a•ndreas

Den där grejen när man kommer hem söndag eftermiddag efter en fin helg borta och plötsligt inser “MEN FAN DET ÄR JU MÅNDAG IMORGON!”
När hela veckans ogjorda logistikschema trillar ner från en hylla och ba pang i pallet och det enda du instinktivt vill göra är att typ avgå.
När du knappt hinner komma innanför dörren innan du börjar planera för hur få ihop veckan med arbete, hämtningar av barn och eventuella kvällsaktiviteter.
Ja den grejen. Den är ofrånkomligt i mitt liv just nu. Det är ett väldans snickrande med tider och kom ihåg-lappar.

Tack och lov är det nära till semestern, även om det är en klen tröst för tillfället.
Botemedel förr var att laga bra middag, gå och köpa snask och kanske se en film lite för sent. För att dra ut på ledigheten liksom.
I dag är det ofta tvärtom. Det är lika bra att göra slut på söndagskvällen fort så att man får ta tag i alla nya måsten måndag morgon. Eftersom måsten inte går att bli av med genom ignorans så är det lika bra att börjar beta av allt så fort som möjligt.
Imorgon förmiddag kommer alla tankar om söndagsågren att vara ersatta med tankar på att passa tider och göra sådant man måste göra.
Det är som det är med den saken. Det är väl ändå bättre än att ha ångest.

@a_jennische

Det var en sådan där regnkryddad sommarkväll när det är varmt men inte sol. Perfekt löparväder.
Jag sprang fortare än jag gjort på hela våren men i ärlighetens namn tror jag det berodde mest på att Runkeeper visade fel. Det måste ha varit så för annars har jag plötsligt blivit med superkrafter.

Det vore inte fy skam. Men jag hade haft bra mycket mer nytta av supertålamod än extra sås i benen. Tvillingarna är just nu (det var roligt sagt) något i hästväg när det gäller att utmana mig på alla tänkbara vis, utom just det fysiska.
Vägen hem från eftermiddagens trevliga (om än sjukt ouppstyrda) vårfest på ungarnas förskola, blev en studie i “skrikande barn bryter ner förälder som lever i villfarelsen att vara den som bestämmer”.
Mer än en gång (tre för att vara exakt) ville jag (inte på riktigt så klart men ni fattar) göra en #fallingdown på mina barn och bara går därifrån.
Nu är det längesedan. Vi har käkat en hyfsat lugn middag och ungarna sitter just nu i badet. Jag passar på att fly in i min mobila skärm där jag sitter bredvid badkaret och vaktar.
I morgon är det fredag och jag är “ledig” eftersom förskolan är stängd. Tanken är att jag ska ta alla tre barnen på ett tåg till västra Sörmland. Det känns i den här stunden helt oöverstigligt men eftersom jag känner både mig själv och mina barn väl vet jag att det går över.
Det går alltid över.
@a_jennische

Mannen till vänster på bilden kan från och med i dag kallas 32-åringen. Den andre är alltjämt äldre. Båda äter mat på Combo.

I mitt tidigare liv skulle jag aldrig ha ätit lunch ute i den omfattning som jag gör nu. Då skulle jag ha räknat varje lunchlåda som ett sätt att spara pengar till, ja typ bärs.
Nu är lunchen ute snarare ett litet sätt att göra någonting extra av arbetsdagen på jobbet.

Hur som helst. Vi åt på Combo. En strömming med mos och smält smör. Gott var det. Och solen sken. Slut på meddelandet.

@a_jennische

Min kollega Tomasz. Han är snygg och bra. Den skuggige är min kollega Michael. Han är också snygg och bra. Foto: Jag.


Komplexet längst ner på södra delen av Valhallavägen är rätt coolt. Tyvärr finns ingen anledning att vara här om man inte jobbar på typ Sida, Naturvårdsverket, Svenska Filminstitutet eller pluggar på DI.
Eller jo, man kan käka lunch här också. Teaterhögskolans restaurang är bra, liksom Sidas och Filmhusets.
Men någon livlig miljö är här inte. Och efter kontorstid klappar hela skiten igen. Det är synd. Tänk om här fanns en bra nattklubb eller liknande. Miljön passar för nattligt och urbant häng en varm sommarkväll. Sten, glas och betong åt alla hall.
Snyggt.
- Posted using BlogPress from my iPhone

Tänk att det här huset byggdes som tjänstebostadshus åt Södersjukhuset. Jag kan inte exakt årtal men det handlar om modern tid. Huset innehåller nästan bara (eller bara) små lägenheter eftersom det handlade om tjänstebostäder år ensamma kvinnor, det vill säga sjuksköterskor.
Fascinerande. Världen går framåt.

Huset ligger på Marmorgatan på Södermalm, strax nedanför Sös.

Undertecknad till vänster och kollega Per Brandt tog en lunchprommis i dag minsann. Det har nästan blivit en vana och jag kan lika ärligt som gubbigt säga att det inverkar gott på både humör och arbetsförmåga.
I dag sken solen, förnimmelsen av vårvärme var bitvis stark och jag och Per hann beta av flera värdefulla punkter på den oskrivna dagordningen.
Jag lägger en hyfsad arbetsvecka bakom mig nu. Jag har äntligen (ÄNTLIGEN!) fått ur mig det långa (med våra mått mätt) reportage om hemlöshet som varit på gång en längre tid och artikeln om byggbranschens kritik av Stockholms markpriser blev faktiskt riktigt bra.
Några lättsamheten har jag också hunnit med. En fantastisk sak om sladdar finns tills exempel att läsa i en lokaltidning nära dig inom kort (läs imorgon).
@a_jennische