Vi började snacka om lajv - rollspel på riktigt - på redaktionen i går. Flera av mina kolleger hävdar att intresset för denna subkultur ökar. Jag kan varken säga för eller emot ett sådant påstående men diskussionen fick mig att minnas en skojig artikel jag skrev för ett antal år sedan i våra innerstadstidningar. Tyvärr finns den inte på nätet men kortfattat var upplägget detta: Vi hade samlat ihop ett antal kreativa personer varav en var konstnären Ernst Billgren för att försöka teckna en bild av hur Stockholm är år 2050.
Ernst Billgren förklarade snabbt att lajv-intresset bara kommer att öka och öka så till den milda grad att hela Gamla stan år 2050 enbart kommer att vara ett stort, ständigt pågående, lajv.
Ja vem vet.

@a_jennische

Stockholm Business Region vill locka fler investerare till Stockholm-Uppsala. Nu har man tagit fram en lista - en "hotlist" - med företag som har behov av pengar och som det verkar smart att investera i enligt ett antal kriterier.

Listan är fantastisk. Den ser ut som en affisch för en stor festival med olika elektroniska och allmänt knäppa musikakter. Se bara:

Abera Bioscience, BinaryBio, BioLamina, Biovica, Corline Systems, Diamyd Medical, Episurf Medical, Inerventions, IRRAS, KeytoLead, ModPro, NeoDynamics, NoseLabs, Oss-Q, Premune, Q-linea, Senzime, Spiber Technologies, Xbrane Bioscience och Xspray.

@a_jennische

Började dagen mycket otippad med att titta till flödet på G+. Det gör jag aldrig, jag brukar starta dagen med att 1. kolla mejlen. 2. kolla Twitter. 3. kolla Facebook.

Mer otippat än mitt normbrytande beteende var att G+ bjöd på något intressant. Jag läste och begrundade.

Söndagen fortsatte med frukost och löpning. Det var längesedan men idag föll det sig naturligt i samband med storbarnets fotbollsträning. Solen sken, kylan var behändig och ben och lungor i bättre form än väntat. Jag älskar att springa när det känns så. Frihetskänslan blir sällan större. Dessutom erbjuder en längre löprunda ett för mig sällsynt tillfälle att lyssna på musik. Hann med hela Necrowretch. Bra bra bra!

Fika, lunch och lite fix senare tog jag med mig knattarna i lådcykeln och drog till bibblan på Medis.

Läste ett par böcker och lånade fyra gånger så många. Bra häng med barnen. Glädje det med.

Det känns okej att det blir måndag igen. Bättre än så blir inte söndagar.

@a_jennische

All heder åt Stockholm straight edge. Utan den bokningsgruppen skulle den här staden vara ännu svårare att njuta av som minderårig, nykter och ej högavlönad.

Även om jag långt ifrån tillhör den primära målgruppen så älskar jag deras  engagemang och arrangemang. 

Utan sådana grupper med drivna personer går det inte att bygga en lokal scen. 

Applåder!

R.I.P Den Gyldene Collien 

@a_j

Urban löpning utsätter dig alltså för helt andra styrkeprov än naturlöpning, i människofria miljöer.

I början av seklet, när jag bodde i Göteborg, inträffade något som aldrig skulle skett utanför stan. Jag bodde i Majorna och skulle av någon anledning igenom city och ut på andra sidan. Morsk som jag var drog jag på mig minimala korts och ett linne och gav mig ut på Vasagatan, kaféernas autostrada. Muskulös har jag aldrig varit, långhårig nästan alltid.

I höjd med Marilyn video möter jag ett par i 30-årsåldern, då typ tio år äldre än mig. Snubben är bred och har förslitna jeans, damen är blond och trutmunnad. Jag ser att de tittar på mig och precis när jag springer om dem säger snubben till sin dam:

- Höhöhö, var det där en man eller en kvinna?

Högt och tydligt. Så att jag ska höra det.

Även om jag fortfarande minns saken med skräckblandad förtjusning är det sådant som ingår när man springer urbant. Sådant man får räkna med liksom.

I Stockholm är det försiktigare. Det är både bra och dåligt. Här är det skit du som löpare får av dina åskådare av en mindre bullrig karaktär men mer långsint.

- Jag såg chefen och hennes man springa utmed Årstaviken för några veckor sedan. Typ kassler med ben och värsta cancerflöjten, kan en lyckad person säga i förtroende till en annan.

Försiktigheten, rädslan att öppet störa någon, tar sig också i absurda uttryck bland själva löparna.

De luktar gott! Hela tiden!

Trots att de avverkat två mil och är helt dyngsvettiga lämnar de ett moln av taxfreebutik på Arlanda efter sig. Tidigare i dag mötte jag en kille i spåret (observera, i löparspåret) som fanimej luktade som nyondulerad herre.

Hur bajsnödig är inte en sådan person? Förmodligen så bajsnödig att han vägrar ta med sig lunchlåda till jobbet enkom av rädsla för att någon ska tycka att det luktar "mustigt" när den värms i mikron.

Jag brukar hälsa genom att släppa väder. Tio meter innan vi möts. Då hinner gasmolnets alla doftämnen utveckla sin fulla prakt lagom tills vi passerar varandra. För att förstärka the impact av min alltid deofria löparodör.

Svett luktar gott, som min kusin brukar skoja. Åtminstone i löparkläder.

MVH/AJ