Det är fredag eftermiddag klockan 17.30 och jag slås av hur lugnt det är i passagen på Centralen som tidigare kallades Ångesttunneln, Stressgången eller Suckarnas gång. Här brukade vara kaos fredag eftermiddag, eller rättare sagt alla eftermiddagar och morgnar.
Sedan Citybanan blev klar för ett par år sedan är läget annorlunda. Nu är det som en walk in the park att passera här. SL lyckades, som Mitti skriver. Jag avskydde platsen som barn, den symboliserade allt jag tyckte var läskigt med storstan och Stockholm. Som barn bodde jag på landet utanför Katrineholm och jag minns fortfarande den gången mamma tog med mig och brorsan till Stockholm över dagen, det var säkert en lördag. Vi åkte tåg och det var speciellt för det var bara vi tre. Pappa och systrarna var kvar hemma. Det var en fruktansvärd resa. Jag var rädd hela tiden. Rädd för alla människor, trafiken, ljuden och tunnelbanan. Tunnelbanan var det läskigaste av allt. Mörk och trång och full av okända människor som var annorlunda. Jag bad att vi skulle gå överallt. Jag minns inte hur ärlig jag var med mina känslor men mamma förstod nog vad det handlade om. Jag tror inte att hon gick med på att gå hela tiden för jag minns att vi åkte tunnelbana. Det var hemskt. Nästan lika illa var det att gå genom Stressgången, där människorna rörde sig så snabbt och tätt som djur. Lukten därnere var också främmande. Stadslukt.
Det är andra tider nu.
