Att träna utan att bli bättre

De senaste årens övningar på gym och grusvägar skulle kunna sammanfattas i den enda meningen. Jag håller på trots att jag inte blir bättre. Kanske håller jag igen för att slippa lägga i en högre växel. Å andra sidan uppfyller min träning det jag haft som mål ända sedan jag var typ 20: att vara i okej form även i medelåldern.

Om det är något jag lyckats med i min träning är det att göra det regelbundet. Jag tränar inte särskilt hårt, men jag gör det ofta. Att göra saker ofta brukar resultera i att man blir bra på någonting, men är man bra på att träna om man inte hela tiden uppnår bättre resultat? Är man bra på att springa om man gör milen på samma tid år efter år? Det går att argumentera för det. Att lägstanivån ligger hyfsat högt, eller åtminstone stabilt.

Men imorgon ska jag inte träna. Jag pallar inte att gå upp extra tidigt på måsta för att hinna till gymmet. Det får bli promenad till jobbet istället.

Jag tycker om att gå. Jag har cyklat mycket senaste åren men egentligen tycker jag bättre om att promenera. Det ger mer tid för tankar och det ger en skön känsla i kroppen. En frisk känsla.