Det är svårt att sätta fingret på vad som skiljer den från tidigare, men något är det. Den här sommaren är annorlunda. Jag njuter varje morgon av att få vakna långsamt, vattnet i sjön är så varmt att jag kan simträna utan dräkt och kvällarna är vackrare än någonsin. Men det är som att något fattas. Kanske är det bara dålig planering. Helene jobbar i stort sett hela min semester och sedan blir det tvärtom, jag jobbar på hennes. Det ger inte det grundade lugn som jag brukar känna här. Jag tycker att tiden går för fort. Inte bara semesterdagarna utan livet i stort. Det stressar mig.

Jag försöker att stanna upp då och då, rent bokstavligt stanna upp för att bara registrera stunden. Hur doftar det? Hur känns vinden mot huden? Hur skulle jag beskriva himlen? Igår kväll hade molntäcket en så skarp kant som fick det att se ut som att himlen slutade tvärt. Tanken fick mig att minnas pappas samling med Asterix-album. Det enda de tappra gallerna är rädda för är att himlen ska falla ner över deras huvuden. I dag är himlen mindre dramatisk. Det är inte heller riktigt lika varmt som det varit senaste veckan. Det passar bra. Planen är att jag och barnen ska åka in till mor och far och hjälpa dem med trädgårdsarbete. Då kan jag passa på att låna deras tvättmaskin också.

Men först ska jag sätta punkt här, dricka upp morgonkaffet och läsa några sidor i Devil House av John Darnielle som jag fått av min vän Johannes. Darnielle är tydligen inte bara författare utan även en frontperson i indierockbandet The Mountain Goats. Det sa mig ingenting tidigare, nu vet jag hur de låter.