andreas - running

#torplife dag fyrtioåtta – sommarbarn som springer till vattnet

Texten handlar om storsonen men på bilden syns min dotter. Skogsstigen är alltjämt densamma.

Vi tar bilen till stranden. Sista biten ner till sjön måste man gå. Det är hundra meter, kanske två hundra. När jag var barn sprang vi alltid för att komma ner till vattnet så fort som möjligt. Det var en lång och onödig bit den där lilla stigen i skogen. Några sommar hade vi “sommarbarn” hos oss. De var två bröder som hette Johan och Mattias och kom från Farsta. Deras mamma hade svårt att ta semester och kom överens med mina föräldrar om att inhysa sönerna hos oss ett par tre veckor på sommaren. Vi hade kul ihop. Jag var alltid lite rädd till en början men efter några dagar var vi som en utökad syskonskara.
Nu är det storsonen och hans kompis som springer ner igenom skogen. De har bråttom. Vattnet kallar. Sist i är en förlorare i både Clash of Clans, Minecraft och Lego Battle.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPhone

→ 7:55 PM, Aug 4

#torplife dag tjugonio – kettlebells och lokalt entreprenörskap

Himlen över åkrarna har varit mäktigt molnig i dag.

Jag är trött i kroppen efter gårdagens sena löparrunda men bestämmer mig ändå för att vara med på den lilla ortens gruppträning. Den är ett nytt inslag här. Den har införts av Daniel, en av mina absolut bästa kompisar på den tiden jag var barn här. Han är hälsocoach och personlig tränare och har helt fattat grejen med att tänka lokalt. Med sin vänliga och föredömliga “no machismo”-inställning har han fått både unga män och äldre kvinnor att plötsligt börja träna, så till den grad att de nu simmar Vansbro och cyklar Vättern runt.
Jag applåderar. Allt som händer här är plus. Allt som får folk att lämna altanen och göra något vettigt tillsammans i byn (340 invånare) är plus.
Under själva träningspasset applåderar jag endast symboliskt. Mina lemmar är alldeles för trötta för något annat. Cirkelträning med kettlebells. För mig är det premiär. Det är lika jobbigt som det är kul. Eller nej, det är mycket jobbigare än det är kul men jag gillar det ändå. Efter bara ett par stationer med 30 sekunders repetitioner med tio sekunders paus mellan inser jag återigen att det är något helt annat att springa en och en halv mil än vad det är att styrketräna. Jag borde göra det här oftare tänker jag efteråt.
Jag tänker också hur satans jävla
jobbigt det måste vara att vara på något av NFL-lagens “training camps” som börjar i slutet av juli.
Cikelträning iklädd full skyddsutrustning, varje dag i flera veckor. Tjesus asså.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPhone

→ 10:05 PM, Jul 15

#torplife dag tjugoett – en och en halv mil

Jag vaknar klockan 06.11. En fluga. Någonstans i rummet gömmer den sig för att så fort jag slutet ögonen igen sätta sig på mitt ansikte. Jag vill slå den hårt. Jag gör några fåfänga försök sedan inser jag att jag måste gå ut och kissa. Rullgardinerna gör det svårt att avslöja vädret men utanför dörren möter mig en strålande sommarmorgon. Daggen glittrar i gräset. Löven i eken rör sig långsamt i en ljum vind och solen dominerar på himlen. Gårdagens öl känns faktiskt inte alls konstigt nog. Jag bestämmer mig för att lägga ner alla planer på att somna om och sticka ut och springa istället.
Jag dricker vatten och äter en banan och sedan drar jag iväg bort mot Björkbacken. Jag tar vägen över Pepparkällan och Gimmersta och tillbaka vid fyrvägskorsningen i skogen tar jag Rökärrssvängen förbi Aspen på väg tillbaka. Det blir 1,5 mil. Det är en bra morgon.
Ungarna vaknar när som helst. Bäst jag går in.

→ 8:12 AM, Jul 7

#torplife dag fjorton – den gamla travbanan

Den gamla travbanan är kvar. Inte som travbana men som sällan använd väg utmed åkerkanten. Jag chansar och springer in på den efter att ha passerat huset där Stoffe bodde. Det var Urban med hästarna som harvade upp vägen någon gång på 90-talet. Den börjar och slutar med grustag, först ett stort med finare sand och sedan ett mindre med grövre grus.
Det stora sandtaget användes ända in i slutet av 90-talet. Ibland stod maskiner där, stora grävskopor och traktorer. En gång satt nyckeln kvar i en stor gul traktor. Stoffe satte sig i stolen och vred om. Den startade. Jag minns ljudet och vad det gjorde med oss.
Vi fantiserade många gånger om att prova och köra den där traktorn men vi vågade inte ens starta den igen.
En sommar åkte vi hemmagjorda snowboards i sandtaget. Och pulkor. Det gick över förväntan bra. Jag hade läst något reportage i någon häftiga tidning som Edge eller något om folk som åkte utför på sand och som som så många andra gånger försökte vi göra om sådant vi sett fast med hemmabyggen.
Jag springer där på vägen längs åkern bredvid åsen och tänker att det vore kul att åka moppe här. En trimmad moppe. Riktigt motorcykel känns för farligt, trimmad moppe däremot är något jag behärskar. Tänk att få tag på en bättre begagnad Yamaha FS-1 igen. Göra pluggen ur och sätta på femhalva. Jag fick upp min gamla rishög till 85 kilometer i timmen en gång på grusvägsrakan förbi Dala.

