Tidigare ikväll satt jag på pressläktaren i Stadshuset för att bevittna vårens sista sammanträde i kommunfullmäktige. Där utspelade sig några av de finaste scenerna jag sett där. Det var en uppvisning i hur folkvalda från helt olika delar av det politiska spektrat kan enas i det vackra i att företräda stockholmarna.
Jan Jönsson, Stockholmsliberalernas mångåriga frontfigur, avtackades. Han ska lämna både partiet och kommunfullmäktige och hyllningarna flödade från talarstolen.
Gruppledarna från samtliga partier –** Karin Wanngård** (S), Christoffer Fjellner (M), Alexandra Mattsson (V), Gabriel Kroon (SD), Jonas Naddebo(C), Åsa Lindhagen (MP) och Nike Örbrink (KD) – gick i tur och ordning upp och höll tal där de tackade Jan Jönsson för hans tid som engagerad socialpolitiker och för hans sätt att vara som person. Mest känslosam var Liberalerna vice gruppledare Isabel Smedberg-Palmqvist.
Jag spelade in allt. Här finns många citat att lyfta fram men det sparar jag till någon annan gång. Poängen är att alla visade uppskattning för hans sätt att bedriva politik – trots meningsskiljaktigheterna.
Jan Jönsson svarade i samma stil. Och han passade på att förklara varför han inte längre vill vara kvar i Liberalerna. Även om politik handlar om att kompromissa måste man någonstans dra en gräns, markera var den röda linjen går för en själv, sa Jan Jönsson. Och när hans Liberalerna valt att öppna dörren till ett parti ”som värderingsmässigt står för motsatsen till de frihetliga värderingar jag själv alltid kämpat för så kan jag inte längre följa med”, sa Jan Jönsson.
Därefter pekade han på vikten av att kunna skilja på sak och person och berättade att han ofta åkt hem från Stockholms kommunfullmäktige i samma bil som Tapani Juntunen från Sverigedemokraterna.