Mattsson & Helin har ett nytt avsnitt ute på ITunes. Denna vecka om onlinepublicering, värdegrunder för mediehus och tv med mera.
En snabb summering av den här dagen, så här långt.
Testar ännu en app för mobil bloggning – Blog Go heter den här.
Det är inte kul att åka tunnelbana. Sådana här små projekt gör det lite roligare. Lägg märke till hur fräsiga de röda ser ut i förhållande till övriga.
Puss och kram
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPhone
Femton mil. Det är inte något långt avstånd i vår globala värld. Ändå kan världen upplevas något väldans annorlunda när man sitter på det där stället femton mil bort från hemma.
För några timmar sedan stod jag och snackade skit med Dimman på Grean Bean Coffee och nu ligger jag bredvid ungarna i en timrad kåk ute på landet. Det är mörkt ute. Riktigt mörkt.
Vi gör en snabbvisit på torpet över helgen och jag älskar vad miljöombytet gör med sinnet.
Det är som om en massa onödiga och dåligt stressande tankar rinner av mig här. Eller som om de aldrig följer med. Det är en lyx. Få förunnat att ha tillgång till en sådan tillflyktsort. Jag tänker på det när jag reser mig ur sängen med nu sovande barn för att peta in en vedklabb eller två i kakelugnen.
###
Passar på att återigen tipsa om Jets Twit Podcast som jag lyssnade tidigare i dag. Dels handlar den enbart om Jets (vilket är kul), dels är den ett bra exempel på att en podcast inte behöver vara vare sig välproducerad eller särskilt uttänkt för att funka. Den här består av att en snubbe i New York som är Jetsfan - @e_man som han heter på Twitter - sitter och snackar för sig själv om de senaste nyheterna/matcherna/tweetsen om Jets. Inget mer, inget mindre. Enkelt och underhållande.
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPhone
Jag satt där och väntade på min tur. Jag var tidig så jag hade tid att bläddra igenom dagens Metro som låg där. En artikel handlade om hipsters på kurs, en annan om Tellus Tower och en annan om något annat.
Mittemot mig sitter en man i dryga 70-årsåldern (tror jag) och läser ett annat exemplar av samma tidning.
Han frågar plötsligt:
- Eftersom jag ser att du läser tidningen, vad är en hipster?
Jag blir lika överraskad som glad. Dels för att vi sitter i väntrummet till urologen, för att han är “så gammal” och för att liksom hallå hur vanligt är det vi börjar chitchatta så där med främmande människor hur som helst. (Jag är för).
Jag svarar att hipster är någon som är modern, som har koll på mode och trender och som gärna vill sätta dem. Jag rabblar skägg, cyklar och surdegar och säger att det syftar på ordet “hip” på engelska.
- Aha, ja det är så många ord man inte känner igen. Varje dag är det något nytt, säger gubben.
Sedan pratar vi vidare om lite av varje. Jag säger att han har en väldigt moden form på brillorna och undrar om han någonsin haft helskägg.
- Bara i lumpen. Jag var officer och där var det godkänt. Men nu kan jag inte ha skägg. Håret blir hårdare med åren och på halsen blir det som borst, stenhårt, säger han.
Jag säger att det kanske är förklaringen till att man aldrig ser män i hans ålder i skägg.
- Ja så kan det vara. Håret i näsborrarna och i öronen däremot… Och så får man ju problem med prostatan. Men det är bara att ta, säger han.
Det vetefan om jag kommer att hålla med om men jag gillar inställningen. Och gubben. Jag säger hej då när jag går och tackar för trevlig pratstund.
- Ja tack detsamma. Ha det så bra, säger gubben.
Tänk vad fint ändå. Gubben och jag alltså.
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPhone
Klippt First Blood-tröja. Observera pannbandet, gjort av ena ärmen. Fiffigt huh?
Mattias Lindmark var snyggast. Han siktade på tiden 6.66 per varv men var klart snabbare.På lördag ska jag springa ett lopp igen. Det tuffaste lopp jag någonsin sprungit. Inte på grund av dess längd, bana eller miljömässiga omständigheter utan på grund av dess “aura of thrash metal”.
Det gäller att springa så långt som möjligt på tiden 29,03. Varför? Jo för det är så lång som Slayers mästerverk Reign in Blood är.
