Det brukar vara segt på arbetsveckans första dag efter långledigt men det var som om vi hunnit bli lite sugna.
Det blev en ganska rask tisdag.
Elbilar, ny veganfoodtruck, Bajens damer och SD-bråk.

Och solen sken! Det var ljust ute! Nu tar vi fan sikte på sommaren.

Avslutar hela konkarongen som brukligt: med att sitta vid köksbordet och skriva artikel för kommande vardagsmorgon. Det var okej den här gången, jag hade det mesta hemma.

Helgen har varit fantastiskt bra. Torpet visade upp sig i all sin vårprakt och det drog ordentligt i sommartarmen. Jag sågade ner ett par träd (förvuxna syréner) av bara farten.

Jag hann springa 27 kilometer längs gamla Katrineholmsvägen också, hänga med ungarna, spela Uno med vuxna familjemedlemmar samt äta mycket mat. Inte så mycket godis tyvärr men desto mer efterrätt.

Jag gläds fortfarande åt min Mästarnas Mästare-tisha och hade den på mig när jag besökte min gamla mormor i förmiddags. Hon lade märke till den minsann.

Så jävla grann. Där den står på den sörmländska myllan.

Burk is back.

På trafikskylten vid Lignagatan.

Alla över femton år plötsligt försvinner. Kvar blir en värld av bar, varav några med svårkontrollerade superkrafter. 
Jag har börjat läsa Gone. Den börjar bra.

##

Förresten så fortsätter den här märkliga storyn om Mästarnas Mästare och t-shirten.
Idag jag ett mejl från SVT där de skrev att tröjan var på väg och att de gärna ville läsa upp mitt mejl (som är i stort sett samma som min bloggpost i ämnet) i nästa vecka Eftersnack.
De tyckte det var en kul grej.
Dessutom vill de se mig iklädd tröjan.

Jag tänker att det är som att hjälpa en kollega typ.
Jag lär ju göra det.

Stötte på den här idag. Den står på Einar Mattssons kontor på Rosenlundsgatan.

Kul ändå.

Fick till ett långpass med Magnus idag. 26 kilometer i svidande regn. Det var ingen höjdare faktiskt. Och ont gjorde det i fötterna. Men efteråt: such a boost.

Målet var att ligga på i snitt 5.15 per kilometer i snitt. Vi höll lite snabbare fart tills vi passerade 15 kilometer. Då hade vi plötsligt tappat till 5.19. Men vi ryckte upp oss och ökade resterande 11 kilometer så när vi nådde målet blev slutsnittet 5.12.

#

I förmiddags tog jag med elvaåringen till Science Fiction-bokhandeln. Den bok vi skulle ha var slut. Vi köpte två andra istället. Jag köpte också en. Jag är helt värdelös på Sci-Fi men fick lite feeling och tog en med säljande omslag. Den är skriven av en Grant och ska vara en modern Lord of the flies-historia typ. Efter apokalypsen. Allt internet borta. Alla vuxna borta. Bara muterade djur och barn.
Bådar gott.
Dessvärre lär jag aldrig läsa den.

Kolla in min briljanta idé till klädmärke. En pastich på det klassiska Stüssy

Ibland är det så jävla svårt att skriva. Varenda ord skaver och meningarna blir långa. Utan tydlig innebörd.
Då behöver man en paus.
Från att skriva.

Dessvärre är det inte alltid man kan ta paus.
De gångerna ska man gå på kärnan. Bara skriva det nödvändiga.

Tar en ny selfie till Twitterbion.

Lyssnar på halva #detpolitiskaspelet

Pratar med syrran Johanna.

Mina ögon känns som drogögon. Av tröttheten.

Fick ett oerhört trevligt samtal idag. En typ av läsarsamtal som i stort sett aldrig inträffar. En man ringde och sa: "Jag har läst din artikel om laddhybridbussar. Jag hittade den precis nyss. Den svarade på  alla frågor jag hade. Tack för det".

Sedan var samtalet över.

Fantastiskt. Han ringde bara för att tacka för en bra artikel. Det gjorde mig genuint glad.

Fick faktiskt ett annat mycket fint beröm idag. Inte direkt riktat till mig, men jag tar åt mig. Fredrik Strömberg skrev på Twitter:

"Alltså, fan vilket bra jobb @StockholmDirekt gör på nätet nuförtiden. Såna jäkla props för det."

Det värmer verkligen. Särskilt en dag som den här när det varit lite nyhetstorka och kreativiteten inte på topp.

Imorgon tar vi nya tag. Världens bästa Ingress är ännu inte skriven.

