferrada Noli i En varg söker sin pod. 
De har inte ens politik som ingång på ämnet men lyckas ändå göra den mest tänkvärda kopplingen till politik.

Liv Strömqvist fokuserar på det Borg sagt i intervjun med Niclas Svensson, att Borg förklarar sitt nya förhållande och skilsmässan från sin hustru med orden "https://play.google.com/store/apps/details?id=se.expressen.launcher">att det inte går att styra över livet och känslorna".

Som om Borg låter sig drivas av ödet. Som om livet inte går att styra. Som om han avskaffar individens fria vilja, resonerar Strömqvist och Ringskog Ferrada Noli. 
Ja lyssna själva på eminenta En varg söker sin pod.

I år ska jag klara det. Tredje gången gillt som det heter. Jag har legat lågt med bloggandet ett tag och det här är en bra anledning att trappa upp. 

Den här låten den här morgonen.

Så bra.

Det var den Robbie Lawler gick in till på #UFC181 när han tog tillbaka mästartiteln från Johny Hendricks.

Min kompis mamma har fått stroke. Jag fick reda på det Facebook igår. Det gjorde mig ledsen. Han hade skrivit så fint om hur hans mamma som jobbat över 20 år med att ta hand om stroke-patienter och med bara tre månader kvar till pensionen, såg framemot att få gå i pension och ägna sig själv lite mer tid.
Istället fick hon själv stroke.

Det är så sorgligt.

AJ

Burköl is back.

För fyra år sedan var jag och tre kompisar i Milano.
Jag hade inte börjat tänka på det om inte en app som jag nyligen laddade ner, Carousel, har påmint mig med bildspel och allt.
Det var en märklig resa.
En pikant detalj är att vi åkt dit för att se Zlatan spela fotboll men missade alltihop för att vi blandat ihop dagarna. Redo för avfärd till arenan tar vi upp biljetterna och ser att matchen var IGÅR!
Däremot hamnade vi mitt i en demonstration mot Berlusconis sexistiska gubbstyre. Och på hotell-tv visade BBC bilder från massdemonstrationerna i Egypten.

Söndag betyder ofta långrunda för mig. Idag sprang jag 25 kilometer genom stan, ut på Djurgården och tillbaka.
Enligt traditionen lyssnar jag på #mattssonhelin under dessa långrundor.
Ibland är gubbarna jättebra, ibland mindre bra. Hur som helst gillar jag deras sällskap. Det har blivit en trevlig tradition helt enkelt.
Fast idag blev jag irriterad.
För det första: podden var inte ens en timme lång.
Knappt en timme! Och herrarna framställer det som något BRA!

Det verkar läge för en analys av "the core business" som det heter, vill jag säga till Mattsson och Helin.

Bara för att Atladottir och Bjurwald drar igång en mycket efterlängtad och kortare pod om media, behöver ju inte gubbveteranerna plötsligt börja jaga halvtimmesstrecket.
Nej gör om gör rätt #mattssonhelin
Jag hann ju knappt ut på Djurgården förrän dagens avsnitt var slut.
Tänk tvärtom, LÄGG PÅ en timme till.

Irriterad blev jag också över att dagens (trodde jag) avsnitt kom ut i fredags!
I fredags!
#mattssonhelin är ju en söndagspod för böfvelen.
Också detta, säger herrarna själva, är en (panik)åtgärd för att möte den tunga attacken från Atladottir och Bjurwald.

Feltänk tror jag. För om två ungefär lika långa (förlåt, korta) poddar om media kommer ut typ samtidigt, där samma ämnen behandlas och där den ena görs av två i sammanhanget nya röster och den andra av #mattssonhelin... Ja då blir nog valet ganska enkelt för många.