Loppet heter Run in Blood och går av stapeln på lördag klockan 14 på Gärdets idrottsplats. Kom och kolla och drick en bärs eller två. Lär bli något helt annat än exempelvis Midnattsloppet. Lär bli kul.
Jag går upp tidigt för att hinna med morgonbussen in till stan. Jag ska låna mamma och pappas bil eftersom vår saknar dragkrok, vilket är idiotiskt. Varför har inte alla bilar dragkrok som standard?
Jag dricker en kopp kaffe med pappa och lämnar Katrineholm typ 08.30 i deras svarta Mitsubishi Royal. Den låter som en blandning av symaskin och traktor. Det är något sorts hål i avgassystemet och när man kör fortare än 85 kilometer i timmen tjuter det i huvudet av oljudet. 
Royal.
Jag når Julitahallen strax efter klockan nio. Jag hämtar släpet, köper en Dr Pepper och kör vidare mot torpet. Efter bara tre kilometer. Börjar Check Engine-lampan lysa i Mutsubishin. 
Röd lampa. Dåligt tecken. Eller?
Jag ringer pappa:
“Alltså jag vetefan om jag vågar köra vidare, nu lyser Check Engine” säger jag.
Pappa svarar.
“Det är ingen fara. Vi har snackar med Burre och det är inget att bry sig om”.
Okej.
Jag kör vidare. Klockan tio typ har jag nått torpet och packat släpet med lådcykel och lite andra skrymmande saker. Jag äter en snabb frukost med familjen jag lämnade sovande för typ tre timmar sedan och styr mot Stockholm. Lika bra att få det gjort. Släpet ska tillbaka före stängning och Mitsubishin känns allt annat än pålitlig.
Snabbare än 75 kilometer i timmen vågar jag inte köra. Det rister och brummar i hela ekipaget och jag håller en osynlig tumme.
Hjälmaresund, Alberga, Eskilstuna, E20 etc etc etc.
Jag lyssnar på Dave Dameshek,
Jets Twit , ESPN Football Today
och Around The League med lurar i öronen för att slippa ljuddämparvrålet.
Jag är hemma i lägenheten på västra Södermalm klockan 13 ungefär. Jag lassar ur och upptäcker att jag glömt låset till cykeln på landet. Jag trampar den till närmsta cykelhandlare och pungar ut med 400 mycket svidande riksdaler. Sedan käkar jag en macka på fiket som ser ut att höra hemma i Katrineholm och drar vidare igen. 
Bananza. En klassiker.
Mer ljuddämparvrål, mer Jets Twit
Jag når Julitahallen strax före klockan 17. Nu är jag mör. Jag inser att jag omöjligt hinner in till Katrineholm och lämna tillbaka bilen i tid för att jag ska kunna ta 17.20-bussen tillbaka till torpet. Det får bli 19.20-bussen istället.
Jag lämnar släpet och åker långsamt till torpet. Jag äter middag med ungarna och Heléne, tar på mig träningskläder och kör tillbaka bilen hem till mina föräldrar. Det är bara två mil men shit vad trött jag är på Misubishin nu alltså.
Jag lämnar bilen, småpratar en stund med mamma och pappa och tar 19.20-bussen. En bit. I Bie hoppar jag av för att springa sista halvmilen. Tror jag ja. Jag väljer fel väg i skogen och när jag upptäcker det är det för sent att vända. Jag biter ihop och fortsätter.
Jag springer fel en gång till, batteriet till mobilen tar slut och det regnar.
Det blir en dryg mil.
Jag är mycket glad när jag äntligen är hemma i torpet igen.
Trött och glad.
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPad
Med lådcykel finns inget annat alternativ än att ta plats mitt i bilkörfältet. Som “vanlig” cyklist är det snabbare och säkrare att hoppa upp på trottoaren men för den som vill vara laglig, ja då gäller det att hålla styret rätt i mun och lägga sig längst till höger och hoppas på att bli sedd. Det är så smalt där att när det ligger två bilar i bredd inte blir mycket utrymme kvar. Det blir inte bättre av det varje morgon står en-två lastbilar parkerade mitt i vägen, med varor till Grand.
Nej, det enda raka är att hålla sig mitt i en bilfil. Då blir man åtminstone inte prejad.