Jag kommer fram till det gamla grustaget. Det var här jag lekte med mina barn häromdagen. Jag springer rakt uppför grusbacken. På toppen dunkar det i benen.
Jag tar genvägen hem. Den förbi mitt före detta föräldrahem och genom skogen.
Jag är svettig när jag når torpet igen. Och glad.
Jag firar med att duscha genom att hälla två hinkar ljummet vatten över kroppen.

→ 10:46 PM, Jun 30

#torplife dag tolv – jag springer

Riksväg 56 är gjord för bilar. Jag springer där. När jag hämtade henne vid stationen lät jag henne köra en bit och sedan släppa av mig. Det är ingen trevlig löprunda jag valt. Varje gång jag möter en långtradare så gungar jag till.
Men det är en väg som framkallar minnen. Och bilarna är förhållandevis få en tidig fredagskväll.
Vid Skoghall undrar jag varför man tagit bort stövlarna som varit fastspända vid busshållplatsen. Vid Husby tänker jag på Stoffe och när jag passerar vägen som leder till Rökärr undrar jag hur många tusentals gånger jag gått den biten för att åka buss in till stan.
Det är en bra mil trots allt.

@a_jennische

→ 9:13 AM, Jun 29

Södermalms fulaste plats

Jag var ute och sprang i dag. Körde Södermalm runt. Det är en bitvis djävulusiskt tråkig löprunda. Den långa biten längs Södermälarstrand exempelvis. Var är hamnhänget? Var är uteserveringarna? Framför allt, var är alla människor?

Ännu tråkigare blir det på andra sidan Slussen. Längs Stadsgårdskajen.

Tomt på folk men fullt av bilar. Ljudvolymen är så hög här att man alltid måste dra på musiken i lurarna för att höra annat än motorrassel.

Den enda glädjen längs den här biten är Fotografiska och den här skylten som snuskiga fantasier.

@a_jennische

- Posted using BlogPress from my iPhone

→ 7:12 PM, Apr 28

Sjöstan ser ut som Legoland

Började dagen mycket otippad med att titta till flödet på G+. Det gör jag aldrig, jag brukar starta dagen med att 1. kolla mejlen. 2. kolla Twitter. 3. kolla Facebook.

Mer otippat än mitt normbrytande beteende var att G+ bjöd på något intressant. Jag läste och begrundade.
Söndagen fortsatte med frukost och löpning. Det var längesedan men idag föll det sig naturligt i samband med storbarnets fotbollsträning. Solen sken, kylan var behändig och ben och lungor i bättre form än väntat. Jag älskar att springa när det känns så. Frihetskänslan blir sällan större. Dessutom erbjuder en längre löprunda ett för mig sällsynt tillfälle att lyssna på musik. Hann med hela Necrowretch. Bra bra bra!

Fika, lunch och lite fix senare tog jag med mig knattarna i lådcykeln och drog till bibblan på Medis.
Läste ett par böcker och lånade fyra gånger så många. Bra häng med barnen. Glädje det med.

Det känns okej att det blir måndag igen. Bättre än så blir inte söndagar.

@a_jennische

→ 8:36 PM, Feb 3

Om män och kvinnor som alltid luktar gott

Stadslöpning kräver sin människa. Du måste stå ut med att du är högröd, svettas och flåsar till allmän beskådan. Du måste också väga in att du riskerar att möta människor som du i vanliga fall bara möter i jobbet, och som du inte alls vill visa dig bruten inför.
Urban löpning utsätter dig alltså för helt andra styrkeprov än naturlöpning, i människofria miljöer.
I början av seklet, när jag bodde i Göteborg, inträffade något som aldrig skulle skett utanför stan. Jag bodde i Majorna och skulle av någon anledning igenom city och ut på andra sidan. Morsk som jag var drog jag på mig minimala korts och ett linne och gav mig ut på Vasagatan, kaféernas autostrada. Muskulös har jag aldrig varit, långhårig nästan alltid.
I höjd med Marilyn video möter jag ett par i 30-årsåldern, då typ tio år äldre än mig. Snubben är bred och har förslitna jeans, damen är blond och trutmunnad. Jag ser att de tittar på mig och precis när jag springer om dem säger snubben till sin dam:

- Höhöhö, var det där en man eller en kvinna?

Högt och tydligt. Så att jag ska höra det.

Även om jag fortfarande minns saken med skräckblandad förtjusning är det sådant som ingår när man springer urbant. Sådant man får räkna med liksom.

I Stockholm är det försiktigare. Det är både bra och dåligt. Här är det skit du som löpare får av dina åskådare av en mindre bullrig karaktär men mer långsint.

- Jag såg chefen och hennes man springa utmed Årstaviken för några veckor sedan. Typ kassler med ben och värsta cancerflöjten, kan en lyckad person säga i förtroende till en annan.

Försiktigheten, rädslan att öppet störa någon, tar sig också i absurda uttryck bland själva löparna.
De luktar gott! Hela tiden!
Trots att de avverkat två mil och är helt dyngsvettiga lämnar de ett moln av taxfreebutik på Arlanda efter sig. Tidigare i dag mötte jag en kille i spåret (observera, i löparspåret) som fanimej luktade som nyondulerad herre.
Hur bajsnödig är inte en sådan person? Förmodligen så bajsnödig att han vägrar ta med sig lunchlåda till jobbet enkom av rädsla för att någon ska tycka att det luktar "mustigt" när den värms i mikron.

Jag brukar hälsa genom att släppa väder. Tio meter innan vi möts. Då hinner gasmolnets alla doftämnen utveckla sin fulla prakt lagom tills vi passerar varandra. För att förstärka the impact av min alltid deofria löparodör.

Svett luktar gott, som min kusin brukar skoja. Åtminstone i löparkläder.

MVH/AJ

→ 9:28 PM, Aug 21