Glöm din dröm är mitt favorituttryck just nu. Jag skrev det i en ingress i dag men min kollega Karin tog vänligt med bestämt bort det. Jag protesterade högljutt men inte på allvar. Det passade inte perfekt i sammanhanget. I andra sammanhang däremot, nästan vilket som helst, funkar det alldels utmärkt.

Vill du följa med på Band of Horses?

Glöm din dröm.

Vill du ha en spark i munnen?

Glöm din dröm.

En annan kollega – chef rättare sagt – tycker att “bowla med gamar” är ett fantastiskt uttryck. Det förstår jag ingenting av men bilden det skapar är ju kul. Bowlande gamar. Känns hotfullt.

Jag ska försöka peta in det också någonstans. I en artikel.

För övrigt har jag skaffat den här Carousel-appen som är knuten till Dropbox där jag sparar alla mina bilder. Den visar automatiskt vad jag gjorde just i dag för ett, två, tre och fyra år sedan. För två år sedan idag besökte jag Tjuvgods på Valla torg. Där träffade jag den här trevliga mannen, Curre Cederström.

// AJ

Jag undrar mycket över det. Varför är det så synd om mediajätten Mittmedia och deras tidningar (Dala-Demokraten, Arbetarbladet, Sundsvalls Tidning med flera)?

AnnaKarin Lith, redaktionell chef på Mittmedia, är irriterad. Hon anser att Sveriges Radio snor nyheter och läkare i och med SR:s satsning på lokala webbnyheter. Lith verkar också vara förbannad på utvecklingen i mediabranschen i stort. Tro fan det, det går ju inte längre att tjäna pengar per automatik genom att ge ut en lokaltidning. 

I det senaste avsnittet av Mattsson & Helin refererar Thomas Mattsson till något Lith har sagt på nyligen. Att det kanske vore lämpligt om Mittmedia fick ta del av public service-pengar för att göra det som Sveriges Radio gör idag: lokala nyheter i radio.

Det kan inte vara rätt väg att gå.

Även om det gör ont med förändring och även om det innebär att journalister blir av med jobbet så måste det enda långsiktigt hållbara bara att lokaltidningar lär sig stå på egna ben. Att göra bra journalistik som folk läser och är beredda att betala för på det ena eller andra sättet. Och då menar jag inte genom att upprätta betalväggar. För betalväggar är skit.

Vad är det som säger att lokaljournalistiken skulle försvinna helt ovanför Dalälven om Mittmedia lade ner?

Det vore tråkigt ja. Folk skulle bli av med jobbet och ha svårt att hitta ett annat. Men skulle det innebära att lokaljournalistiken försvann?
Jag tvivlar på det.

Thomas Mattsson verkar lite inne på det spåret. Att det är värt att sanktionerna stora räddningspaket för att behålla Mittmedia. Men jag håller mer med Jan Helin i det här fallet, som säger att "journalistiken finner ständigt nya vägar" och att "det finns mycket kreativitet där ute".

Om man tror på det, då kan det inte vara krisläge för journalistiken. Gamla mediehus tidigare affärsmodeller däremot hör klockan klämta.

Lisa Bjurwald är skitbra i senaste avsnittet av #abpodd. Det är inte intervjuade Hanna Stjärne, SVT:s nya vd. Hon verkar inte vara så intresserad av att svara på frågor. Hennes grej verkar mer vara att lägga ut texten på egen hand. Tyvärr gör hon det inte på ett så intressant sätt.
Bjurwald – Stjärne = 1–0

Kollektivtrafik är ett intressant ämne. Igår hade jag chansen att i tjänsten titta in på Forum för tunnelbana som Socialdemokraterna ordnade för nionde året i rad.

Där lyssnade jag på dansken Henrik Plougmann Olsen, vd på det kommunala bolaget Metroselskabet i Köpenhamn. 
En stilig man i skägg som talade med stor kärlek till kollektivtrafiken.

–Det enda stora misstaget du kan göra när det gäller kollektivtrafik är att sluta bygga ut den, sa han.

Han berättade om det Köpenhamns lyckade ringled och det som nu ska bli en utbyggnad i nordostlig samt sidvästlig riktning från stadskärnan.

Planeringen innebär att 85 procent av alla som bor i Köpenhamn har en tunnelbanestation inom en radie av 600 meter.

Han berättade också om de stora förhoppningar han har för utbyggnaden till stadsdelen Sydhavn, där arbetslösheten är 50 procent högre än i övriga staden och där den förväntade livslängden är mycket kortare.