# Utöver cykling har min arbetsdag innehållit artikelskrivande, ett snabbt hej till DOD-Henke och två kokosbollar som storchefen köpt i Norrtälje och sedan tagit med till redaktionen. Hon tog med två kartonger, inte bara två enstaka till mig alltså.
# I morgon ska jag lämna barn på dagis, gå med en liten knalle till tandläkaren och sedan avsluta vårens arbetssäsong med lite fest på jobbet. Sedan väntar nio veckors #torplife. Jo det stämmer. Nio veckor! Om jag inte vore så trött skulle jag skutta omkring.
# För övrigt har jag just insett att Slayer spelar på Grönan i augusti. Utan Jeff Hanneman (RIP).
@a_jennische
Den där grejen när man kommer hem söndag eftermiddag efter en fin helg borta och plötsligt inser “MEN FAN DET ÄR JU MÅNDAG IMORGON!”
När hela veckans ogjorda logistikschema trillar ner från en hylla och ba pang i pallet och det enda du instinktivt vill göra är att typ avgå.
När du knappt hinner komma innanför dörren innan du börjar planera för hur få ihop veckan med arbete, hämtningar av barn och eventuella kvällsaktiviteter.
Ja den grejen. Den är ofrånkomligt i mitt liv just nu. Det är ett väldans snickrande med tider och kom ihåg-lappar.
Tack och lov är det nära till semestern, även om det är en klen tröst för tillfället.
Botemedel förr var att laga bra middag, gå och köpa snask och kanske se en film lite för sent. För att dra ut på ledigheten liksom.
I dag är det ofta tvärtom. Det är lika bra att göra slut på söndagskvällen fort så att man får ta tag i alla nya måsten måndag morgon. Eftersom måsten inte går att bli av med genom ignorans så är det lika bra att börjar beta av allt så fort som möjligt.
Imorgon förmiddag kommer alla tankar om söndagsågren att vara ersatta med tankar på att passa tider och göra sådant man måste göra.
Det är som det är med den saken. Det är väl ändå bättre än att ha ångest.
@a_jennische
Jag och ungarna mellanlandar hemma hos mina föräldrar i Katrineholm innan vi drar vidare till torpet imorgon. Här är stort. Huset är stort. Tomten är stor. Tallrikarna är stora.
I jordkällaren (jo det finns) hänger fladdermöss i taket på vintern och nu på sommaren sådana här. 
Värsta mördarspindlarna, stora som hundar och glupska på allt från eldade grillkorvar till färskt människoblod.
En villa i Katrineholm, far away från den urbana odjungeln innanför tull.
@a_jennische
Det var en sådan där regnkryddad sommarkväll när det är varmt men inte sol. Perfekt löparväder.
Jag sprang fortare än jag gjort på hela våren men i ärlighetens namn tror jag det berodde mest på att Runkeeper visade fel. Det måste ha varit så för annars har jag plötsligt blivit med superkrafter. 
Det vore inte fy skam. Men jag hade haft bra mycket mer nytta av supertålamod än extra sås i benen. Tvillingarna är just nu (det var roligt sagt) något i hästväg när det gäller att utmana mig på alla tänkbara vis, utom just det fysiska.
Vägen hem från eftermiddagens trevliga (om än sjukt ouppstyrda) vårfest på ungarnas förskola, blev en studie i “skrikande barn bryter ner förälder som lever i villfarelsen att vara den som bestämmer”.
Mer än en gång (tre för att vara exakt) ville jag (inte på riktigt så klart men ni fattar) göra en #fallingdown på mina barn och bara går därifrån.
Nu är det längesedan. Vi har käkat en hyfsat lugn middag och ungarna sitter just nu i badet. Jag passar på att fly in i min mobila skärm där jag sitter bredvid badkaret och vaktar.
I morgon är det fredag och jag är “ledig” eftersom förskolan är stängd. Tanken är att jag ska ta alla tre barnen på ett tåg till västra Sörmland. Det känns i den här stunden helt oöverstigligt men eftersom jag känner både mig själv och mina barn väl vet jag att det går över.
Det går alltid över.
@a_jennische
Tunnelbanemarodörer. Folk som tränger sig, som är allmänt störiga och ouppfostrade, som inte bryr sig om regler. Be vilken stockholmare som helst att berätta om störiga medresenär och du kan bli sittande länge.
Jag skrev en grej om det där. Inga och Karin fixade fantastiska bilder.
