Andreas

Vita, bruna och gröna ägg.

Vi kokar ägg till frukost. Gröna ägg. Vi köpte de av en familj längre bort på vägen som har höns, hallonodlingar, bin, ekologiska grönsaker och egna kalvar.
“Vi är mycket stolta över de gröna äggen. Det är en särskild sorts hönor som värper dem” säger kvinnan som hjälper oss.
Vi äter dem men andakt. De smakar likadant som de vita och bruna fast mycket godare än de massproducerade industriäggen.

##
Hettan är påträngande ända fram till kvällen. Vi ska ha gäster klockan fem men skjuter upp allting för att hinna bada ordentligt. Vi har knappt börjat laga maten när gästerna kommer. Vi låter de hjälpa till med att bära möbler och sköta grillen och allt blir trevligt och bra på alla vis ändå. Ungarna leker järnet med deras barn. Storsonen hittar en jämnårig frände och de försvinner in i det digitala spelandets förlovade land.
Vi äter hemodlat och svettas i kvällssolen på baksidan.

##
Klockan fem i elva, när tvillingarna somnat kommer en bil körande över den avstängda vägen över åkern. Strålkastarna sveper över ladan.
Jag är ute och när bilen ska passera mig stannar den. Det är en av traktens storbönder tillika vår hyresvärd som kör. Bredvid sitter en kompis med gevär i handen. I baksätet sitter en eller två hundar.
“Vi är ute och jagar gris. Vi såg tjugo stycken där borta” säger hyresvärden.
“Ursäkta en dum fråga, men hur ser man att jaga vildsvin så här dags” frågar jag.
“Ja det är på gränsen till lite sent men det går. Nej, nu ska vi vidare och sondera lite mer” säger han och kör vidare.
Grabbarna grus, de gör lite hur de vill här ute, tänker jag och går in för att borsta tänderna.

@a_jennische


- Posted using BlogPress from my iPhone

Det är något skumt med vårt torp i västra Sörmland. Ena gången kommer vi dit och möts av en död grävling på dass, andra gången ligger det en död räv i vedboden och nu i helgen fick vi en otrevlig gåva i form av en död mus i en av trådbackarna i garderoben.

Den hade fastnat i gallret den stackarn och förmodligen dött av svält. Den var så stel att den satt kvar när jag både drog ut och vände upp och ner på hyllan. Jag fick bända loss den med hjälp av en liten yxa. Jag kände ingen brännande längtan efter att ta i den med händerna nämligen.

Varför denna koncentration av döda djur? Är det något som vill säga oss något? Är det vår lukt? Är det bristen på farliga rovdjur på tomten? Förra sommaren träffade vi flera gånger på en huggorm men den kan inte ha vaknat ordentligt än för då skulle den lille gnagaren ha fått smaka på gifttand i stället för mördarmöbel från IKEA.

Hur som helst. Jag är numera beredd på allt. Det ultimata vore att vara få vara med om det som min sambos farbror Kurt berättade om en gång. Att folk på landet under riktigt svåra vintrar kunde mötas av älgar på farstutrappen som lagt sig där för att dö.

- De vill vara nära människor, som farbror Kurt sa.

Hemska tanke.