– Jag vet att det är en stadsdel med sociala utmaningar för jag växte själv upp där, sa Henrik Plougmann Olsen och fortsatte:
– Att bygga tunnelbana dit gör att de som bor där blir en del av övriga staden på ett nytt sätt.

Han såg utbyggnaden lika mycket som en satsning på social hållbarhet som på strategisk infrastruktur lät det som.

Som på andra ställen innebär utbyggnaden att bostadspriserna stiger.

– I Köpenhamn säljs bostäder längs den tunnelbanelinje som kommer att vara på plats först om 4-5 år med beskrivningar om att läget är nära tunnelbanan, sa Henrik Plougmann Olsen.

En annan sak fastnade jag också för. Och om jag haft tid att stanna hade jag bett honom utveckla det. 
Han sa nämligen att bygget av tunnelbanan i Köpenhamn görs helt utan statliga bidrag.

Lite annorlunda än hur det ser ut Stockholm där utbyggnad var uteslutet tills det kom löften om just statliga pengar.

Igår var seeeeg. Idag var lätt.
Bra drag på jobbet och inga stora fadäser.
Veckan började ju helt värdelöst med att jag knäckte jobbdatorn genom att tappa den och det tog några dagar att jobba upp peppen igen. 

Jag ansträngde mig också lite extra som pappa i eftermiddags och det är ju alltid värt insatsen.

Nu siktar vi på fredag.

Efter att ha sprungit Södermalm runt nya kan jag meddela att oddsen för snöstorm är höga.
Det är vårvärme i luften och vindstilla.

De senaste dagarna har jag portionerat ut små bitar av något som skulle kunna byggas ut och bli bättre. Jag har skrivit rakt ur huvudet - på mobilen - och inte ägnat texterna någon kritisk granskning. Jag tror att det skulle kunna bli bra. Problemet är att det tar sådan tid. Men vad kul det skulle vara. Och om man gör det en liten bit i taget är det ju möjligt.

Läs gärna de fyra korta avsnitten här nedan - bakifrån och upp - och kom med input. Är det helkass? Är det värt att fortsätta med?

/ AJ

De där dagarna i Bridgewater utanför Boston blev fler än väntat. Vi väntade in ett prisfall på flygbiljetter till Los Angeles. Och Ricardo hade ändå inte hunnit fixa det han skulle hinna fixa. Han och hans amerikanska flickvän Sarah skulle hinna installera sig, han skulle träffa musikfolk och börja leta lämplig bostad åt tre andra.
Det kom så mycket bruten engelska ur hans mun att vi alla hade lärt oss att sålla bort hälften. 
Å andra sidan var det inte bara snack. Visa saker lyckades han med. Som att på egen hand dra till USA för att starta band, hitta Tom och ett gäng andra amerikaner, få ihop så många låtar och lyckas göra så mycket väsen av sig att bandet kom upp på en festivalscen. Sedan sprack bandet. Men vid det laget hade han övertygad Tom att packa cymbalerna och dra till London av alla ställen, för att hitta nya bandmedlemmar. 
"London,  det är musikernas huvudstad. Mycket kulturell. Mycket coola människor".
Hade Ricardo sagt. Och fått med sig Sarah och Tom över Atlanten. 
Väl där hade han gjort samma grej som nu. Installerat sig och Sarah i en lägenhet i de trevligare delarna av London medan Tom fick hyra in sig i ett rum hemma hos en äldre dam i ett dött bostadsområde. 
"Jag fan grät mig till sömns där ibland" hade Tom berättat. 
Jag och Steffe lät honom flytta in i vårt minirum på övervåningen. Östgötarna döpte honom genast till Knappen och sedan mjuknade han rätt snabbt.

Nu satt vi hemma i Carls och Lauras blommiga soffa – i Toms barndomshem – och kollade på Wheather Channel. 
Imorgon skulle vi åka till Cape Cod. För att det låg på lagom avstånd och för att det var något att göra. 
Jag tänkte på mitt bankkonto. Jag hade ännu inte pratat på allvar med Steffe om hans. 
Vi var för upptagna med att inte framstå som fullkomliga idioter inför Toms föräldrar. Vi ville att de skulle känna sig trygga med oss. Att Tom hittat  seriösa musiker – utöver Ricardo – värda att flytta för. Han ville det här, på riktigt. Tom investerade i ett nytt liv. 

Jag tittade på Stoffe. 
Jag tittade på mina gröna armébrallor. 
Jag tänkte att det var ett tag sedan jag spelade bas.