Höghus är ett annat kärt ämne i Stockholmsdebatten. Hjorthagsskrapan ser ut att krympa men hur blir det med Stockholmsfyren?
Trängseln på stans gator och bilismens skadeverkningar återkom också som ämne i veckans tidningar. Jag skrev snacket med stadens tjänstemän och trafikborgarrådet.
I morgon blickar vi framåt igen (eller ja, det har vi gjort sedan i torsdags).
@a_jennische
Mannen till vänster på bilden kan från och med i dag kallas 32-åringen. Den andre är alltjämt äldre. Båda äter mat på Combo.
I mitt tidigare liv skulle jag aldrig ha ätit lunch ute i den omfattning som jag gör nu. Då skulle jag ha räknat varje lunchlåda som ett sätt att spara pengar till, ja typ bärs.
Nu är lunchen ute snarare ett litet sätt att göra någonting extra av arbetsdagen på jobbet.
Hur som helst. Vi åt på Combo. En strömming med mos och smält smör. Gott var det. Och solen sken. Slut på meddelandet.
@a_jennische
Min kollega Tomasz. Han är snygg och bra. Den skuggige är min kollega Michael. Han är också snygg och bra. Foto: Jag.
Komplexet längst ner på södra delen av Valhallavägen är rätt coolt. Tyvärr finns ingen anledning att vara här om man inte jobbar på typ Sida, Naturvårdsverket, Svenska Filminstitutet eller pluggar på DI.
Eller jo, man kan käka lunch här också. Teaterhögskolans restaurang är bra, liksom Sidas och Filmhusets.
Men någon livlig miljö är här inte. Och efter kontorstid klappar hela skiten igen. Det är synd. Tänk om här fanns en bra nattklubb eller liknande. Miljön passar för nattligt och urbant häng en varm sommarkväll. Sten, glas och betong åt alla hall.
Snyggt.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Så här lyder ett mejl jag fick apropå mitt reportage om hemlösheten i Stockholm som publicerades i helgen.
Om svenska tidningar är för mycket “oj, så synd om” så är den här skribenten för mycket “oj, jag baserar mina åsikter på felaktigheter”.
Ingen sakkunnig jag pratat med skulle ge ett öre för påståendet att det är hemlösa alkoholister som kommer hit från andra länder för att söka en bättre framtid.
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPhone
Tänk att det här huset byggdes som tjänstebostadshus åt Södersjukhuset. Jag kan inte exakt årtal men det handlar om modern tid. Huset innehåller nästan bara (eller bara) små lägenheter eftersom det handlade om tjänstebostäder år ensamma kvinnor, det vill säga sjuksköterskor.
Fascinerande. Världen går framåt.
Huset ligger på Marmorgatan på Södermalm, strax nedanför Sös.
Jag var ute och sprang i dag. Körde Södermalm runt. Det är en bitvis djävulusiskt tråkig löprunda. Den långa biten längs Södermälarstrand exempelvis. Var är hamnhänget? Var är uteserveringarna? Framför allt, var är alla människor?
Ännu tråkigare blir det på andra sidan Slussen. Längs Stadsgårdskajen. 
Tomt på folk men fullt av bilar. Ljudvolymen är så hög här att man alltid måste dra på musiken i lurarna för att höra annat än motorrassel.
Den enda glädjen längs den här biten är Fotografiska och den här skylten som snuskiga fantasier. 
@a_jennische
- Posted using BlogPress from my iPhone
Undertecknad till vänster och kollega Per Brandt tog en lunchprommis i dag minsann. Det har nästan blivit en vana och jag kan lika ärligt som gubbigt säga att det inverkar gott på både humör och arbetsförmåga.
I dag sken solen, förnimmelsen av vårvärme var bitvis stark och jag och Per hann beta av flera värdefulla punkter på den oskrivna dagordningen.
Jag lägger en hyfsad arbetsvecka bakom mig nu. Jag har äntligen (ÄNTLIGEN!) fått ur mig det långa (med våra mått mätt) reportage om hemlöshet som varit på gång en längre tid och artikeln om byggbranschens kritik av Stockholms markpriser blev faktiskt riktigt bra.
Några lättsamheten har jag också hunnit med. En fantastisk sak om sladdar finns tills exempel att läsa i en lokaltidning nära dig inom kort (läs imorgon).
@a_jennische