Något av det värsta jag vet i politiska debatter och diskussioner är när motståndarsidan anklagas för att drivas av ondska och illvilja.
Det är en mycket billig och solkig typ av retorik som inte alls tilltalar mig. Ofta leder det dessutom till att den som uttrycker denna misstanke om ondska eller bristande intelligens hos motparten (hörs från både höger och vänster) framstår som dummare än vad hen egentligen är.
Bilden ovan är ett litet exempel på att det finns massor av problem och felaktigheter som INGEN gillar, oavsett var man befinner sig på den politiska skalan.
Stefan Lindborg företräder Ung Vänster och O_Carra är visserligen numera före detta pressis åt M i Stockholms stadshus, men ändå. You get the point.
Tyvärr handlar politisk debatt (inte minst i Stockholms kommunfullmäktige) alldeles för många gånger om att peka ut den skyldige än att argumentera för det egna partiets förslag på lösningar och därmed också ideologi.
Så här vill vi lösa problemet med utländska lastbilschaffisar som utnyttjas, är betydligt intressantare än: Det är ert fucking partis fel att utländska lastbilschaffisar blir utnyttjade!
Jaja. Nog om det. Nu ska jag fortsätta med att hitta den skyldige till det här fucking jävla vintervädret.
Good qwell.
@a_jennische

Dagens Nyheter skriver i dag att S är det parti med störst stöd hos svenska folket. Det rödgröna blocket har därmed 47,7 procent av rösterna jämfört med alliansblockets 41,3 procent.
Mer intressant är att hela 21,9 procent av de tillfrågade i opinionsundersökningen inte vet vilket parti de ska rösta på. Det är fler än var femte. Lek med tanken att hela den gruppen (högst osannolikt men ett roligt tankeexperiment) skulle välja ett annat parti än de åtta redan etablerade. Det skulle segla upp som tredje största parti på en gång.

Har han en poäng eller är det att bry sig om betydelselösa detaljer?

Skulle ett byte av uttrycket “andra generationens invandrare” mot “andra generationens svensk” leda till en annan syn på människor?

Andreas Ekström skriver på sin blogg i dag att han vill ha politiska barn. Inlägget kan du läsa här:
http://www.andreasekstrom.se/2011/09/12/framtid/
Jag vill också ha politiska barn. Jag pratade om det med mina föräldrar i går. Samtidigt vill jag inte vara en förälder som pådyvlar mina barn min egen världsuppfattning i alla lägen. Att prata om grundläggande fri- och rättigheter med sina barn tillhör det självklara. Och att genom handling försöka visa att man lever som man lär. Men när det kommer till vissa andra saker är jag mer försiktig. Till exempel har jag aldrig varit intresserad av att mina barn från födseln skulle uppfostras som vegetarianer. Jag är ensam vegetarian i min familj och jag hoppas att de väljer min väg när de blir äldre, men jag ligger inte på redan nu. Kanske för att jag tror att det är strategiskt. Att de väljer så på grund av egen övertygelse i stället för att ärva “tro”. Om ens barn växer upp och blir så pass förståndiga människor att de själva kan ta ställning till olika argument och bilda sig en egen uppfattning måste man väl som förälder vara ganska nöjd. Den svåra frågan är att veta hur man undviker att de ska välja fööör fel.

MVH/AJ